Stå emot traditioner som Gud ogillar!

”SANNINGEN skall göra er fria”, sade Jesus Kristus. (Johannes 8:32) Ja, kristendomen gör människor fria — fria från slaveri under vidskepelse, fria från tron på falska läror och förhoppningar och fria från slaveri under förnedrande sedvänjor.

De kristna i vår tid utsätts ofta, precis som de första kristna, för pressen att återgå till sina gamla traditioner. (Galaterna 4:9, 10) Det är naturligtvis inte så att alla populära seder och bruk är skadliga. En kristen kan faktiskt välja att följa seder som man har på orten där han bor, under förutsättning att de är bra och nyttiga, men om de skulle vara i strid med Guds ord kommer han inte att kompromissa. Jehovas vittnen har således gjort sig kända för att inte ta del i jul- och födelsedagsfiranden eller några andra seder som strider mot Guds ord.

Detta modiga ställningstagande har ofta lett till mycket hån och motstånd från bekanta, grannar och icke troende släktingar. Detta gäller i synnerhet i vissa afrikanska länder, där det är vanligt med en mängd olika traditioner i samband med begravningar, bröllop och ett barns födelse. Påtryckningarna att man skall följa dessa traditioner kan vara fruktansvärda och ofta förbundna med hot eller våld. Hur kan en kristen stå fast? Är det möjligt att undvika konfrontationer utan att kompromissa? Låt oss söka svar på dessa frågor genom att se hur trogna kristna har handlat när det gäller vissa oskriftenliga traditioner.

Vidskepliga begravningsseder

I södra Afrika har man en mängd olika traditioner i samband med begravningar. De sörjande befinner sig vanligen hela natten — eller flera nätter i rad — i sorgehuset, där en eld ständigt brinner. De sörjande får inte laga mat, klippa håret eller ens bada förrän begravningen är över. Efter begravningen skall de tvätta sig i en särskild örtblandning. Kan en kristen följa sådana sedvänjor? Nej, för de bygger på tron på själens odödlighet och på en sjuklig fruktan för de döda.

I Predikaren 9:5 heter det: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” När man känner till den här sanningen, behöver man inte frukta de dödas andar. Vad bör då en kristen göra, när välmenande släktingar kräver att han eller hon tar del i sådana ritualer?

Låt oss se vad som hände Jane, ett Jehovas vittne i Afrika, när hennes far dog. När hon kom till huset där den döde fanns, blev hon omedelbart tillsagd att hon och resten av familjen skulle dansa runt den döda kroppen hela natten för att blidka den avlidnes ande. ”Jag sade till dem att jag som ett Jehovas vittne inte kunde ta del i sådana sedvänjor”, berättar Jane. ”Dagen efter begravningen sade några äldre släktingar att de skulle bada de sörjande familjemedlemmarna som ett ytterligare skydd mot den avlidnes ande. Jag vägrade igen. Samtidigt hölls min mor isolerad i ett hus. Alla som ville träffa henne måste först dricka en alkoholhaltig dryck som gjorts i ordning för det ändamålet.

Jag vägrade att ta del i något av detta. I stället gick jag hem och lagade till lite mat som jag tog med mig till det hus där min mor befann sig. Detta misshagade verkligen min familj. Mina släktingar trodde att jag inte var normal.” Dessutom gjorde de narr av henne och nedkallade ont över henne och sade: ”Eftersom du på grund av din religion har tagit avstånd från vår tradition, kommer din fars ande att ställa till problem för dig. Nu kommer du inte att kunna få några barn.” Jane lät sig inte skrämmas. Hur gick det då? Hon säger: ”Vid den tiden hade jag två barn. Nu har jag sex! Detta har dragit vanära över dem som påstod att jag inte skulle kunna få fler barn.”

Sexuell ”rening”

En annan sedvänja gäller ceremoniell rening efter en äktenskapspartners död. Om hustrun dör, kommer hennes familj att föra en svägerska eller en annan kvinna, som är nära släkting till hustrun, till änkemannen. Han är tvungen att ha sexuellt umgänge med henne. Först därefter kan han gifta sig med vem han vill. Samma sak händer när en kvinnas man dör. Man tror att man genom denna sed skall rena den överlevande maken eller makan från den dödes ”ande”.

Den som vägrar att underkasta sig denna ”rening” riskerar att ådra sig släktingarnas vrede. Han eller hon kan bli isolerad och utsatt för hån och löje och för domsuttalanden. De kristna vägrar trots detta att följa denna sedvänja. De vet att sexuellt umgänge utanför äktenskapet befläckar en människa i Guds ögon och att det inte alls utgör något slags ”rening”. (1 Korinthierna 6:18—20) Dessutom skall de kristna gifta sig bara ”i Herren”. — 1 Korinthierna 7:39.

Violet, en kristen kvinna i Zambia, miste sin man. Släktingar förde då en man till henne och insisterade på att hon skulle ha sexuellt umgänge med honom. Violet vägrade, och som straff fick hon inte hämta upp vatten ur den allmänna brunnen. Hon blev också varnad för att gå på huvudgatan, för att inte bli skadad, men hon lät sig inte skrämmas av vare sig släktingar eller bybor.

Senare blev Violet inkallad till den lokala domstolen. Orubbligt angav hon olika skriftenliga skäl till att hon vägrade att inlåta sig på otillåtet sex. Domen blev till hennes fördel, och i den sades det att domstolen inte kunde tvinga henne att följa dem av traktens sedvänjor och traditioner som strider mot hennes trosuppfattningar. Det intressanta är att hennes ståndaktiga vägran att kompromissa ledde till att pressen minskade på andra vittnen i byn, när de längre fram hamnade i samma situation.

Monika, ett annat Jehovas vittne i Afrika, fick också stå emot liknande påtryckningar efter sin mans död. Mannens familj ville prompt ge henne en annan man. Monika säger: ”Jag vägrade, fast besluten att lyda befallningen i 1 Korinthierna 7:39.” Påtryckningarna upphörde dock inte. ”De hotade mig”, berättar Monika. ”De sade: ’Om du inte gifter dig med den här mannen, kommer du aldrig att bli gift igen.’ De påstod till och med att några av mina medtroende i hemlighet hade blivit ceremoniellt renade på det här sättet.” Men Monika stod fast. ”Jag förblev ogift i två år, men sedan gifte jag om mig på ett kristet sätt”, säger hon. Monika tjänar nu som reguljär pionjär.

Missfall och dödfödslar

De kristna i södra Afrika måste också kämpa med sedvänjor som är förbundna med missfall och dödfödslar. Sådana tragiska företeelser beror på mänsklig ofullkomlighet, inte på straff från Gud. (Romarna 3:23) Om en kvinna får missfall, kräver emellertid vissa afrikanska traditioner att hon behandlas som en utstött en tid.

En kvinna, som nyligen hade fått missfall, blev därför förvånad, när hon fick se ett Jehovas vittne komma gående mot hennes hus. Hon ropade då till honom: ”Kom inte hit! Enligt vår sed får ingen besöka en kvinna som just har fått missfall.” Förkunnaren sade då till henne att Jehovas vittnen frambär Bibelns budskap till människor av alla slag och att de inte följer traktens seder och bruk när det gäller missfall. Han läste sedan Jesaja 65:20, 23 för henne och förklarade att missfall och dödfödslar inte kommer att inträffa under Guds kungarikes styre. Detta ledde till att kvinnan tackade ja till ett bibelstudium i sitt hem.

Vidskepliga seder kan också förekomma i samband med ett dödfött barns begravning. När ett Jehovas vittne, Joseph, var med vid en sådan begravning, fick han veta att alla närvarande måste tvätta händerna i en örtblandning och sedan gnida in medicinen på bröstet. Man sade att denna handling skulle hindra det döda barnets ”ande” från att komma tillbaka och skada dem. Joseph vägrade respektfullt, eftersom han visste att de döda inte kan skada de levande, enligt Bibeln. Några försökte ändå pressa honom till att stryka på sig medicinen, men Joseph vägrade. När de andra såg att han utan att frukta stod fast som kristen, var det flera bland dem som också vägrade att stryka på sig örterna.

Undvik konfrontationer, men stå fast

Fruktan för de levande och fruktan för att bli utstött kan vara starka krafter som får en människa att kompromissa. I Ordspråken 29:25 heter det: ”Det är bävan för människor som lägger en snara.” De nu nämnda erfarenheterna visar att den senare delen av versen är sann: ”Men den som förtröstar på Jehova kommer att bli beskyddad.”

Konfrontationer kan man dock ofta undvika. Om en kristen blir inbjuden till en släktings begravning, bör han inte vänta tills han står i den situationen att det finns risk för att han kompromissar. ”Den kloke som har sett olyckan har gömt sig; de oerfarna som har gått vidare har fått lida straffet.” — Ordspråken 27:12.

Det kan vara förståndigt att taktfullt fråga vilka seder och bruk man tänker följa. Om dessa då är av en sådan art att en kristen inte kan följa dem, kan han utnyttja detta tillfälle till att förklara varför han inte kan delta och då göra det ”med mildhet och djup respekt”. (1 Petrus 3:15) När en kristen i förväg respektfullt förklarar sin på Bibeln grundade ståndpunkt, är hans släktingar i allmänhet mer benägna att respektera hans trosuppfattningar och mindre benägna att hota och skrämma honom.

En kristen kan helt enkelt inte kompromissa genom att följa traditioner som vanärar Gud, hur släktingarna än reagerar och vilka hotelser eller vilken misshandel den kristne än kan utsättas för. Vi har befriats från vidskeplig fruktan. Aposteln Paulus manar oss och säger: ”Till en sådan frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen.” — Galaterna 5:1.

[Bild på sidan 29]

Många tror att den som just har dött kan tjäna som förmedlare och kan framföra budskap till släktingar som varit döda länge