Finns Petrus’ grav i Vatikanen?

”MAN har funnit apostlarnas furstes grav.” Vatikanens radio sände ut det här triumferande tillkännagivandet av påven Pius XII. Det var i slutet av år 1950, och man hade just slutfört en hel serie utgrävningar under Peterskyrkan. Enligt somliga bevisade resultaten av den här arkeologiska undersökningen att Petrus verkligen blev begravd i Vatikanen. Men alla höll inte med om det.

För katoliker är Peterskyrkan i Vatikanen speciellt betydelsefull. ”Det verkliga syftet med att vallfärda till Rom är att träffa Petrus’ efterträdare och att få hans välsignelse”, heter det i en katolsk handbok, ”därför att Petrus kom till Rom och blev begravd där.” Men blev Petrus verkligen begravd i Rom? Finns hans grav i Vatikanen? Har man funnit hans ben?

Ett arkeologiskt mysterium

Utgrävningarna, som började omkring år 1940 och pågick i cirka tio år, har varit föremål för många kontroverser. Vad fann de av påven utsedda arkeologerna? För det första en hednisk begravningsplats med ett stort antal gravar. Mitt ibland gravarna, under det som i dag är högaltaret, upptäckte de en aedicula (ädikula), dvs. en minnesvård med en nisch att förvara en guda- eller helgonbild i. Nischen fanns i en mur som var täckt med rött putsbruk och omgiven av två sidomurar. Till sist kom också en del lämningar av en människa helt mysteriöst i dagen, och det påstods att de kom från en av de båda sidomurarna.

Det är här som tolkningarna börjar. Enligt en del katolska forskare bekräftar fynden den tradition som gör gällande att Petrus vistades i Rom under Neros regering och att han led martyrdöden där, kanske under förföljelsen år 64 v.t. Det har till och med sagts att lämningarna är apostelns reliker och kan påstås vara detta genom en inskrift. Enligt en tolkning lyder den: ”Petrus är här.” Det verkar som om påven Paul VI satte tro till den hypotesen när han år 1968 tillkännagav fyndet av ”Petrus’ jordiska kvarlevor, som är värda all vår hängivenhet och vördnad”.

Men jämte de här tolkningarna fanns det också motargument. Den katolske arkeologen Antonio Ferrua, en jesuit som var med vid utgrävningarna i Vatikanen, har vid ett flertal tillfällen intygat att han inte har tillåtits att offentliggöra allt han vet i saken. Hans material bestrider tydligen påståendet att Petrus’ reliker har påträffats. Dessutom heter det i en guidebok över Rom, som är redigerad av den katolske kardinalen Poupard och utgiven år 1991, att ”vetenskapliga undersökningar av de människoben som man har funnit under grunden till Röda muren inte tycks ha något samband med aposteln Petrus”. I den följande upplagan (utgiven senare samma år) hade den frasen märkligt nog försvunnit, och man hade lagt till ett nytt kapitel med rubriken ”Petrus finns med visshet i Peterskyrkan”.

Tolkning av fynden

Fynden har uppenbarligen blivit föremål för tolkning och tolkas olika av olika människor. Ja, de mest auktoritativa katolska historikerna erkänner att ”de historiska problem som gäller om Petrus verkligen led martyrdöden i Rom och om hans grav finns där är frågor öppna för debatt”. Vad visar då fynden?

De som vill upprätthålla den katolska traditionen menar att aediculan är det ”segertecken” som omnämndes av en man vid namn Gajus, en präst som levde i början av 200-talet. Enligt en kyrkohistoriker på 300-talet, Eusebios av Caesarea, sade Gajus att han kunde visa Petrus’”segertecken” på Vatikankullen. De som försvarar traditionen hävdar att aposteln blev begravd där, nedanför den minnesvård som kom att bli känd som ”Gajus’ segertecken”. Andra tolkar emellertid resultatet av utgrävningarna helt annorlunda. De framhåller att de första kristna ägnade ytterst lite intresse åt begravningen av sina döda och att även om Petrus hade dödats där, skulle det ha varit högst osannolikt att de hade fått tillbaka hans kropp. (Se rutan på sidan 29.)

Det finns de som inte håller med om att ”Gajus’ segertecken” (om det nu är det man har funnit) är en grav. De hävdar att det är en minnesvård som restes till Petrus’ ära i slutet av 100-talet och att det längre fram ”kom att betraktas som en gravvård”. Men enligt teologen Oscar Cullmann ”identifierar utgrävningarna i Vatikanen inte på något sätt Petrus’ grav”.

Hur förhåller det sig då med benen? Det bör nämnas att det fortfarande är en gåta varifrån benen verkligen kom. Eftersom det i det första århundradet låg en stor hednisk begravningsplats på det som nu är Vatikankullen, blev en mängd människor begravda i det området, och man har redan tagit vara på många lämningar av människor. Den ofullständiga inskriften (troligen från 300-talet), som enligt en del identifierar platsen där relikerna påträffades som apostelns grav, kan i bästa fall hänvisa ”till den förmodade närvaron av Petrus’ ben”. Det kan tilläggas att många epigrafiker, inskriftsforskare, har den uppfattningen att inskriften rentav kan betyda ”Petrus är inte här”.

En otillförlitlig tradition

”De tidiga och mer tillförlitliga källorna nämner inte platsen där [Petrus] led martyrdöden, men de senare och mindre tillförlitliga källorna är helt ense om att det var inom Vatikanens område”, säger historikern D. W. O’Connor. Sökandet efter Petrus’ grav i Vatikanen var därför grundat på otillförlitliga traditioner. ”När reliker kom att få stor betydelse”, försäkrar O’Connor, ”började kristna uppriktigt tro att Petrus’ [segertecken] i själva verket markerade den exakta platsen för hans grav.”

De här traditionerna utvecklades jämsides med en oskriftenlig vördnad för reliker. I kampen för att vinna ”andlig” överlägsenhet och främja den egna auktoriteten gjorde olika kyrkocentra, från och med 200- och 300-talen, bruk av såväl äkta som oäkta reliker, och detta inte utan ekonomiska fördelar. På så sätt kom pilgrimer, övertygade om att Petrus’ kvarlevor hade övernaturlig kraft, att bege sig till den plats där man förmodade att hans grav fanns. Vid slutet av 500-talet brukade de troende kasta omsorgsfullt vägda tygstycken på ”graven”. ”Om supplikanten har en fast tro, kommer tyget, när det lyfts bort från graven, att på ett märkligt sätt vara uppfyllt av gudomlig kraft och kommer att väga mer än det gjorde tidigare”, hette det i en samtida skildring. Det här antyder hur lättrogen man var på den tiden.

Under århundradenas gång har sådana här legender och grundlösa traditioner avsevärt bidragit till att basilikan i Vatikanen vunnit större anseende. Men avvikande åsikter har framförts. Under 1100- och 1200-talen fördömde valdenserna dessa överdrifter, och de påvisade med hjälp av Bibeln att Petrus aldrig hade varit i Rom. Århundraden senare kom representanter för den protestantiska reformationen att argumentera på liknande sätt. På 1700-talet ansåg berömda filosofer att traditionen saknade både historisk och biblisk grund. Ända fram i vår tid delas denna åsikt av personer som är väl insatta i ämnet, katoliker och andra.

Dog Petrus i Rom?

Petrus, en ödmjuk fiskare från Galileen, föreställde sig definitivt inte att han hade något företräde framför de äldste i den kristna församlingen i det första århundradet. I stället talar han om sig själv som en ”medäldste”. (1 Petrus 5:1—6, enligt J. N. Darby) Petrus’ ödmjuka gestalt utgör en stor kontrast till prakten som omger det som förmodas vara hans grav, vilket alla som besöker basilikan i Vatikanen kan lägga märke till.

För att hävda sin överlägsenhet över andra kristna samfund har den katolska kyrkan försökt få den ”senare och mindre tillförlitliga” traditionen, enligt vilken Petrus vistades i Rom under någon tid, allmänt erkänd. Märkligt nog vill andra forntida traditioner inte förlägga hans grav till Vatikanen, utan till någon annan plats i Rom. Men varför inte hålla sig till de fakta som finns nedtecknade i Bibeln, den enda källa som kan ge förstahandsuppgifter om Petrus? Guds ord gör klart för oss att Petrus — enligt de anvisningar han hade fått av den kristna församlingens styrande krets i Jerusalem — utförde sitt arbete i den östra delen av den forntida världen, bland annat i Babylon. — Galaterna 2:1—9; 1 Petrus 5:13; jämför Apostlagärningarna 8:14.

När aposteln Paulus omkring år 56 v.t. skrev till de kristna i Rom, hälsade han till omkring 30 medlemmar av den församlingen utan att ens nämna Petrus. (Romarna 1:1, 7; 16:3—23) Mellan åren 60 och 65 v.t. skrev Paulus sedan sex brev från Rom, men han nämner inte Petrus, vilket är ett kraftigt omständighetsbevis för att Petrus inte var där.a (Jämför 2 Timoteus 1:15—17; 4:11.) I slutet av Apostlagärningarna beskrivs Paulus’ verksamhet i Rom, men inte heller här görs några hänvisningar till Petrus. (Apostlagärningarna 28:16, 30, 31) En objektiv undersökning av de bibliska bevisen, en som är fri från alla förutfattade meningar, kan därför bara leda till den slutsatsen att Petrus inte predikade i Rom.b

Påvens ”primat” eller överhöghet grundar sig på otillförlitliga traditioner och förvanskade tillämpningar av bibelställen. Kristendomen är grundad på Jesus, inte på Petrus. ”Kristus är församlingens huvud”, säger Paulus. (Efesierna 2:20—22; 5:23) Det var Jesus Kristus som Jehova sände för att välsigna och rädda alla dem som tror. — Johannes 3:16; Apostlagärningarna 4:12; Romarna 15:29; se också 1 Petrus 2:4—8.

Alla som färdas till den plats som de uppriktigt tror är Petrus’ grav, i avsikt att träffa hans efterträdare, ställs inför problemet om de skall godta ”otillförlitliga traditioner” eller om de skall tro på Guds tillförlitliga ord. Eftersom kristna människor önskar att deras tillbedjan skall vara godtagbar för Gud, ser de uppmärksamt på sin ”tros ... Fullkomnare, Jesus”, och på det fullkomliga exempel som han har gett oss att följa. — Hebréerna 12:2; 1 Petrus 2:21.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 29]

”Utgrävningarna har inte avslöjat några säkra spår av en grav nedanför aediculan; och man kan inte heller vara helt säker på att de kristna av skarprättarna fick tillbaka Petrus’ döda kropp för begravning. I vanliga fall kastades den döda kroppen av en peregrinus, en främling, som av lagen betraktades som en grov förbrytare, i Tibern. ... Vid den här tiden fanns inte heller samma intresse att bevara fysiska reliker. Det var först senare, när tron på att världens undergång var nära hade svalnat och dyrkan av martyrer hade tagit sin början, som reliker blev intressanta. Därför är det mycket troligt att Petrus’ kropp aldrig lämnades tillbaka för att begravas.” — Jocelyn Toynbee och John Ward Perkins: The Shrine of St. Peter and the Vatican Excavations.