Att leva för nuet eller för en evig framtid?
”Vi blev ... räddade i detta hopp.” — ROMARNA 8:24.
1. Vad lärde epikuréerna, och hur påverkade en sådan filosofi de kristna?
TILL de kristna i Korinth skrev aposteln Paulus: ”Hur kommer det sig ... att några bland er säger att det inte finns någon de dödas uppståndelse?” (1 Korinthierna 15:12) Den grekiske filosofen Epikuros’ fördärvbringande filosofi hade av allt att döma trängt in bland de kristna under det första århundradet, och därför riktade Paulus uppmärksamheten på den epikureiska läran: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” (1 Korinthierna 15:32) Denne filosofs efterföljare trodde inte på ett liv efter döden, och därför menade de att köttslig njutning var det huvudsakliga och enda målet i livet. (Apostlagärningarna 17:18, 32) Den epikureiska filosofin ledde till självupptagenhet och cynism och slutligen till förnedring.
2. a) Varför var det så farligt att förneka uppståndelsen? b) Hur stärkte Paulus tron hos de kristna i Korinth?
2 Detta förnekande av uppståndelsen hade långtgående konsekvenser. Paulus resonerade: ”Ja, om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har inte heller Kristus uppväckts. Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves. ... Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor.” (1 Korinthierna 15:13–19) Ja, utan hoppet om en evig framtid skulle kristendomen vara ”förgäves”. Den skulle inte ha någon mening. Det är därför inte att undra på att problemen kom att frodas i den kristna församlingen under detta hedniska tänkesätts inflytande. (1 Korinthierna 1:11; 5:1; 6:1; 11:20–22) Paulus tänkte därför stärka de kristnas tro på uppståndelsen. Genom att använda kraftfull logik, citat från Skrifterna och illustrationer bevisade han utom allt tvivel att uppståndelsehoppet inte var grundat på fantasier, utan att det var ett hopp som var grundat på verklighet och som med säkerhet skulle komma att uppfyllas. Därför kunde han uppmana sina medtroende: ”Bli fasta, orubbliga, och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, och vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” — 1 Korinthierna 15:20–58.
”Var ständigt vaksamma”
3, 4. a) Vilken farlig inställning skulle enligt Petrus somliga lägga sig till med under de sista dagarna? b) Vad måste vi hela tiden påminna oss själva om?
3 Många människor nu för tiden har en pessimistisk inställning och en ”leva för dagen”-filosofi. (Efesierna 2:2) Det är som aposteln Petrus förutsade, när han talade om att det skulle komma ”hånfulla människor med sitt hån och löje”, vilka skulle säga: ”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.” (2 Petrus 3:3, 4) Om sanna tillbedjare skulle ge efter för en sådan inställning, skulle de kunna bli ”overksamma eller utan frukt”. (2 Petrus 1:8) Men så är lyckligtvis inte fallet med det stora flertalet av Guds folk.
4 Det är inte fel att vara intresserad av det kommande slutet för den nuvarande onda tingens ordning. Kom ihåg det intresse som Jesu egna apostlar visade, när de frågade: ”Herre, återställer du kungariket åt Israel i denna tid?” Jesus svarade: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” (Apostlagärningarna 1:6, 7) Dessa ord förmedlar grundtanken i det budskap som han hade framfört på Olivberget: ”Ni ... vet [inte] på vilken dag er Herre kommer. ... Vid en timme som ni inte tänker er kommer Människosonen.” (Matteus 24:42, 44) Vi behöver hela tiden påminna oss själva om det rådet! Somliga kanske frestas att tänka att de bara skall sakta farten en aning och ta det lite lugnare. Det skulle verkligen vara ett misstag! Tänk på Jakob och Johannes, ”Åskans söner”. — Markus 3:17.
5, 6. Vilka lärdomar kan vi få av Jakobs och Johannes’ exempel?
5 Vi vet att Jakob var en mycket nitisk apostel. (Lukas 9:51–55) Han måste ha spelat en aktiv roll efter det att den kristna församlingen hade grundats. Men medan Jakob fortfarande var relativt ung lät Herodes Agrippa I döda honom. (Apostlagärningarna 12:1–3) Kan vi tänka oss att Jakob, när han insåg att hans liv helt oväntat skulle ta slut, beklagade att han hade varit så nitisk och hade gett ut sig så i sin tjänst? Knappast! Han var säkert glad över att han hade använt de bästa åren av sitt relativt korta liv i Jehovas tjänst. Ingen av oss vet om vårt liv en dag kommer att få ett plötsligt slut. (Predikaren 9:11; jämför Lukas 12:20, 21.) Det är därför uppenbart att det är förståndigt att fortsätta att vara nitisk och verksam i Jehovas tjänst. Därigenom kommer vi att bevara vårt goda namn hos Jehova och leva med vår eviga framtid i sikte. — Predikaren 7:1.
6 Aposteln Johannes, som var med när Jesus med intensitet uppmanade: ”Var ständigt vaksamma”, är ett liknande exempel. (Matteus 25:13; Markus 13:37; Lukas 21:34–36) Johannes tog de orden till hjärtat och tjänade entusiastiskt i många årtionden. Det verkar faktiskt som om han överlevde alla de andra apostlarna. När Johannes vid hög ålder kunde se tillbaka på sitt liv, betraktade han då de årtionden han ägnat åt att troget tjäna Jehova som bortkastade och sitt liv som misslyckat och utan balans? Nej, absolut inte! Han blickade fortfarande ivrigt mot framtiden. När den uppståndne Jesus sade: ”Ja; jag kommer snabbt”, svarade Johannes omedelbart: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” (Uppenbarelseboken 22:20) Johannes levde förvisso inte för nuet och längtade inte efter ett lugnt och stilla så kallat normalt liv. Han var fast besluten att, oberoende av när Herren kom, fortsätta att tjäna med all sin vitalitet och kraft. Hur är det då med oss?
Grunden till tron på ett evigt liv
7. a) Hur var hoppet om evigt liv utlovat ”för långliga tider sedan”? b) Hur spred Jesus ljus över hoppet om evigt liv?
7 Var förvissad om att hoppet om evigt liv inte är något som människor har drömt eller fantiserat ihop. Som det heter i Titus 1:2 är vår gudaktiga hängivenhet grundad på ”ett hopp om det eviga liv, vilket Gud, som inte kan ljuga, för långliga tider sedan har utlovat”. Det var alltifrån början Guds uppsåt att lydiga människor skulle få leva för evigt, och ingenting, inte ens Adams och Evas uppror, kunde omintetgöra det uppsåtet. (1 Moseboken 1:28) Som vi kan läsa i 1 Moseboken 3:15 utlovade Gud omedelbart en ”säd” som skulle omintetgöra all den skada som vållats mänskligheten. När ”säden”, dvs. Messias, Jesus, kom, gjorde han hoppet om evigt liv till en av sina grundläggande läror. (Johannes 3:16; 6:47, 51; 10:28; 17:3) Genom att offra sitt fullkomliga liv som en lösen fick Kristus Jesus den lagliga rätten att ge mänskligheten evigt liv. (Matteus 20:28) Sammanlagt 144.000 av hans lärjungar kommer att få leva för evigt i himlen. (Uppenbarelseboken 14:1–4) Därigenom kommer dessa en gång dödliga människor att ”iföra sig odödlighet”. — 1 Korinthierna 15:53.
8. a) Vad är ”odödlighet”, och varför ger Jehova det till de 144.000? b) Vilket hopp gav Jesus de ”andra fåren”?
8 ”Odödlighet” innebär mer än att aldrig någonsin dö. Det innebär ett ”oförstörbart livs kraft”. (Hebréerna 7:16; jämför Uppenbarelseboken 20:6.) Men vad åstadkommer då Gud genom att ge en sådan fantastisk gåva? Kom ihåg hur Satan ifrågasatte att någon av Guds skapelser var att lita på. (Job 1:9–11; 2:4, 5) Genom att ge de 144.000 odödlighet visar Gud att han fullständigt litar på denna grupp som på ett så enastående sätt har besvarat Satans utmaning. Men hur är det då med den övriga mänskligheten? Till de första medlemmarna av denna ”lilla hjord” av arvingar till Guds kungarike sade Jesus att de skulle få ”sitta på troner för att döma Israels tolv stammar”. (Lukas 12:32; 22:30) Detta innebär att andra kommer att få evigt liv på jorden som undersåtar till hans kungarike. Även om dessa ”andra får” inte får odödlighet, får de dock ”evigt liv”. (Johannes 10:16; Matteus 25:46) Evigt liv är således alla kristnas hopp. Det är inte grundat på några fantasier, utan det är något som ”Gud, som inte kan ljuga”, högtidligt har lovat och betalat för med Jesu dyrbara blod. — Titus 1:2.
I en avlägsen framtid?
9, 10. Vad är det som tydligt visar att vi nu är nära slutet?
9 Aposteln Paulus förutsade att ”kritiska tider” som var ”svåra att komma till rätta med” på ett obestridligt sätt skulle visa att vi hade kommit in i ”de sista dagarna”. Inser vi inte nu, när vi ser hur det mänskliga samhället runt omkring oss mer och mer förfaller och hur människor blir allt mer kärlekslösa, giriga, ogudaktiga och helt inställda på att tillfredsställa sina egna önskningar och begär, att Jehovas dag för att verkställa sina domar över den onda världsordningen närmar sig med hast? Ser vi inte, allteftersom våldet och hatet ökar, överallt uppfyllelsen av det Paulus vidare säger: ”Onda människor och bedragare skall gå vidare från ont till värre”? (2 Timoteus 3:1–5, 13) Somliga kanske optimistiskt kommer med rop om ”fred och säkerhet”, men alla utsikter till fred kommer att upphöra, eftersom ”plötslig undergång” ”i ett nu” skall komma ”över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna”, och de skall ”på inga villkor komma undan”. Vi har inte lämnats i mörker när det gäller innebörden av den tid vi lever i. Må vi därför ”hålla oss vakna och bevara vår besinning”. — 1 Thessalonikerna 5:1–6.
10 Bibeln visar också att de sista dagarna är ”en kort tidsfrist”. (Uppenbarelseboken 12:12; jämför 17:10.) Det är av allt att döma inte mycket kvar av den ”korta tidsfristen”. I Daniels profetia ges till exempel en exakt beskrivning av den konflikt mellan ”nordens kung” och ”söderns kung” som har pågått ända in i detta århundrade. (Daniel 11:5, 6) Allt som återstår att uppfyllas är det sista angreppet från ”nordens kung”, som beskrivs i Daniel 11:44, 45. — Se Vakttornet för 1 juli 1987 och 1 november 1993, där denna profetia behandlas.
11. a) I vilken utsträckning har Matteus 24:14 uppfyllts? b) Vad tyder Jesu ord i Matteus 10:23 på?
11 Vi har också följande förutsägelse av Jesus: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14) Jehovas vittnen utför nu detta arbete i 233 länder, ögrupper och områden. Det är sant att det fortfarande finns orörda områden, och när Jehovas rätta tid är inne kanske tillfällets dörr kommer att öppnas till dessa områden. (1 Korinthierna 16:9) Men Jesu ord i Matteus 10:23 är ändå tankeväckande: ”Ni kommer alls inte att hinna igenom Israels städer förrän Människosonen kommer.” Även om de goda nyheterna helt säkert kommer att förkunnas över hela jorden, kommer vi inte personligen att hinna ut till alla delar av jorden med budskapet om Guds kungarike innan Jesus ”kommer” för att verkställa Guds dom.
12. a) Vilket tillfälle då ”Guds slavar” förses ”med sigill” åsyftas i Uppenbarelseboken 7:3? b) Vad tyder det på att antalet smorda på jorden hela tiden minskar?
12 Tänk på orden i Uppenbarelseboken 7:1, 3, där det sägs att förintelsens ”fyra vindar” skulle hållas tillbaka, tills ”vår Guds slavar” har försetts ”med sigill” på sina ”pannor”. Detta åsyftar inte det första tillfället då de förses med sigill, vilket sker när dessa 144.000 får den himmelska kallelsen. (Efesierna 1:13) Det åsyftar det slutliga godkännandet med sigill, då de på ett oåterkalleligt sätt blir identifierade som beprövade och trogna ”Guds slavar”. Antalet av sant smorda Guds söner på jorden har minskat avsevärt. Bibeln säger också tydligt att det är ”för de utvaldas skull” som inledningsfasen av den stora vedermödan skall ”bli förkortad”. (Matteus 24:21, 22) Flertalet av dem som bekänner sig vara smorda kristna är nu rätt gamla. Är inte också detta något som tyder på att slutet är nära?
En trogen väktare
13, 14. Vad är väktarklassens ansvar?
13 Vi gör under tiden väl i att följa de anvisningar som vi får av den ”trogne och omdömesgille slaven”. (Matteus 24:45) Den nutida ”slaven” har nu tjänat troget som ”väktare” i över hundra år. (Hesekiel 3:17–21) I Vakttornet för 1 april 1984 hette det: ”Denne väktare iakttar hur händelser utvecklar sig här på jorden i uppfyllelse av bibelns profetior och låter varningen om en nära förestående ’stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu’, ljuda och förkunnar ’goda nyheter om någonting bättre’.” — Matteus 24:21; Jesaja 52:7.
14 Kom ihåg att det är en väktares uppgift att ropa ut ”exakt vad han ser”. (Jesaja 21:6–8) På Bibelns tid brukade en väktare låta en varning ljuda, medan en eventuell fara ännu var för långt borta för att kunna identifieras. (2 Kungaboken 9:17, 18) Det förekom säkert falska alarm på den tiden, men en bra väktare fick inte låta bli att tala av fruktan för att få stå där med skammen om faran inte visade sig vara verklig. Hur skulle du känna det, om ditt hus stod i lågor och brandmännen vägrade att rycka ut, därför att de tänkte att det nog var ett falsklarm? Nej, vi räknar med att sådana män snabbt skall rycka ut vid varje tecken på fara! På liknande sätt har väktarklassen talat ut när det har verkat befogat att göra så.
15, 16. a) Varför görs det ibland justeringar av vår förståelse av profetiorna? b) Vad kan vi lära av de trogna Guds tjänare som hade en felaktig förståelse av vissa profetior?
15 Allteftersom vi har sett händelseutvecklingen i världen har vår förståelse av profetiorna blivit allt klarare. Historien visar att Guds profetior sällan eller aldrig har kunnat förstås fullständigt innan de har uppfyllts. Gud talade om för Abram exakt hur länge hans säd skulle vara ”bofasta främlingar i ett land” som inte var deras, nämligen 400 år. (1 Moseboken 15:13) Mose erbjöd sig emellertid för tidigt att bli deras befriare. — Apostlagärningarna 7:23–30.
16 Tänk också på profetiorna om Messias. I efterhand verkar det vara helt klart att det var förutsagt att Messias skulle komma att dö och uppstå. (Jesaja 53:8–10) Men detta var något som inte ens Jesu egna lärjungar hade fattat. (Matteus 16:21–23) De insåg inte att Daniel 7:13, 14 skulle uppfyllas under Kristi framtida pa·rou·sị·a eller ”närvaro”. (Matteus 24:3) När de frågade Jesus: ”Herre, återställer du kungariket åt Israel i denna tid?”, var de således närmare 2.000 år för tidigt ute. (Apostlagärningarna 1:6) Också efter det att den kristna församlingen hade blivit väl etablerad dök det upp felaktiga idéer och förväntningar. (2 Thessalonikerna 2:1, 2) Men Jehova välsignade helt visst det arbete de kristna under det första århundradet utförde, även om vissa av dessa troende ibland hade felaktiga uppfattningar!
17. Hur bör vi betrakta de justeringar som görs av vår förståelse av Bibeln?
17 Våra dagars väktarklass har också måst justera sina uppfattningar emellanåt. Men kan någon tvivla på att Jehova har välsignat den ”trogne och omdömesgille slaven”? Och är inte de flesta justeringar som gjorts relativt små, när man ser dem i sitt sammanhang? Vår grundläggande förståelse av Bibeln har inte ändrats, och vi är nu mer övertygade än någonsin om att vi lever i de sista dagarna!
Att leva för en evig framtid
18. Varför måste vi undvika att leva endast för nuet?
18 Världen kanske säger: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö”, men det får aldrig bli vår inställning. Varför sträva förgäves efter de njutningar du kan få ut av livet nu, när du kan arbeta för en evig framtid? Det hoppet, antingen det gäller ett odödligt liv i himlen eller ett evigt liv på jorden, är ingen dröm eller fantasi. Det vilar på säker grund, eftersom det är utlovat av den Gud ”som inte kan ljuga”. (Titus 1:2) Det finns överväldigande bevis för att vårt hopp snart kommer att förverkligas! ”Den tid som återstår är förkortad.” — 1 Korinthierna 7:29.
19, 20. a) Hur betraktar Jehova de uppoffringar som vi har gjort för Guds kungarike? b) Varför måste vi leva med evigheten i sikte?
19 Det är sant att denna ordning redan har varat längre än vad många av oss kanske trodde att den skulle göra, och somliga kanske menar att om de hade vetat detta i förväg, skulle de inte ha gjort vissa av de uppoffringar de har gjort. Men att vi har gjort uppoffringar är inte något som vi skall ångra — det är ju trots allt en grundläggande del av kristendomen. En kristen måste ”förneka sig själv”. (Matteus 16:24) Vi bör aldrig tycka att våra ansträngningar att behaga Gud har varit förgäves. Jesus lovade: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu ... och i den kommande tingens ordning evigt liv.” (Markus 10:29, 30) Hur viktigt kommer ditt förvärvsarbete, ditt hus eller ditt bankkonto att te sig om tusen år? Men de uppoffringar du har gjort för Jehova kommer att vara meningsfulla en miljon, ja, en miljard år in i framtiden! ”Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete.” — Hebréerna 6:10.
20 Må vi därför leva med evigheten i sikte och hålla blicken fäst, ”inte vid de ting som syns, utan vid dem som inte syns. De ting som syns är nämligen tillfälliga, men de som inte syns är eviga.” (2 Korinthierna 4:18) Profeten Habackuk skrev: ”Synen är ännu för den fastställda tiden, och den ilar flämtande i väg mot änden, och den kommer inte att ljuga. Även om den skulle dröja, förbli i förväntan på den; ty den kommer ofelbart att bli verklighet. Den kommer inte att bli försenad.” (Habackuk 2:3) Hur påverkar detta att ”förbli i förväntan” på slutet det sätt varpå vi utför de plikter vi har som enskilda och inom familjen? Det skall följande artikel behandla.
Tankar att repetera
◻ Hur har några i våra dagar påverkats av det skenbara dröjsmålet för slutet på denna tingens ordning?
◻ Vad är grundvalen för vårt hopp om evigt liv?
◻ Hur bör vi betrakta de uppoffringar som vi har gjort för Guds kungarikes intressen?
[Bild på sidan 15]
Det världsomfattande predikoarbetet måste fullbordas innan slutet kommer