Jag gav upp mycket för något värdefullare

BERÄTTAT AV JULIUS OWO BELLO

I 32 år var jag en aladura.a Jag trodde att böner och helbrägdagörelse skulle lösa alla mina problem och bota alla sjukdomar. Jag köpte aldrig några mediciner, inte ens några smärtstillande medel. Under dessa år var ingen i min familj på sjukhus. När mina barn blev sjuka bad jag för dem dag och natt, tills de blev friska igen. Jag trodde att Gud besvarade mina böner och välsignade mig.

JAG tillhörde Egbe Jolly, den mest prominenta sällskapsklubben i Akure, en stad i västra Nigeria. Mina vänner var de rikaste och mest inflytelserika personerna i staden där vi bodde. Kungen i Akure kom ofta på besök till mig i mitt hem.

Jag var också polygamist och hade sex hustrur och många bihustrur. Min affärsrörelse blomstrade, och allt gick mig väl i händer. Men jag fann, i likhet med den resande köpmannen i Jesu liknelse, han som fann en mycket värdefull pärla och sålde allt han hade för att köpa den, något som var så värdefullt att jag i utbyte mot det gav upp fem av mina hustrur, mina bihustrur, kyrkan, sällskapsklubben och en prominent ställning i världen. — Matteus 13:45, 46.

Hur jag kom att bli en aladura

Första gången jag hörde talas om en aladura var år 1936, då jag var 13 år. En vän som hette Gabriel sade till mig: ”Du kommer att få höra Gud tala, om du besöker Kristi apostoliska kyrka.”

Jag frågade honom: ”Hur talar Gud?”

Han sade: ”Kom, så får du veta.”

Eftersom jag gärna ville lyssna på Gud, följde jag med Gabriel till kyrkan den kvällen. Den lilla byggnaden var fylld med tillbedjare, och församlingen började ropa taktfast: ”Kom! Det är här Jesus är!”

Under detta taktfasta ropande skrek någon: ”Helig ande, kom ner!” Någon annan ringde i en klocka, och församlingen tystnade. Därefter började en kvinna upphetsat pladdra något obegripligt. Plötsligt ropade hon: ”Lyssna till Guds budskap! Detta är vad Gud har sagt: ’Be för jägarna, så att de inte dödar några människor!’” Stämningen var mycket känsloladdad.

Eftersom jag trodde att Gud hade talat genom henne, blev jag nästa år döpt som en medlem av Kristi apostoliska kyrka.

Tidig kontakt med Jehovas vittnen

År 1951 skaffade jag ett exemplar av tidskriften Vakttornet av ett Jehovas vittne som hette Adedeji Boboye. Jag tyckte att tidskriften var intressant, så jag prenumererade på den och läste den regelbundet. År 1952 var jag med vid en fyradagars områdessammankomst som Jehovas vittnen hade i Ado Ekiti.

Det jag såg vid den sammankomsten gjorde starkt intryck på mig, och jag funderade allvarligt på att bli ett Jehovas vittne, men jag slog sedan den tanken ur hågen. Mitt problem var att jag då hade tre hustrur och en bihustru. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva med bara en hustru.

När jag kom tillbaka till Akure sade jag därför till Adedeji att inte besöka mig mer, och jag förnyade inte heller min prenumeration på Vakttornet. Jag blev mer aktiv i min kyrka. Jag resonerade som så att Gud ju trots allt hade välsignat mig sedan jag anslöt mig till Kristi apostoliska kyrka. Jag hade skaffat mig tre hustrur och fått många barn. Jag hade byggt mig ett hus. Jag hade aldrig varit inlagd på sjukhus. Varför skulle jag byta religion, då det ju verkade som om Gud besvarade mina böner?

En alltmer framträdande ställning och desillusionering

Jag började skänka mycket pengar till kyrkan, och de gjorde mig snart till äldste i kyrkan, en ställning som gav mig insyn i kyrkans inre verksamhet. Det jag såg gjorde mig upprörd. Pastorerna och ”profeterna” älskade pengar, och deras girighet gjorde mig bestört.

För att ta ett exempel: I mars 1967 fick jag tre barn med tre olika fruar. Det var sed i kyrkan att ha barndop, och som en förberedelse för den ceremonin tog jag med mig gåvor i form av fisk och läskedrycker till pastorn.

På dagen för barndopet sade pastorn inför hela församlingen: ”Jag är förvånad över vissa rika personer i den här kyrkan. De vill ha ett barndop, men allt de kommer med är läskedrycker och fisk. Inget kött! Ingen get! Kan man tänka sig något sådant! Kain offrade stora jamsrötter till Gud, men Gud tog inte emot det offret, eftersom det inte fanns något blod i det. Gud vill ha sådant med blod i. Abel kom med ett djur, och hans offer togs emot.”

När jag hörde detta, reste jag mig och rusade ut. Men jag fortsatte att gå i kyrkan. Jag använde alltmer tid till sällskapsliv och till att vara med vid mötena i min klubb. Ibland var jag också med vid mötena i Rikets sal, och jag förnyade min prenumeration på Vakttornet. Men trots det var jag ännu inte redo att bli ett Jehovas vittne.

Beslutet att tjäna Jehova

Vändpunkten kom en dag år 1968, då jag började läsa en artikel i Vakttornet med en beskrivning av hur brutalt Jehovas vittnen i Malawi blev förföljda. Den berättade om en 15-årig flicka som hade bundits vid ett träd och våldtagits sex gånger på grund av att hon vägrade att kompromissa i fråga om sin tro. Djupt skakad lade jag ifrån mig tidskriften, men jag fortsatte att tänka på det jag hade läst. Jag insåg att det inte fanns någon flicka i min kyrka som skulle visa det slaget av tro. Senare på kvällen tog jag fram tidskriften igen och läste den sidan på nytt.

Jag började studera Bibeln på allvar. Allteftersom jag växte till i kunskap började jag inse hur vilseledda vi hade blivit av kyrkan. Våra präster bedrev, precis som prästerna i forna tider, ”inget annat än tygellöshet”. (Hosea 6:9) Det var för sådana män som dessa som Jesus varnade, när han talade om falska profeter! (Matteus 24:24) Jag satte inte längre tro till deras syner och kraftgärningar. Jag beslöt mig för att bryta mig loss från falsk religion och att också hjälpa andra att göra detsamma.

Försök att hålla mig kvar i kyrkan

När de äldste i kyrkan insåg att jag var fast besluten att lämna kyrkan, sände de en delegation för att försöka övertala mig. De ville inte förlora en viktig inkomstkälla. De erbjöd mig att få bli Baba Egbe, dvs. beskyddare för en av Kristi apostoliska kyrkor i Akure.

Jag avböjde och talade om varför. ”Kyrkan har ljugit för oss”, sade jag. ”De säger att alla goda människor kommer till himlen. Men jag har läst Bibeln, och jag är övertygad om att det är endast 144.000 som skall komma till himlen. Andra rättfärdiga människor skall leva på en paradisisk jord.” — Matteus 5:5; Uppenbarelseboken 14:1, 3.

Kyrkans pastor försökte nu få mina hustrur att vända sig emot mig. Han sade till dem att försöka hindra Jehovas vittnen att komma till vårt hem. En av mina hustrur förgiftade min mat. Två av dem berättade för mig om en syn de hade haft i kyrkan, som hade visat att jag skulle dö om jag lämnade kyrkan. Trots detta fortsatte jag att vittna för mina hustrur, och jag inbjöd dem att följa med mig till mötena. ”Ni kommer att finna andra äkta män där”, sade jag. Men ingen av dem visade något intresse, och de fortsatte att försöka hindra mig.

Så slutligen, den 2 februari 1970, när jag återvände hem från en resa till en grannstad, fann jag huset tomt. Alla mina hustrur hade tagit med sig barnen och gett sig i väg.

Att hålla sig till en enda hustru

Då tänkte jag: ”Nu kan jag reda upp mina äktenskapliga förhållanden.” Jag bad min första hustru, Janet, komma tillbaka hem. Hon samtyckte. Men hennes släktingar motsatte sig den tanken på det bestämdaste. När mina andra hustrur fick reda på att jag hade bett Janet komma tillbaka, gick de till hennes fars hem och försökte ge henne stryk. Hennes släktingar kallade mig då till ett möte.

Cirka 80 personer var närvarande vid mötet. Janets farbror, som var familjens överhuvud, sade: ”Om du vill gifta om dig med vår dotter, då måste du också ta tillbaka de andra kvinnorna. Men om du vill utöva din nya religion och bara ha en enda hustru, då måste du finna dig en annan kvinna. Om du tar tillbaka Janet, kommer de andra kvinnorna att döda henne, och vi vill inte att vår dotter skall dö.”

Efter mycket diskuterande insåg släktingarna att jag var fast besluten att ha endast en hustru. Till slut veknade de, och hennes farbror sade: ”Vi skall inte ta din hustru ifrån dig. Du kan ta henne med dig.”

Den 21 maj 1970 blev Janet och jag lagligt gifta. Nio dagar senare blev jag döpt som ett Jehovas vittne, och i december samma år blev också Janet döpt.

Jag åtnjuter Jehovas välsignelse

Medlemmarna i vår tidigare kyrka hade profeterat och sagt att vi skulle dö, om vi blev Jehovas vittnen. Detta var för närmare 30 år sedan. Även om jag skulle dö nu, skulle det då vara på grund av att jag blev ett Jehovas vittne? Och om min hustru skulle dö nu, kan då någon säga att det var på grund av att hon blev ett Jehovas vittne?

Jag har verkligen försökt att visa mina 17 barn vägen till sanningen. Många av dem var vuxna när jag blev ett vittne, men jag uppmuntrade dem ändå att studera Bibeln, och jag tog dem med till möten och sammankomster. Det är en glädje för mig att fem av dem nu tjänar Jehova tillsammans med mig. En son tjänar som äldste tillsammans med mig i församlingen. En annan son är biträdande tjänare i en grannförsamling, och två av mina barn tjänar som reguljära pionjärer.

När jag ser tillbaka är jag förundrad över den oförtjänta omtanke som Jehova har visat mig för att hjälpa mig att bli hans tjänare. Hur sanna är inte Jesu ord: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom”! — Johannes 6:44.

[Fotnot]