Vårt rika andliga arv
BERÄTTAT AV PHILLIP F. SMITH
”En fackla har tänts som kommer att lysa över det mörkaste Afrika.” Så glada vi blev när vi läste de här orden på sidan 75 i Jehovas vittnens årsbok för 1992! Vår farfar, Frank W. Smith, skrev dessa ord år 1931 i ett brev till broder Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Farfar rapporterade om en predikofärd som han och hans bror hade företagit.
I ÅRSBOKEN sades det: ”Gray Smith och hans äldre bror Frank, två frimodiga pionjärförkunnare från Kapstaden, gav sig av till Brittiska Östafrika för att utforska möjligheterna att sprida de goda nyheterna där. De tog sin bil, en De Soto som de hade byggt om till husbil, lastade den på ett fartyg tillsammans med 40 bokkartonger och avseglade till Mombasa, Kenyas största hamnstad.”
I brevet till broder Rutherford beskrev farfar resan från Mombasa till Nairobi, Kenyas huvudstad: ”Vi [påbörjade] den mest mardrömslika bilfärd jag någonsin företagit. Det tog oss fyra hela dagar, från tidiga morgonen till sena kvällen, att tillryggalägga den 360 miles [580 km] långa sträckan. ... När vi färdades fram mil efter mil, var jag ständigt tvungen att gå ur bilen och med en spade jämna till ojämnheter i vägen, fylla igen hål och till och med hugga ned elefantgräs och trädgrenar för att lägga på den vattensjuka marken, så att hjulen kunde få fäste.”
Efter sin ankomst till Nairobi arbetade Frank och Gray 21 dagar i sträck med att sprida biblisk litteratur. Farfar skrev: ”Vårt vittnande har av allt att döma vänt upp och ner på hela det religiösa Nairobi.” Därefter var farfar angelägen om att resa hem till sin 2-årige son, Donovan, och sin hustru, Phyllis, som väntade deras andra barn, Frank, som skulle bli vår far. Farfar tog första bästa båt från Mombasa, men innan han hunnit hem dog han i malaria.
När min syster, min bror och jag begrundade berättelsen i Årsboken, gick våra tankar tillbaka till vår käre far. Han dog år 1991, bara några månader innan vi fick Årsboken för 1992, av komplikationer som tillstötte i samband med en hjärtoperation. Trots att han aldrig hade träffat sin far delade han dennes djupa kärlek till Jehova. Så glad farfar skulle ha blivit om han hade vetat att hans son 28 år senare, år 1959, följde i hans fotspår som en Ordets förkunnare i Östafrika!
Fars tidiga liv
Vår far föddes den 20 juli 1931 i Kapstaden två månader efter farfars död, och det var efter honom han fick sitt namn. Från unga år visade pappa sin kärlek till Jehova. När han var bara nio år stod han på Kapstadens centralstation och vittnade med plakat medan hans skolkamrater gjorde narr av honom. Vid 11 års ålder symboliserade han sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Ibland fick pappa gå ensam i förkunnartjänsten och kunde få en hel gata som sitt distrikt. När han var 18 år ledde han Vakttornsstudiet med en grupp äldre kristna systrar i en förort till Kapstaden.
År 1954 meddelade Sällskapet Vakttornet att det året därpå skulle hållas internationella sammankomster i Europa. Pappa ville väldigt gärna vara med vid en sådan, men han hade inte tillräckligt med pengar för resan dit från Kapstaden. Därför skrev han på ett kontrakt om att arbeta tre månader som kemist i koppargruvorna i Nord-Rhodesia (nu Zambia). Platsen där analysen av malmen gjordes låg i den afrikanska bushen.
Pappa visste att det fanns ett stort antal afrikanska Jehovas vittnen i Nord-Rhodesia. När han kom fram letade han därför upp dem och fick veta var de höll sina möten. Trots att han inte kunde tala språket på platsen, slöt han sig till dem och var regelbundet närvarande vid de möten som hölls i Mineförsamligen av Jehovas vittnen. Européerna som arbetade vid gruvorna hade rasfördomar och visade ofta sin ovilja mot afrikanerna genom att vara ovettiga mot dem. Pappa däremot var alltid vänlig.
Vid slutet av denna tremånadersperiod kom en afrikansk arbetare, som inte var ett Jehovas vittne, fram till pappa och frågade: ”Vet du vad vi kallar dig?” Mannen log och sade: ”Vi kallar dig Bwana [Herr] Vakttornet.”
År 1955 kunde pappa vara med vid sammankomsten ”Triumferande Riket” i Europa. Där träffade han Mary Zahariou som året därpå blev hans hustru. Efter sitt giftermål bosatte de sig i Parma i Ohio i Förenta staterna.
Till Östafrika
Under en områdessammankomst i Förenta staterna riktades en inbjudan till de närvarande att tjäna där behovet av förkunnare var större. Våra föräldrar beslöt sig för att resa till Östafrika. De följde noga Sällskapet Vakttornets förslag. De sparade tillräckligt med pengar för att kunna köpa var sin returbiljett ifall pappa inte skulle lyckas skaffa arbete, eftersom endast de som hade arbetstillstånd tilläts bosätta sig i Östafrika.
Sedan pappa och mamma hade fått sina pass, visumhandlingar och vaccinationer, avseglade de i juli 1959 med ett handelsfartyg från New York till Mombasa via Kapstaden. Resan tog fyra veckor. I Mombasas hamn blev de hjärtligt välkomnade av kristna bröder som hade kommit dit före dem för att tjäna där behovet var större. När de kom fram till Nairobi, fick pappa veta att han hade ett brev som väntade på honom. Det var ett svar på hans ansökan om anställning som kemist i Geological Survey Department i Entebbe i Uganda. Pappa och mamma tog tåget till Kampala i Uganda, där pappa fick gå på en anställningsintervju, och han fick arbetet. Vid den tiden fanns det bara ett vittne, George Kadu, i området där Entebbe och Kampala ligger.
Kolonialregeringen bekostade en språkkurs för att pappa skulle lära sig det lokala språket, luganda. Pappa blev glad, eftersom han hade planerat att lära sig det för att kunna bli effektivare i förkunnartjänsten. Senare fick pappa hjälpa till med att översätta broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” till luganda.
Pappa var inte rädd för att vittna för andra. Han talade med alla européerna på sin avdelning och tog regelbundet del i att predika för ugandier. Han vittnade till och med för Ugandas afrikanske justitieminister. Mannen inte bara lyssnade till budskapet om Riket, utan han bjöd också pappa och mamma på middag.
Min syster, Anthe, föddes år 1960, och jag kom till världen år 1965. Vår familj blev mycket fäst vid bröderna och systrarna i den lilla men växande församlingen i huvudstaden, Kampala. Som enda vita Jehovas vittnen i närheten av Entebbe fick vi vara med om en del roande erfarenheter. En gång gjorde en av pappas vänner oväntat ett kort besök i Entebbe och försökte komma i kontakt med pappa. Han lyckades inte förrän han frågade: ”Känner du till det europeiska paret här som är Jehovas vittnen?” Personen i fråga körde honom omedelbart hem till mamma och pappa.
Vi fick också vara med om några svåra upplevelser, däribland två väpnade uppror. Vid ett tillfälle sköt regeringssoldater mot alla i en viss etnisk grupp. Skottlossningen pågick oavbrutet hela dagen och natten. Eftersom det rådde utegångsförbud mellan klockan 18 och klockan 6, hölls mötena i mina föräldrars hem i Entebbe på eftermiddagarna.
När utegångsförbudet senare upphävdes körde pappa oss till Vakttornsstudiet, som hölls i Kampala. En soldat riktade ett gevär mot oss, stannade vår bil och begärde att få veta vart vi skulle åka. Jag var då bara ett spädbarn, och Anthe var fem år. När pappa lugnt gav en förklaring och visade soldaterna våra biblar och vår litteratur, lät de oss åka vidare.
År 1967, efter nästan åtta år i Uganda, bestämde sig våra föräldrar för att återvända till Förenta staterna på grund av hälsoproblem och familjeförpliktelser. Vi kom att tillhöra Canfieldförsamlingen i Ohio, där pappa tjänade som äldste. Mina föräldrar fäste sig lika mycket vid bröderna där som de hade fäst sig vid den lilla församlingen i Kampala.
Kärleksfull kristen uppfostran
År 1971 föddes min bror David. Vi växte upp och fostrades i en familjeatmosfär som var fylld av kärlek och värme. Utan tvivel berodde det på det kärleksfulla förhållande som våra föräldrar hade till varandra.
När vi var unga brukade pappa alltid vid sängdags läsa en berättelse för oss från Bibeln, be en bön och sedan, utan att mamma visste om det, ge oss en chokladpralin inslagen i glänsande guldpapper. Vår familj studerade alltid Vakttornet tillsammans, oavsett var vi befann oss. En gång, när vi var tillsammans på semestern, hade vi studiet på en bergssluttning och vid ett annat tillfälle på en plats med utsikt över havet. Pappa nämnde ofta att dessa stunder var några av hans lyckligaste minnen. Han sade att han tyckte synd om dem som gick miste om den stora glädje som familjestudiet ger.
När det gällde att visa kärlek till Jehova, lärde pappa oss genom sitt exempel. Närhelst vi fick ett nytt exemplar av Vakttornet eller Vakna! med posten eller Sällskapet Vakttornet gav ut en ny publikation, slukade pappa entusiastiskt dess innehåll. Vi fick lära oss av honom att inte ta lätt på Bibelns sanning, utan värdera den som en dyrbar skatt. En av våra värdefullaste tillhörigheter är pappas studieutgåva av New World Translation. Praktiskt taget varje sida är översållad med anteckningar som ett resultat av hans studium. När vi nu läser dessa anteckningar i marginalen, kan vi fortfarande nästan höra honom undervisa oss och ge oss råd.
Trogen till slutet
Den 16 maj 1991 fick pappa en hjärtattack när vi var i tjänsten på fältet. Någon vecka senare genomgick han öppen hjärtkirurgi, och det såg ut som om operationen lyckades bra. Men under den påföljande natten fick vi ett telefonsamtal från sjukhuset. Pappa hade fått en blödning, och läkarna var mycket bekymrade. De hade tagit tillbaka honom till operationssalen två gånger den natten där de försökte stoppa blödningen, dock utan att lyckas. Pappas blod koagulerade inte.
När pappas tillstånd snabbt försämrades nästa dag, tog läkarna först min mamma och sedan min yngre bror avsides och försökte utöva påtryckningar på dem för att få deras samtycke till att ge pappa en blodtransfusion. Ändå hade pappa tidigare talat om för läkarna att han inte under några som helst omständigheter skulle ta emot en blodtransfusion. Han förklarade för dem de skriftenliga skäl som låg till grund för att han vägrade att ta emot blod, men han sade att han godtog blodfria medicinska alternativ. — 3 Moseboken 17:13, 14; Apostlagärningarna 15:28, 29.
På grund av den fientliga inställning som flera medlemmar av sjukvårdspersonalen visade var atmosfären på intensivvårdsavdelningen mycket spänd. Detta tillsammans med pappas försämrade tillstånd tycktes stundom vara mer än vi kunde klara av. Vi bad ödmjukt till Jehova om hjälp och försökte också tillämpa de praktiska förslag som vi hade fått. När vi besökte intensivvårdsavdelningen var vi således alltid välklädda och uppförde oss respektfullt mot personalen. Vi engagerade oss aktivt när det gällde pappas tillstånd genom att ställa meningsfulla frågor, och vi tackade alla i personalen som vårdade honom.
Sjukvårdspersonalen lade märke till våra ansträngningar. Inom några dagar hade den spända atmosfären förändrats, och alla omkring oss var nu vänliga. Sköterskorna som vårdade pappa hörde sig för hur det gick för honom även när de inte hade jour. En läkare som hade varit mycket ohyfsad mot oss mjuknade så mycket att han frågade mamma hur hon klarade av det hela. Vår församling och våra släktingar stöttade oss också kärleksfullt. De skickade mat till oss och många uppmuntrande kort, och de bad för vår räkning.
Tråkigt nog reagerade pappa aldrig på behandlingen. Han dog tio dagar efter den första operationen. Vi sörjer honom djupt. Tidvis känns saknaden överväldigande. Till all lycka lovar vår Gud att han ”dagligen” skall ”bära bördan åt oss”, och vi har lärt oss att förlita oss på honom som aldrig förr. — Psalm 68:19.
Vi är alla fast beslutna att fortsätta att tjäna Jehova troget, så att vi får glädjen att återse pappa i den nya världen. — Markus 5:41, 42; Johannes 5:28; Apostlagärningarna 24:15.
[Bild på sidan 21]
Frank Smith med sin mor, Phyllis, i Kapstaden
[Bild på sidan 22]
Pappa och mamma vid tiden för sitt giftermål
[Bild på sidan 23]
Bröderna hyrde en afrikansk hövdings simbassäng till det första doptillfället i Entebbe
[Bild på sidan 23]
En sedvanlig hälsning
[Bild på sidan 24]
Pappa och mamma strax innan pappa dog