Naḥmanides — Vederlade han kristendomen?

MEDELTIDEN. Vad kommer du att tänka på när du hör det ordet? Korståg? Inkvisition? Tortyr? Trots att den tidsperioden vanligtvis inte förknippas med öppna religionsdryftanden, hölls år 1263 en av de mest säregna debatterna mellan judar och kristna i Europas historia. Vilka deltog? Vilka tvistefrågor behandlades? Hur kan den hjälpa oss i våra dagar att känna igen den sanna religionen?

Vad var den tändande gnistan till debatten?

Under hela medeltiden framställde sig den romersk-katolska kyrkan som den sanna religionen. Men det judiska folket hade inte frånsagt sig anspråket på att vara Guds utvalda folk. Kyrkans oförmåga att övertyga judarna om behovet av att konvertera ledde till besvikelse och ofta till våld och förföljelse. Under korstågen blev tiotusentals judar massakrerade eller brända på bål, när de måste välja mellan dopet och döden. I många länder hörde den av kyrkan inspirerade antisemitismen till ordningen för dagen.

Men en anda som var annorlunda rådde i det katolska Spanien under 1100- och 1200-talen. Judarna tilläts äga religionsfrihet, så länge som de inte angrep den kristna tron, och de fick även viktiga ställningar vid det kungliga hovet. Men efter ungefär ett hundra år av sådan välvilja vidtog de dominikanska prästerna mått och steg för att minska det judiska inflytandet i samhället och omvända judarna till katolicismen. Kung Jakob I av Aragonien tvingades av dominikanerna att ordna en officiell debatt, vars syfte var att bevisa judarnas underlägsna ställning och behovet för alla judar att konvertera.

Det här var inte den första debatten mellan judar och kristna. År 1240 hölls en officiell diskussion i Paris. Dess huvudsyfte var att ställa Talmud, en bok som är helig för judarna, till svars. De judiska deltagarna tilläts emellertid mycket liten frihet att tala. Sedan kyrkan förklarat sig som segrare i den diskussionen, brändes ett stort antal exemplar av Talmud på torgen.

Men den mer toleranta anda som kung Jakob I av Aragonien visade tillät inte någon sådan skenrättegång. Dominikanerna, som insåg detta, försökte ett annat tillvägagångssätt. Som Hyam Maccoby uttryckte sig i sin bok Judaism on Trial, inbjöd de judarna till en debatt ”under en förklädnad av artighet och övertalning i stället för fördömande som i Paris”. Dominikanerna utsåg som sin främste representant Pablo Christiani, en jude som hade konverterat till katolicismen och hade blivit dominikansk präst. Genom att göra bruk av Pablo Christianis kännedom om Talmud och rabbinska skrifter kände sig dominikanerna säkra på att de skulle kunna bevisa sin sak.

Varför valde man Naḥmanides?

Bara en person i Spanien hade den andliga resning som behövdes för att representera den judiska sidan i debatten — Moses ben Naḥman, eller Naḥmanides.a Han föddes omkring 1194 i staden Girona och hade redan i tonåren utmärkt sig som forskare i Bibeln och i Talmud. När han var 30 år, hade han skrivit kommentarer till det mesta av Talmud, och kort därefter var han en av de främsta rösterna vid biläggandet av tvisten om Maimonides’ skrifter, en tvist som hotade att söndra den judiska kolonin.b Naḥmanides betraktas som sin generations störste judiske forskare i Bibeln och i Talmud och kanske på andra plats, bara efter Maimonides, i inflytande på judendomen under den tidsperioden.

Naḥmanides utövade ett betydande inflytande på den judiska kolonin i Katalonien, och till och med kung Jakob I konsulterade honom i olika statsangelägenheter. Hans klara tankeförmåga respekterades av judar och hedningar i lika mån. Dominikanerna insåg att för att effektivt förödmjuka judarna måste de få honom, judarnas främste rabbi, att debattera.

Naḥmanides var obenägen att samtycka till debatten, eftersom han förstod att dominikanerna inte hade för avsikt att vara opartiska. Han skulle besvara frågor men fick inte ställa några. Han samtyckte emellertid till kungens begäran och bad att han skulle få tillåtelse att tala fritt i sina svar. Kung Jakob I gick med på detta. Ett sådant hänsynstagande angående ett relativt fritt tal var utan motstycke och skulle aldrig komma att upprepas under hela medeltiden, vilket tydligt visar kungens stora aktning för Naḥmanides. Men Naḥmanides var orolig. Om man ansåg att han var för antagonistisk i debatten, skulle det få allvarliga återverkningar för honom själv och för den judiska kolonin. Våld kunde bryta ut när som helst.

Naḥmanides kontra Pablo Christiani

Själva debatten var förlagd till kungliga slottet i Barcelona. Fyra möten hölls — dagarna 20, 23, 26 och 27 juli 1263. Kungen presiderade själv vid varje möte, där också flera kyrkliga och statliga dignitärer samt judar bosatta i staden var med.

Kyrkan tvivlade aldrig på vad utgången av debatten skulle bli. I sin officiella redogörelse hävdade dominikanerna att syftet med debatten var ”inte att tron ... skulle ifrågasättas ... som om det rådde något tvivel om den, utan ... att knäcka judarnas villfarelser och ta ifrån många judar deras tillitsfulla tro”.

Fastän Naḥmanides var nästan 70 år, visade han sin klara tankeförmåga genom att söka begränsa dryftandet till enbart grundläggande frågor. Han började genom att säga: ”[Tidigare] dispyter mellan judar och andra har gällt många sidor av religiöst firande som trons grundläggande princip inte är beroende av. Men i detta kungliga hov vill jag debattera bara frågor som hela tvisten hänger på.” Man kom sedan överens om att ämnena skulle begränsas till om Messias redan hade kommit, om han var Gud eller människa och om judar eller kristna har den sanna lagen.

I sina inledande argument förklarade Pablo Christiani att han skulle bevisa från Talmud att Messias redan hade kommit. Naḥmanides genmälde att om så var fallet, hur kom det sig då att de rabbier som godtog Talmud inte godtog Jesus? I stället för att låta sina argument röra sig kring ett klart, bibliskt resonerande hänvisade Christiani gång på gång till dunkla rabbinska avsnitt för att bevisa sina argument. Punkt för punkt bemötte Naḥmanides dessa genom att visa att de var lösryckta ur sitt sammanhang. Det var logiskt att Naḥmanides skulle utmärka sig som mera kompetent i att debattera dessa skrifter som han hade ägnat hela sitt liv åt att studera. Också när Christiani hänvisade till Bibeln, framhävde hans argumentering punkter som var lätta att vederlägga.

Trots att Naḥmanides var begränsad till att besvara frågor, kunde han lägga fram en kraftig argumentering som visade varför den katolska kyrkans inställning inte kunde godtas av vare sig judar eller andra tänkande människor. Om treenighetsläran förklarade han: ”Ingen judes eller annan människas intellekt kan tillåta honom eller henne att tro att Skaparen av himmel och jord ... skulle passera genom en judisk kvinnas moderliv ... och längre fram bli överlämnad i händerna på sina fiender, som ... dödade honom.” Naḥmanides konstaterade koncist: ”Vad ni tror — och det är grundvalen till er tro — kan inte godtas av [det rationella] intellektet.”

Naḥmanides framhöll en inkonsekvens som ända till denna dag har hindrat många judar från att ens ta i betraktande möjligheten att Jesus skulle vara Messias, när han betonade kyrkans oerhörda blodskuld. Han sade: ”Profeten konstaterar om Messias’ tid: ... de skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar; nation skall inte lyfta svärd mot nation, ej heller skall de mer lära sig att kriga. Från nasaréens dagar och ända till nu har hela världen varit full av våld och röveri. De kristna spiller [i sanning] mer blod än de övriga nationerna, och de lever ett omoraliskt liv. Hur svårt skulle det inte vara för er, min herre kung, och för dessa era riddare, om det var så att ej heller skall de mer lära sig att kriga!” — Jesaja 2:4.

Efter fjärde mötet förklarade kungen debatten avslutad. Han sade till Naḥmanides: ”Jag har aldrig sett någon som haft orätt argumentera så bra som du gjorde.” I överensstämmelse med löftet till Naḥmanides om att garantera honom fritt tal och skydd sände kung Jakob I av Aragonien hem honom med en gåva om 300 dinarer. På begäran av biskopen i Girona utarbetade Naḥmanides en skriven redogörelse för debatten.

Även om dominikanerna förklarade sig ha vunnit en avgörande seger, var de klart upprörda. De anklagade senare Naḥmanides för hädelse mot kyrkan och använde vad han skrivit om debatten som bevis. Missnöjda med kungens behandling av Naḥmanides vädjade dominikanerna till påven Clemens IV. Fast Naḥmanides var mer än 70 år, blev han landsförvisad från Spanien.c

Var kan man finna sanningen?

Bidrog någondera sidans argument till att identifiera den sanna religionen? Under det att vardera sidan påpekade den andra sidans villfarelser, lade ingendera fram ett klart sanningsbudskap. Vad Naḥmanides så skickligt vederlade var inte den sanna kristendomen, utan i stället sådana människogjorda läror som treenighetsläran, som kristenheten hittade på under århundradena efter Jesus. Kristenhetens omoraliska uppförande och hänsynslösa blodsutgjutelse, som Naḥmanides så oförskräckt belyste, är också odiskutabelt dokumenterade.

Under dessa omständigheter är det inte svårt att förstå varför argumenten till förmån för kristendomen inte gjorde något intryck på Naḥmanides och andra judar. Dessutom grundade sig Pablo Christianis argument inte på en klar utläggning av den hebreiska Skriften, utan på dåligt tillämpade rabbinska källor.

Nej, Naḥmanides vederlade inte den sanna kristendomen. På hans tid hade det sanna ljuset från Jesu läror och bevisen för att han var Messias blivit fördunklade av falska framställningar. Jesus och hans apostlar profeterade faktiskt om att sådana avfälliga läror skulle förekomma. — Matteus 7:21–23; 13:24–30, 37–43; 1 Timoteus 4:1–3; 2 Petrus 2:1, 2.

Men i våra dagar kan den sanna religionen klart identifieras. Jesus sade om sina sanna efterföljare: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem. ... Likaså frambringar varje gott träd fin frukt, men varje ruttet träd frambringar värdelös frukt.” (Matteus 7:16, 17) Vi inbjuder dig att göra den identifieringen. Låt Jehovas vittnen hjälpa dig att företa en objektiv granskning av de bibliska bevisen. Du kommer därigenom att lära känna den sanna innebörden i alla Guds löften som har att göra med Messias och hans styre.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 20]

Naḥmanides argumenterar för sin sak i Barcelona

[Bildkälla på sidan 19]

Bilderna på sidorna 19 och 20: Återgivna från Illustrirte Pracht – Bibel/Heilige Schrift des Alten Testaments, nach der deutschen Uebersetzung D. Martin Luther’s