Tacksam för ett långt liv i Jehovas tjänst
BERÄTTAT AV OTTILIE MYDLAND
I slutet av 1800-talet låg segelfartygen sida vid sida i hamnen i Kopervik på norska Västlandet. På den tiden drog män och hästar kärror efter sig på gatorna. Människor fick ljus från fotogenlampor, och de vitmålade trähusen uppvärmdes med ved och koks. Här föddes jag i juni 1898 som det andra av fem barn.
ÅR 1905 blev far arbetslös och reste till USA. Tre år senare kom han hem igen med en stor resväska full av spännande presenter till oss barn och sidentyger och andra saker till mor. Men hans värdefullaste ägodelar var några böcker av Charles Taze Russell — Studier i Skriften kallades de.
Far började berätta för vänner och släktingar om det han hade lärt sig från dessa böcker. Vid bönemöten på orten använde han Bibeln för att visa att det inte finns något brinnande helvete. (Predikaren 9:5, 10) År 1909, året efter det att far hade kommit tillbaka från USA, besökte broder Russell Norge och höll tal i Bergen och Kristiania, nuvarande Oslo. Far åkte till Bergen för att lyssna på honom.
De flesta menade att far kom med en villolära. Jag tyckte synd om honom och hjälpte honom därför att dela ut bibliska traktater till grannarna. År 1912 lämnade jag en traktat om helvetet till en prästdotter. Hon skällde ut mig och far. Jag var chockad över att en prästdotter kunde använda ett så vulgärt språk!
Andra bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, besökte ibland oss i Kopervik, däribland Theodor Simonsen som var en mycket duktig talare. Jag brukade inbjuda människor till tal som han höll i vårt hem. Före talet spelade han cittra och sjöng, och efter talet sjöng han en vaggvisa. Vi hade djup respekt för honom.
Vi fick också besök av Anna Andersen, som var kolportör (heltidsförkunnare). Hon färdades från stad till stad över hela Norge, huvudsakligen med cykel, och lämnade biblisk litteratur till människor. Hon hade tidigare varit officer i Frälsningsarmén och kände några officerare i Frälsningsarmén i Kopervik. De lät henne hålla ett bibliskt tal i deras möteslokal, och jag inbjöd människor att komma och lyssna på henne.
En annan kolportör som besökte oss i Kopervik var Karl Gunberg. Denne anspråkslöse, stillsamme men humoristiske man tjänade också tidvis som översättare vid avdelningskontoret i Oslo. Många år senare arbetade vi tillsammans där.
Påverkad av religiösa trosuppfattningar
På den tiden hade de flesta inte bara stark tro på Gud och Bibeln, utan de var också rotade i trosuppfattningar, till exempel helvetesläran och treenighetsläran. Det väckte därför stor uppståndelse när bibelforskarna lärde att dessa läror inte var i enlighet med Bibeln. Jag påverkades av våra grannars skarpa anklagelser att far var en villolärare. En gång sade jag till honom: ”Det du lär är inte sant. Det är villfarelse!”
”Kom här, Ottilie”, sade far, ”och se vad Bibeln säger.” Sedan läste han för mig från Bibeln. Till följd av detta växte min tillit till honom och det han lärde. Han uppmuntrade mig också att läsa Studier i Skriften. Under sommaren 1914 satt jag därför ofta och läste på en kulle med utsikt över staden.
I augusti 1914 samlades folk utanför lokaltidningens byggnad och läste om första världskrigets utbrott. Far kom och såg vad som hände. ”Gudskelov!” utropade han. Han förstod att krigsutbrottet var en uppfyllelse av bibliska profetior som han hade predikat. (Matteus 24:7) Många bibelforskare trodde då att de snart skulle komma till himlen. När detta inte inträffade, blev några besvikna.
Jag tar ståndpunkt för Bibelns sanning
År 1915, då jag var 17 år, gick jag ut realskolan och började arbeta på ett kontor. Jag började då läsa Vakt-Tornet regelbundet. Men det var inte förrän år 1918 som det hölls regelbundna möten i Kopervik. Till att börja med var vi fem som samlades. Vi läste Vakttornets publikationer, till exempel Studier i Skriften, och gick igenom stoffet med hjälp av frågor och svar. Även om mor alltid talade väl om bibelforskarna inför andra, blev hon aldrig en av oss.
Från och med år 1918 arbetade jag på ett kontor, där jag blev bekant med Anton Saltnes, och jag hade möjlighet att hjälpa honom att bli bibelforskare. Det var vid den här tiden som jag blev regelbunden förkunnare, och år 1921 blev jag döpt vid en sammankomst i Bergen.
I maj 1925 hölls en sammankomst för hela Skandinavien i Örebro. Mer än 500 var närvarande, däribland Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president. Omkring 30 av oss reste med tåg från Oslo i en reserverad vagn.
Vid den sammankomsten meddelades det att det skulle upprättas ett nordeuropeiskt kontor i Köpenhamn, som skulle ansvara för predikoarbetet i hela Skandinavien, Finland och de baltiska länderna. William Dey från Skottland fick i uppdrag att övervaka predikoarbetet. Han var mycket omtyckt och blev snart känd som ”den store skotten”. Under den första tiden kunde inte broder Dey något skandinaviskt språk. Han brukade därför sitta längst bak under möten och sammankomster och ta hand om barnen, så att deras föräldrar kunde koncentrera sig på det som sades från podiet.
Vakt-Tornet för 15 maj 1925 behandlade kapitel 12 i Uppenbarelseboken och förklarade att detta kapitel har att göra med Guds kungarikes födelse och att denna födelse inträffade i himlen år 1914. Jag tyckte att det var svårt att förstå, så jag läste artikeln om och om igen. När jag till slut förstod det, blev jag mycket glad!
När justeringar har gjorts beträffande vår förståelse av bibliska ämnen, har det hänt att några snavat och dragit sig bort från Guds folk. Men när en sådan justering har varit svår att förstå, har jag alltid läst stoffet om och om igen för att försöka förstå resonemanget. Om jag ändå inte har förstått den nya förklaringen, har jag väntat på en tydligare förklaring. Gång på gång har det visat sig att det är förståndigt att ha tålamod.
Tjänst vid Betel
Under några år arbetade jag som bokhållare, sekreterare och kommunrevisor. År 1928 blev den broder som skötte Sällskapets räkenskaper sjuk och tvingades lämna Betel. Eftersom jag hade erfarenhet av liknande arbete, blev jag tillfrågad om jag ville ta hand om arbetet. Jag började på Betel i juni 1928. Broder Dey besökte oss då och då och reviderade mina räkenskaper. Betelfamiljen tog ledningen i det offentliga predikoarbetet i Oslo, där vi då inte hade mer än en församling.
En del av oss hjälpte lagertjänaren på Betel, broder Sakshammer, med packning och utskickning av Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!). Bröderna Simonsen och Gunberg var bland dem som gav en hjälpande hand. Vi hade en trevlig tid och sjöng ofta sånger medan vi arbetade.
Ett säkert hopp
År 1935 förstod vi att den ”stora skaran” inte är en himmelsk andrahandsklass. Vi förstod att den i stället är en klass som skall överleva den stora vedermödan och få möjlighet att leva för evigt i paradiset på jorden. (Uppenbarelseboken 7:9–14) Med den här nya förståelsen insåg en del som hade tagit del av brödet och vinet vid Åminnelsen att de hade ett jordiskt hopp, och de slutade därför ta del.
Även om jag aldrig hyste tvivel om mitt himmelska hopp, tänkte jag ofta: ”Varför vill Gud ha mig?” Jag kände mig inte värdig att få ett så stort privilegium. Som en liten, oansenlig kvinna var det underligt för mig att tänka att jag skulle härska som kung tillsammans med Kristus i himlen. (2 Timoteus 2:11, 12; Uppenbarelseboken 5:10) Men jag tänkte på aposteln Paulus’ ord att ”inte många mäktiga” var kallade, utan ”Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle låta det starka komma på skam”. — 1 Korinthierna 1:26, 27.
Verksamheten under andra världskriget
Den 9 april 1940 invaderades Norge av tyska trupper, och snart var hela landet ockuperat. På grund av kriget blev många lyhörda för budskapet om Riket. Från oktober 1940 till juni 1941 lämnade vi mer än 272.000 böcker och broschyrer. Det betyder att var och en av de mer än 470 vittnena i Norge lämnade i genomsnitt mer än 570 böcker och broschyrer under dessa nio månader!
Den 8 juli 1941 uppsökte Gestapo alla presiderande tillsyningsmän och sade att om inte predikoverksamheten upphörde skulle de sändas till koncentrationsläger. Fem tyska polismän kom till Betel och beslagtog mycket av Sällskapets egendom. Betelfamiljen fördes bort och förhördes, men ingen av oss sattes i fängelse. Den 21 juli 1941 konfiskerades slutligen Sällskapets byggnad, Inkognitogaten 28 B, och predikoverksamheten förbjöds. Jag flyttade tillbaka till Kopervik och tog ett förvärvsarbete för att försörja mig.
Far var pionjär på den tiden. En dag kom nazisterna och gjorde husrannsakan hemma hos honom. De tog all hans litteratur, till och med biblar och bibelordböcker. Det var dålig tillgång på ny andlig föda under den tiden. För att hålla oss andligen starka studerade vi äldre böcker om och om igen, till exempel boken Framtidens regering, och vi fortsatte att predika.
På många platser var bröderna tyvärr splittrade i två grupper. En del menade att vi borde predika öppet och gå från hus till hus, medan andra ansåg att vi borde arbeta mer i det tysta och kontakta människor på andra sätt. Framträdande bröder, som tidigare hade samarbetat bra och som vi tyckte mycket om, pratade inte med varandra. Det som har gjort mig mest ont i hela mitt liv som ett vittne är splittringen dem emellan.
Förnyad verksamhet efter kriget
Efter kriget, på sommaren 1945, besökte broder Dey Norge och höll möten i Oslo, Skien och Bergen. Han vädjade till bröderna att glömma meningsskiljaktigheterna och uppmanade alla som önskade göra det att resa sig upp. Alla reste sig upp! Konflikten löstes för gott i december 1945, efter ett besök av Nathan H. Knorr, Sällskapets dåvarande president.
Under tiden, den 17 juli 1945, fick jag ett telegram från tillsyningsmannen för avdelningskontoret, broder Enok Öman. Det löd: ”När kan du komma tillbaka till Betel?” Några menade att jag borde stanna hemma och ta hand om far, som då var över 70 år. Men far uppmuntrade mig att återuppta Beteltjänsten, vilket jag gjorde. År 1946 blev Marvin F. Anderson, en broder från USA, tillsyningsman för avdelningskontoret, och predikoarbetet reorganiserades.
Under sommarsemestern brukade jag åka till Kopervik för att besöka familjen. Mina två bröder och två systrar blev inte Jehovas vittnen, men de var alltid vänliga mot far och mig. Den ene av bröderna blev hamnkapten och lotsförman, och den andre blev lektor. Även om jag hade få materiella tillgångar, brukade far säga till dem: ”Ottilie är rikare än ni.” Och det var sant! Det som de hade skaffat sig kunde inte jämföras med de andliga rikedomar som jag gladde mig över! År 1951 dog far, 78 år gammal. Mor hade dött redan år 1928.
En höjdpunkt i livet var att få närvara vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i New York år 1953. Det året passerade vi 500.000-strecket i fråga om antalet förkunnare världen över, och mer än 165.000 var närvarande vid denna sammankomst! Före denna sammankomst år 1953 arbetade jag en vecka på Betel i Brooklyn, högkvarteret för Jehovas organisation på jorden.
Jag gör vad jag kan
Under de senaste åren har min syn blivit sämre på grund av grå starr. Med hjälp av starka glasögon och ett förstoringsglas kan jag fortfarande läsa text med stor stil. Dessutom kommer kristna systrar och läser för mig två gånger i veckan, och det är jag mycket tacksam för.
Jag är också begränsad i förkunnartjänsten. Under sommaren har det hänt att kristna systrar har tagit ut mig i rullstolen till en plats där jag kan predika lite. Dessutom sänder jag regelbundet tidskrifter och broschyrer med posten till skolor i Kopervik, bland annat till den skola som jag gick i för snart 100 år sedan. Jag gläder mig över att jag fortfarande kan vara regelbunden förkunnare.
Lyckligtvis ligger både matsalen och Rikets sal på samma våning som mitt rum på Betel, som sedan år 1983 är beläget i Ytre Enebakk utanför Oslo. Därför kan jag på egen hand ta mig till morgontillbedjan, till måltiderna och till mötena med hjälp av en rullator. Jag är glad över att jag fortfarande kan komma på sammankomster. Jag gläder mig över att träffa vänner som jag känt i många år och att träffa nya bröder och systrar och många rara barn.
Må vi bevara tron ända till slutet
Det är en välsignelse att vara omgiven av aktiva, vänliga och andliga människor här på Betel. Då jag började min Beteltjänst, hade alla som utgjorde Betelfamiljen ett himmelskt hopp. (Filipperna 3:14) Nu ser alla på Betel, utom jag, fram emot att få leva på jorden för evigt.
Vi trodde nog att Jehova skulle gripa in tidigare. Men jag gläder mig över att se att den stora skaran blir större och större. Vilken tillväxt jag har sett! Då jag första gången tog del i tjänsten, var det cirka 5.000 förkunnare över hela världen. Nu är det mer än 5.400.000! Jag har verkligen sett att ”den lille ... kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation”. (Jesaja 60:22) Må vi fortsätta att vänta på Jehova, precis som profeten Habackuk skrev: ”Även om den skulle dröja, förbli i förväntan på den; ty den kommer ofelbart att bli verklighet.” — Habackuk 2:3.