Vi tjänar Jehova som en enad familj

BERÄTTAT AV ANTONIO SANTOLERI

Far var 17 år när han lämnade Italien år 1919. I sitt sökande efter ett bättre liv flyttade han till Brasilien. Med tiden kom han att äga en frisersalong i en liten stad i de inre delarna av delstaten São Paulo.

EN DAG år 1938, när jag var sju år, skaffade sig far ett exemplar av Bibeln på brasiliansk portugisiska av en man som besökte salongen. Två år senare blev mor allvarligt sjuk, och hon förblev invalidiserad ända till sin död. Far blev också sjuk, så hela vår familj — mor, far, min syster Ana och jag — flyttade till släktingar i staden São Paulo.

Under min skolgång i São Paulo läste jag mycket, särskilt historia. Det gjorde intryck på mig att Bibeln emellanåt omnämndes i dessa skrifter. En roman som jag hade lånat på São Paulos allmänna bibliotek nämnde flera gånger bergspredikan. Jag bestämde mig därför för att få tag i en bibel och läsa bergspredikan. Jag letade efter den bibel som far hade skaffat sig flera år tidigare, och till slut hittade jag den längst ner i en koffert där den hade legat i sju år.

Alla i familjen var katoliker, så jag hade aldrig uppmuntrats att läsa Bibeln. Jag lärde mig nu på egen hand att slå upp kapitel och vers. Jag läste med stort intresse inte bara bergspredikan, utan också hela Matteus’ evangelium och andra bibelböcker. Vad som gjorde störst intryck på mig var den trovärdighet med vilken Jesu läror och underverk framställdes.

Eftersom jag insåg att det var stor skillnad på katolicismen och det som jag läste i Bibeln, började jag besöka presbyterianska kyrkan, och Ana följde med mig. Men jag kände fortfarande ett tomrum inom mig. I 17 år hade jag ivrigt sökt Gud. (Apostlagärningarna 17:27) En stjärnklar kväll när jag kände mig vemodig, ställde jag frågan: ”Varför är jag här? Vad är meningen med livet?” Jag sökte upp en avskild vrå på bakgården, böjde knä och bad: ”Herre Gud! Vem är du? Hur kan jag lära känna dig?” Svaret kom strax därefter.

Jag lär känna Bibelns sanning

En dag år 1949 gick en ung kvinna fram till far när han klev av en spårvagn. Hon erbjöd honom tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Han tecknade en prenumeration på Vakttornet och bad henne komma hem till oss. Han berättade för henne att han hade två barn som gick i presbyterianska kyrkan. När kvinnan besökte oss, lämnade hon boken Barnen till Ana och började studera Bibeln med henne. Längre fram var jag med vid studierna.

I november 1950 var vi med vid vår första sammankomst anordnad av Jehovas vittnen. Där gav man ut boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, och vi fortsatte att studera Bibeln med hjälp av den boken. Strax därefter insåg vi att vi hade funnit sanningen, och i april 1951 blev vi döpta som en symbol av vårt överlämnande åt Jehova. Far överlämnade sig några år senare, och han förblev trogen mot Gud ända till sin död år 1982.

Heltidstjänstens glädjeämnen

I januari 1954, när jag var endast 22 år, blev jag antagen att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som kallas Betel. När jag kom dit blev jag förvånad då jag fick veta att avdelningskontorets tillsyningsman, Richard Mucha, var bara två år äldre än jag. År 1955, när det uppstod ett behov av kretstjänare, som resande tillsyningsmän då kallades, var jag en av de fem som inbjöds att ta del i den här tjänstegrenen.

Min krets var delstaten Rio Grande do Sul. Det fanns endast 8 församlingar av Jehovas vittnen när jag började, men inom 18 månader hade 2 nya församlingar och 20 isolerade grupper bildats. I samma område finns det i dag 15 kretsar av Jehovas vittnen, och i varje krets finns det omkring 20 församlingar! Vid slutet av år 1956 blev jag underrättad om att min krets hade delats i fyra mindre kretsar, vilka skulle betjänas av fyra kretstjänare. Jag blev då uppmanad att återvända till Betel för att få ett nytt uppdrag.

Till min förvåning och glädje blev jag förordnad att tjäna i norra Brasilien som områdestjänare, en resande förkunnare som tjänar i flera kretsar. På den tiden fanns det 12.000 förkunnare i Brasilien, och landet var indelat i två områden. Richard Wuttke tjänade i det södra området och jag i det norra. Vid Betel fick vi lära oss att sköta en projektor för att visa de filmer som Sällskapet hade framställt, nämligen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”.

Det var ganska annorlunda att resa på den tiden. Inget av vittnena hade bil, så jag färdades med kanot, roddbåt, oxkärra, häst, lastbil och en gång med flygplan. Det var spännande att flyga över Amazonskogen för att sedan landa i Santarém, en stad som ligger halvvägs mellan Belém, vid Amazonflodens mynning, och Manaus, huvudstaden i delstaten Amazonas. Mycket av min tid gick åt till att visa Sällskapets filmer, eftersom det inte var så många kretssammankomster som områdestjänarna behövde betjäna. I större städer var flera hundra närvarande vid filmförevisningarna.

Det som imponerade mest på mig i norra Brasilien var Amazonområdet. Medan jag tjänade där i april 1957 svämmade Amazonfloden och dess bifloder över. Jag hade privilegiet att få visa en av filmerna i skogen där vi tillfälligtvis hade spänt upp en filmduk mellan två träd. Strömmen till projektorn kom från en motorbåt som låg förtöjd i en flod i närheten. För de flesta i publiken var detta den första film som de någonsin hade sett.

Strax därefter återvände jag till Betel för att tjäna där, och året därpå, år 1958, hade jag privilegiet att vara med vid den historiska internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York. Deltagare från 123 länder var bland de 253.922 åhörare som fyllde Yankee Stadium och det närbelägna Polo Grounds sista dagen av den åtta dagar långa sammankomsten.

Glädjerika förändringar i mitt liv

Kort efter det att jag hade återvänt till Betel lärde jag känna Clara Berndt, och vi gifte oss i mars 1959. Vi blev förordnade att tjäna i kretstjänsten i delstaten Bahia, där vi tjänade i omkring ett år. Clara och jag minns fortfarande med glädje den ödmjukhet, den gästfrihet, det nit och den kärlek som bröderna där visade; de var fattiga i materiellt avseende, men rika på att bära Rikets frukt. Därefter blev vi förflyttade till delstaten São Paulo. Här blev min hustru gravid år 1960, och vi var tvungna att sluta i heltidstjänsten.

Vi bestämde oss för att flytta till den plats i delstaten Santa Catarina där min hustru var född. Vårt första barn av fem var sonen Gerson. Efter honom kom Gilson år 1962, Talita år 1965, Tárcio år 1969 och Janice år 1974. Tack vare Jehova och de fina råd han ger har vi kunnat möta de utmaningar som det innebär att uppfostra våra barn i ”Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. — Efesierna 6:4.

För oss är vart och ett av våra barn värdefullt. Psalmisten uttrycker våra känslor väl: ”Se! Söner är en arvedel från Jehova.” (Psalm 127:3) Även om det har uppstått problem, har vi vårdat våra barn som om de var en ”arvedel från Jehova”, och vi har hela tiden haft i minnet de anvisningar som finns i hans ord. Belöningarna har varit många. Vi blev obeskrivligt glada när alla fem, i tur och ordning och var och en för sig, av egen fri vilja gav uttryck åt sin önskan att bli döpta som en symbol av sitt överlämnande åt Jehova. — Predikaren 12:1.

Våra barns val

Vi var mycket glada när Gerson, kort efter det att han hade avslutat en datakurs, sade att han ville tjäna vid Betel och därmed välja heltidstjänsten i stället för en yrkeskarriär. Men Betellivet var till en början inte lätt för Gerson. Jag blev djupt rörd av hans sorgsna ansiktsuttryck när vi gav oss i väg sedan vi hade besökt honom då han hade varit på Betel i endast fyra månader. I backspegeln såg jag hur han stod och tittade efter oss tills vi hade passerat första kurvan. Mina ögon var så fulla av tårar att jag var tvungen att stanna vid sidan av vägen innan vi kunde fortsatta vår 70 mil långa resa hem.

Gerson kom verkligen att uppskatta Betel. Sedan han hade varit på Betel i närmare sex år gifte han sig med Heidi Besser, och de tjänade tillsammans vid Betel i ytterligare två år. Heidi blev då gravid, och de var tvungna att lämna Betel. Deras dotter, Cintia, som nu är sex år, följer med dem i deras tjänst och verksamhet för Guds kungarike.

Inte långt efter vårt första besök hos Gerson på Betel sade Gilson, som nyligen hade fullbordat sitt första studieår i företagsadministration, att han också ville tjäna där. Han hade för avsikt att återuppta sina affärsstudier sedan han hade tjänat ett år vid Betel. Men hans planer ändrades, och han stannade kvar i Beteltjänsten. År 1988 gifte han sig med Vivian Gonçalves, som var pionjär, vilket heltidsförkunnarna kallas. De har tjänat tillsammans vid Betel ända sedan dess.

Vår glädje fortsatte när vårt tredje barn, Talita, valde att träda in i pionjärtjänsten år 1986, sedan hon hade gått en utbildning och lärt sig byggnadsritning. Tre år senare blev hon också inbjuden att tjäna vid Betel. År 1991 gifte hon sig med José Cozzi som hade tjänat vid Betel i tio år. De fortsätter att tjäna vid Betel som gifta.

Min hustru och jag blev återigen glada när Tárcio, nästa barn i ordningen, upprepade samma fras som vi redan hade hört tre gånger tidigare: ”Far, jag vill tjäna vid Betel.” Hans ansökan beviljades, och år 1991 började han också i Beteltjänsten, och han tjänade där till år 1995. Vi är glada över att han använde sina ungdomliga krafter till att främja Jehovas kungarikes intressen på detta sätt i mer än tre år.

Vårt yngsta barn, Janice, beslutade sig för att tjäna Jehova och blev döpt när hon var 13 år. Under tiden som hon gick i skolan tjänade hon som hjälppionjär under ett år. Den 1 september 1993 började hon sedan som reguljär pionjär i vår församling i Gaspar.

Vägen till framgång

Vad är hemligheten med att bevara en familj enad i tillbedjan av Jehova? Jag tror inte att det finns någon universallösning. Jehova har gett oss kristna föräldrar råd i sitt ord att följa, så all ära bör gå till honom för de fina resultat som vi har kunnat glädja oss åt. Vi har bara försökt att följa hans riktlinjer. (Ordspråken 22:6) Alla våra barn har ärvt den latinska känslosamheten av mig och den praktiska tyska mentaliteten av sin mor. Men det mest betydelsefulla som de fick av oss var det andliga arvet.

Vårt liv har kretsat kring Rikets intressen. Att hålla de här intressena främst har inte varit lätt. Vi lyckades till exempel inte alltid hålla ett regelbundet familjestudium, men vi gav aldrig upp. Alla barnen fick följa med till möten och sammankomster redan från första dagen i sitt liv. Endast sjukdom eller någon annan nödsituation hindrade oss från att närvara. Barnen fick dessutom redan i unga år följa med oss i den kristna förkunnartjänsten.

När barnen var omkring tio år började de hålla tal i skolan i teokratisk tjänst. Vi hjälpte dem att förbereda sina första tal, och vi uppmuntrade dem att använda disposition i stället för manuskript. Längre fram förberedde var och en själv sina tal. Och när de var mellan 10 och 12 år började de regelbundet ta del i tjänsten. Detta var det enda levnadssätt som de kände till.

Min hustru, Clara, spelade en viktig roll i att uppfostra våra barn. Varje kväll när de var små — den tid då ett barn suger åt sig som en svamp allt som det får lära sig — läste Clara en biblisk berättelse för dem och bad tillsammans med vart och ett av dem. Hon hade stor nytta av böckerna Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, Lyssna till den store läraren och Min bok med bibliska berättelser.a Vi har också använt oss av ljudkassetter och visuella hjälpmedel som har getts ut av Sällskapet Vakttornet.

Vår erfarenhet som kristna föräldrar befäster att barn behöver uppmärksamhet varje dag. Barns grundläggande behov är innerlig kärlek, personligt intresse och tid i rikt mått. Vi har sett det som vårt ansvar som föräldrar att efter bästa förmåga tillfredsställa dessa behov, och vi har också fått skörda stor glädje av att göra det.

Det är sannerligen glädjande för föräldrar att få uppleva uppfyllelsen av orden i Psalm 127:3–5: ”Se! Söner är en arvedel från Jehova; moderlivets frukt är en belöning. Som pilar i en väldig mans hand, så är ungdoms söner. Lycklig är den kraftfulle man som har fyllt sitt koger med dem.” Ja, att vi tjänar Jehova som en enad familj har verkligen medfört stor glädje för oss!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Antonio Santoleri tillsammans med sina närmaste i familjen