Orättvisa — ett ofrånkomligt ont?

”Trots allt ... tror [jag] på det goda hos människan. Det är omöjligt för mig att grunda mitt liv på död, elände och förvirring.” — Anne Frank.

ANNE FRANK, en 15-årig judisk flicka, skrev dessa gripande ord i sin dagbok inte långt före sin död. I över två år hade familjen hållit sig gömd i en vindsvåning i Amsterdam. Hennes förhoppningar om en bättre värld grusades när en angivare avslöjade deras gömställe för nazisterna. Ett halvår senare, på våren 1945, dog Anne i tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Sex miljoner andra judar gick ett liknande öde till mötes.

Hitlers djävulska plan att utrota ett helt folk är kanske det värsta exemplet på rasdiskriminering under vårt århundrade, men det är ingalunda det enda. År 1994 slaktades över en halv miljon tutsier i Rwanda, bara därför att de råkade tillhöra ”fel” stam. Och under första världskriget förlorade omkring en miljon armenier livet i en etnisk utrensningsaktion.

Orättvisans grymma ansikten

Folkmord är inte den enda yttringen av orättvisa. Sociala orättvisor gör att omkring en femtedel av jordens befolkning är dömd att framleva sitt liv i skriande fattigdom. Och vad värre är: den brittiska organisationen Anti-Slavery International beräknar att över 200.000.000 människor lever i regelrätt slaveri. Det är mycket möjligt att det finns fler slavar i världen i dag än vid något annat tillfälle i historien. De kanske inte längre säljs på offentliga auktioner, men deras arbetsförhållanden är ofta värre än de flesta slavars förr i tiden.

Juridiska orättvisor berövar miljontals människor deras grundläggande rättigheter. ”Svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna begås praktiskt taget dagligen någonstans i världen”, sägs det i Amnesty Internationals årsrapport för 1996. ”De mest utsatta är de fattiga och underprivilegierade, i synnerhet kvinnor, barn, äldre och flyktingar.” Det sades vidare i rapporten: ”I vissa länder har samhällsmaskineriet praktiskt taget brutit samman, och det finns inga rättsliga instanser som kan skydda de svaga mot de starka.”

Enbart under år 1996 blev tiotusentals människor i över hundra länder internerade och utsatta för tortyr. På senare år har också hundratusentals personer bara försvunnit — ofta har de blivit bortförda av säkerhetspolisen eller av någon terroristgrupp. Många av dem antas vara döda.

Krig är naturligtvis alltid orättvisa, men i vår tid gäller detta i ännu högre grad. I modern krigföring drabbas även civilbefolkningen, däribland kvinnor och barn. Och detta beror inte bara på urskillningslös bombning av städer. Kvinnor och unga flickor våldtas rutinmässigt i samband med militära operationer, och många rebellstyrkor för med våld bort barn för att utbilda dem till soldater. Beträffande denna utveckling sägs det i FN-rapporten ”Hur barn drabbas av krig”: ”En allt större del av världen sugs in i ett förödande moraliskt vakuum.”

Det råder inget tvivel om att detta moraliska vakuum har resulterat i en värld som är genomsyrad av orättvisor — vare sig de bottnar i rasmotsättningar, sociala förhållanden, rättsröta eller militära konflikter. Detta är naturligtvis ingenting nytt. För över två tusen femhundra år sedan sade en hebreisk profet beklagande: ”Lagen är kraftlös och oduglig, och rättvisan kommer aldrig fram. Onda människor förtrycker de rättfärdiga, och rättvisan blir så förvrängd.” (Habackuk 1:4, Today’s English Version) Även om det alltid har funnits orättvisor, har de otvivelaktigt nått sin höjdpunkt under vårt århundrade.

Spelar det någon roll?

Orättvisor spelar stor roll när du personligen drabbas. De berövar också en stor del av mänskligheten rätten att leva ett lyckligt liv. Dessutom ger orättvisor ofta upphov till blodiga konflikter, som i sin tur skapar ännu fler orättvisor.

Vår lycka och sinnesfrid är oupplösligt förbundna med rättvisa, medan orättvisor grusar våra förhoppningar och bryter vår optimism. Som Anne Frank så tragiskt fick erfara kan människor inte bygga sitt liv och sina förhoppningar på död, elände och förvirring. I likhet med henne längtar vi alla efter något bättre.

Denna önskan har fått uppriktiga människor att försöka åstadkomma ett mått av rättvisa i samhället. I detta syfte antog FN:s generalförsamling år 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, där det sägs: ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla mot varandra i en anda av broderskap.”

Det är verkligen vackra ord, men mänskligheten har fortfarande långt kvar till detta eftertraktade mål — ett rättvist samhälle, där alla åtnjuter lika rättigheter och behandlar varandra som bröder. Förverkligandet av detta mål skulle, som det uttrycks i ingressen till FN-deklarationen, tjäna som ”grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”.

Är orättvisa en så djupt rotad företeelse i det mänskliga samhället att den aldrig kan utplånas? Eller kommer det en dag att finnas en fast grundval för frihet, rättvisa och fred i världen? Vem skulle i så fall kunna åstadkomma en sådan grundval och se till att alla människor får nytta av den?

[Bildkälla på sidan 3]

UPI/Corbis-Bettmann