Tjänst för den Gud som är att lita på
Berättat av Kimon Progakis
Det var en bitande kall kväll år 1955. Min fru, Giannoula, och jag började bli oroliga, eftersom vår 18-årige son, Georgios, inte kom hem från sitt arbete i en kiosk. En polis knackade oväntat på vår dörr. ”Er son blev påkörd när han var på väg hem på sin cykel”, sade han, ”och han är död.” Sedan böjde han sig fram och viskade: ”De kommer att säga till er att det var en olyckshändelse, men tro mig, han blev mördad.” Prästen och några halvmilitära ledare hade kommit överens om att döda honom.
PÅ DEN tiden, när Grekland höll på att återhämta sig efter tider av stridigheter och lidanden, var det farligt att vara ett Jehovas vittne. Jag kände väl till den makt grekisk-ortodoxa kyrkan och de halvmilitära organisationerna hade, eftersom jag i mer än 15 år hade varit en aktiv medlem av dem. Låt mig berätta om händelser som ledde fram till den här tragedin i vår familj för över 40 år sedan.
Jag växte upp i Grekland
Jag föddes år 1902 i en välbärgad familj i en liten by i närheten av staden Chalkis i Grekland. Min far var aktiv inom kommunalpolitiken, och vår familj var hängivna medlemmar av grekisk-ortodoxa kyrkan. Jag blev en ivrig läsare av politiska och religiösa böcker vid en tid då de flesta av mina landsmän var analfabeter.
Den fattigdom och orättvisa som rådde i början av 1900-talet gjorde att jag längtade efter en värld med bättre förhållanden. Jag trodde att religionen skulle kunna förbättra mina landsmäns bedrövliga situation. På grund av att jag kände mig dragen till religion, föreslog de ledande männen i min by att jag skulle bli präst för den grekisk-ortodoxa kyrkan där. Även om jag hade besökt många kloster och haft långa diskussioner med biskopar och abbotar, kände jag mig inte beredd eller villig att ta emot ett sådant ansvar.
Mitt i ett inbördeskrig
Många år senare, i april 1941, blev Grekland ockuperat av nazisterna. Det var början på en dyster tid med dödande, hunger, försakelse och oerhört mänskligt lidande. En stark motståndsrörelse byggdes upp, och jag slöt mig till en gerillagrupp som bekämpade de nazistiska inkräktarna. Det ledde till att mitt hem sattes i brand flera gånger, jag blev skottskadad, och min skörd förstördes. I början av 1943 hade min familj och jag inget annat val än att fly till de oländiga bergen. Vi stannade kvar där tills den tyska ockupationen upphörde i oktober 1944.
Efter det att tyskarna gett sig av uppstod oro och stridigheter. Den motståndsgrupp som jag tillhörde blev en av de mer framträdande stridande styrkorna i inbördeskriget. De kommunistiska idealen om rättvisa, jämlikhet och broderskap tilltalade mig, men den kommunistiska ideologins verkliga natur gjorde mig så småningom fullständigt desillusionerad. Jag hade en framträdande ställning i gruppen och kunde därför med egna ögon se att makt har en benägenhet att korrumpera människor. Även om teorier och ideal verkar vara ädla, spolierar själviskhet och ofullkomlighet också de bästa politiska syften.
Det som speciellt gjorde mig upprörd var att ortodoxa präster, som befann sig på olika sidor i inbördeskriget, tog till vapen och dödade människor som tillhörde deras egen religion! Jag tänkte för mig själv: ”Hur kan dessa präster säga att de representerar Jesus Kristus, som varnade: ’Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd’?” — Matteus 26:52.
Under inbördeskriget, år 1946, höll jag mig gömd i närheten av staden Lamia, som ligger mitt i Grekland. Mina kläder var helt utslitna, så jag beslöt att förklädd bege mig till en skräddare i staden för att få nya kläder sydda. När jag kom dit pågick en häftig diskussion, och snart höll jag själv på att tala, inte om politik, utan om det som tidigare hade intresserat mig så mycket — religion. När de närvarande märkte att jag var insatt i ämnet, föreslog de att jag skulle tala med en viss ”lärare i teologi”. De gick genast för att hämta honom.
Jag finner ett pålitligt hopp
I den diskussion som följde frågade ”läraren” vad jag grundade mina trosuppfattningar på. ”Kyrkofäderna och de ekumeniska kyrkomötena”, svarade jag. I stället för att säga emot mig slog han upp Matteus 23:9, 10 i sin lilla bibel och bad mig läsa Jesu ord: ”För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ’ledare’, ty en är er Ledare, Kristus.”
Det öppnade mina ögon! Jag förstod att det den här mannen sade var sanningen. När han talade om att han var ett Jehovas vittne, bad jag honom att få litteratur att läsa. Han lämnade mig boken Ljus, som behandlar Uppenbarelseboken, och jag tog med mig den till mitt gömställe. Under lång tid hade vilddjuren som omtalas i Uppenbarelseboken varit ett mysterium för mig, men nu fick jag veta att de representerar politiska organisationer som finns nu på 1900-talet. Jag började förstå att Bibeln kan tillämpas på vår tid och att jag borde studera den och leva i enlighet med sanningarna i den.
Gripen och satt i fängelse
Kort därefter bröt sig soldater in i mitt gömställe och arresterade mig. Jag kastades i en fängelsehåla. Eftersom jag var en efterlyst brottsling, trodde jag att jag skulle bli avrättad. I min cell fick jag besök av det vittne som först hade talat med mig. Han uppmuntrade mig att helt och hållet förtrösta på Jehova, vilket jag också gjorde. Jag förvisades i sex månader till ön Ikaria i Egeiska havet.
När jag kom dit talade jag genast om att jag var — inte kommunist — utan ett Jehovas vittne. Det var fler, som hade lärt känna Bibelns sanning, som hade sänts hit, och jag fann dem, och vi studerade regelbundet Bibeln tillsammans. De hjälpte mig att få ytterligare kunskap i Bibeln och att bättre lära känna vår Gud, Jehova, som är att lita på.
När jag år 1947 hade avtjänat mitt straff, blev jag kallad till allmänne åklagarens kontor. Han sade att han var imponerad av mitt uppförande och att jag kunde hänvisa till honom om jag någonsin skulle bli förvisad igen. När jag kom till Athen, dit min familj hade flyttat under min fängelsetid, började jag komma tillsammans med en församling av Jehovas vittnen, och snart blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova.
Anklagad för proselytvärvning
Under flera årtionden blev Jehovas vittnen i Grekland åtalade på grund av lagar mot proselytvärvning som antogs 1938 och 1939. Därför blev vittnen i Grekland arresterade 19.147 gånger mellan 1938 och 1992, och domstolarna utdömde straff på 753 år. Av dessa avtjänades 593 år. Jag blev arresterad mer än 40 gånger för att jag predikat de goda nyheterna om Guds kungarike, och sammanlagt satt jag 27 månader i olika fängelser.
En gång blev jag arresterad på grund av att jag skrivit ett brev till en grekisk-ortodox präst i Chalkis. År 1955 blev Jehovas vittnens församlingar uppmanade att skicka broschyren Kristenheten eller kristendomen — vilkendera är ”världens ljus”? till alla präster. En av de högt uppsatta präster som jag hade skrivit till såg till att jag blev åtalad för proselytvärvning. Under rättegången höll både den advokat som var ett Jehovas vittne och en av stadens advokater ett mästerligt försvarstal, där de förklarade den förpliktelse de sanna kristna har att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 24:14.
Rättens ordförande frågade överabboten (en kyrklig dignitär under en biskop): ”Läste ni brevet och broschyren?”
”Nej”, svarade han häftigt, ”jag rev sönder dem och slängde bort dem omedelbart efter det att jag öppnat kuvertet!”
”Hur kan ni då säga att den här mannen försökt omvända er?” frågade rättens ordförande.
Vår advokat gav sedan exempel på lärare och andra som skänkt mängder av böcker till allmänna bibliotek. ”Skulle ni säga att de här personerna försökte omvända andra?” frågade han.
Det är uppenbart att en sådan verksamhet inte är detsamma som proselytvärvning. Jag tackade Jehova när jag hörde domen: ”Inte skyldig.”
Min sons död
Min son Georgios trakasserades också ständigt, och för det mesta var det ortodoxa präster som låg bakom det. Han blev också arresterad många gånger på grund av sitt ungdomliga nit i att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. Till slut beslöt motståndarna att göra sig av med honom och samtidigt skrämma oss övriga till att sluta predika.
Polismannen, som kom hem till oss för att meddela att Georgios hade dött, sade att den grekisk-ortodoxe prästen och några halvmilitära ledare hade slutit sig samman för att döda vår son. Det var vanligt med sådana ”olyckshändelser” under dessa farliga tider. Trots att vi kände sorg över hans död, blev vår beslutsamhet att fortsätta i predikoarbetet och att helt och fullt förtrösta på Jehova enbart stärkt.
Hjälper andra att förtrösta på Jehova
Min fru och mina barn brukade i mitten av 1960-talet tillbringa flera sommarmånader i byn Skala Oropos, som ligger vid kusten, omkring 50 kilometer från Athen. Vid den tiden bodde det inga vittnen där, så vi vittnade för våra grannar. Några jordbrukare reagerade positivt. Eftersom männen arbetade många timmar på sina fält under dagen, studerade vi Bibeln med dem sent på kvällen, och några av dem blev vittnen.
Vi såg att Jehova välsignade våra ansträngningar, och därför reste vi dit varje vecka i ungefär 15 år för att leda bibelstudier med dem som var intresserade. Närmare 30 personer, som vi studerat med, har gjort sådana framsteg att de kunnat bli döpta. Det bildades till att börja med en studiegrupp, och jag fick i uppgift att leda mötena. Längre fram blev gruppen en församling, och nu är det mer än hundra vittnen från det här området som utgör Malakasaförsamlingen. Vi gläder oss över att fyra av dem som vi har hjälpt nu är i heltidstjänsten.
Ett rikt arv
Kort efter det att jag överlämnat mitt liv åt Jehova började min fru göra andliga framsteg och blev döpt. Under den svåra tid då vi blev förföljda förblev hennes tro stark, och hon höll orubbligt fast vid sin ostrafflighet. Hon klagade aldrig över alla de påfrestningar hon fick utstå på grund av att jag så ofta satt i fängelse.
Vi har under årens lopp lett många bibelstudier tillsammans, och hon har, genom att nalkas människor på ett naturligt och entusiastiskt sätt, med framgång kunnat hjälpa många. För närvarande består hennes tidskriftsrutt av dussintals människor, som hon regelbundet lämnar Vakttornet och Vakna! till.
Till stor del på grund av det stöd min fru gett är våra tre barn som lever och deras familjer, som inbegriper sex barnbarn och fyra barnbarnsbarn, alla verksamma i Jehovas tjänst. Även om de inte har behövt utstå den förföljelse och det hårda motstånd som min fru och jag har stått inför, förtröstar de helt och fullt på Jehova, och de fortsätter att vandra på hans vägar. Vilken glädje vi alla kommer att känna när vi blir återförenade med vår käre Georgios, då han kommer tillbaka i uppståndelsen!
Fast besluten att förtrösta på Jehova
Jag har, under alla dessa år, sett Jehovas ande verka på hans folk. Guds organisation, som vägleds av hans ande, har hjälpt mig att förstå att vi inte kan förlita oss på människors ansträngningar. Deras löften om en bättre framtid är värdelösa, i själva verket en stor lögn. — Psalm 146:3, 4.
Även om jag är gammal och har stora problem med min hälsa, har jag min blick riktad på det sanna hopp som Guds kungarike erbjuder. Jag sörjer verkligen de år jag var engagerad i falsk religion och då jag försökte åstadkomma bättre förhållanden med politiska medel. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag återigen besluta att tjäna Jehova, den Gud som är att lita på.
(Kimon Progakis dog nyligen. Han hade ett jordiskt hopp.)
[Bild på sidan 26]
Nyligen taget foto av Kimon och hans hustru