Hugenotternas flykt till friheten

”Av Kungen och Drottningen: ... Vi förklarar härmed att alla franska protestanter som ämnar komma till Vårt rike för att söka sin tillflykt här inte bara skall få Vårt kungliga beskydd ... , utan Vi skall också på alla tänkbara sätt och med alla till buds stående medel söka uppehålla och hjälpa dem ... , så att de kan leva ett lugnt och stilla liv.”

SÅ LYDER den deklaration som Englands kung och drottning, Vilhelm och Maria, utfärdade år 1689. Men varför måste franska protestanter, eller hugenotter som de kom att kallas, söka tillflykt och skydd utanför Frankrike? Varför är deras flykt av intresse för oss i dag, omkring 300 år senare?

Europa plågades på 1500-talet av krig och konflikter som hade med religion att göra. Frankrike, med sina inbördeskrig (1562–1598) mellan katoliker och protestanter, de så kallade hugenottkrigen, undgick inte dessa oroligheter. År 1598 undertecknade dock den franske kungen Henrik IV ett edikt om tolerans, ediktet i Nantes, vilket tillförsäkrade de protestantiska hugenotterna viss religiös frihet. Detta att ge två trosriktningar lagligt erkännande var något unikt i Europa. Ediktet gjorde tillfälligtvis slut på de religiösa omvälvningar som tillfogat 1500-talets Frankrike djupa sår i över 30 år.

Även om ediktet i Nantes skulle vara ”evigt och oåterkalleligt”, upphävdes det 1685 genom ediktet i Fontainebleau. Den franske filosofen Voltaire beskrev senare detta som ”en av Frankrikes största tragedier”. Den omedelbara följden blev att omkring 200.000 hugenotter tvingades fly till andra länder. Men det fick också långsiktiga konsekvenser. Varför upphävdes då det första ediktet som främjade religiös tolerans?

Motstånd från början

Ediktet i Nantes var officiellt i kraft i nästan 90 år, men enligt en historiker var det redan ”döende när det upphävdes 1685”. Ediktet var inte byggt på någon stabil grund. Redan från början bidrog det till vad som har beskrivits som ett ”kallt krig” mellan det katolska prästerskapet och den så kallade reformerta kyrkan. Från det att ediktet trädde i kraft 1598 till omkring 1630 kom motsättningarna till uttryck i offentliga debatter mellan protestanter och katoliker och i litterära verk som gavs ut av båda parter. Men intoleransen hade många sidor.

Efter att ha fört krig mot protestanterna mellan 1621 och 1629 försökte den franska regeringen tvinga dem in i den katolska fållan genom en rad förtryckande åtgärder. Under Ludvig XIV, ”Solkungen”, intensifierades förföljelsen. Hans hårda linje ledde till att ediktet i Nantes återkallades.

Hårdare tag

Ett led i aktionerna mot protestanterna var att deras medborgerliga rättigheter successivt drogs in. Mellan åren 1657 och 1685 antogs omkring 300 lagar mot hugenotterna, och ofta låg det katolska prästerskapet bakom detta. Dessa lagar angrep varje sida av hugenotternas liv. De förbjöds att utöva en lång rad yrken — så till exempel fick de inte bli läkare eller jurister, inte ens barnmorskor. Angående detta att de inte fick bli barnmorskor sade en historiker: ”Hur skulle man kunna anförtro sitt liv åt en kättare vars mål var att omstörta samhället?”

Motståndet mot protestanterna hårdnade ännu mer år 1677. Alla hugenotter som ertappades med att försöka omvända en katolik fick böta tusen franska pund. Pengar som staten fick in genom sina skyhöga skatter användes till att få hugenotterna att konvertera. År 1675 fick Ludvig XIV 4,5 miljoner franska pund av det katolska prästerskapet med uppmaningen: ”Nu måste Ni visa Er tacksamhet och använda Er myndighet till att fullständigt utplåna kätteriet.” Den här taktiken att ”köpa” proselyter ledde till att omkring 10.000 konverterade till katolicismen inom loppet av tre år.

År 1663 blev det olagligt att konvertera till protestantismen. Det gjordes också inskränkningar i fråga om var hugenotterna fick bo. Ett exempel på hur illa de behandlades är att barnen, när de hade fyllt sju år, kunde bli katoliker mot föräldrarnas vilja. Föräldrar som var protestanter var tvungna att betala för den undervisning deras barn fick av jesuiter eller andra katolska lärare.

Ett annat vapen när det gällde att kuva hugenotterna var det hemlighetsfulla Compagnie du Saint-Sacrement (Det heliga sakramentets sällskap). Det var en katolsk organisation som, enligt historikern Janine Garrisson, bestod av ett ”stort nätverk” som täckte hela Frankrike. Eftersom sällskapet värvade sina medlemmar i samhällets högre kretsar, saknades varken pengar eller tillgång till hemlig information. Garrisson berättar att sällskapet hade många olika metoder för att nå sitt mål: ”Man utnyttjade varje möjlighet att försvaga den protestantiska rörelsen. Man utövade påtryckningar och lade hinder i vägen för dess verksamhet, man manipulerade och uttalade fördömanden.” Men de flesta hugenotter stannade kvar i Frankrike under den här perioden av förföljelse. Enligt historikern Garrisson ”är det svårt att förstå varför inte fler protestanter lämnade riket när fiendskapen mot dem efter hand ökade”. Till slut blev det dock nödvändigt att fly till friheten.

Tillbaka där man började

Freden i Nijmegen (1678) och stilleståndet i Regensburg (1684) befriade Ludvig XIV från krig med andra länder. På andra sidan kanalen, i England, blev en katolik kung i februari 1685. Detta kunde Ludvig XIV dra nytta av. Några år tidigare hade det katolska prästerskapet i Frankrike utfärdat de fyra gallikanska artiklarna, vilka begränsade påvens inflytande i landet. Efter detta ”betraktades den franska kyrkan nästan som schismatisk” av påven Innocentius XI. Genom att upphäva ediktet i Nantes kunde Ludvig XIV därför förbättra sitt skamfilade rykte och återställa normala relationer mellan sig och påven.

Det framstod mycket tydligt vilken inställning kungen hade till protestanterna. Den mjuka linjen (övertalning och lagstiftning) hade uppenbarligen inte fungerat. Men de nya dragonadernaa var framgångsrika. År 1685 undertecknade därför Ludvig XIV ediktet i Fontainebleau, och därmed upphävdes ediktet i Nantes. Den våldsamma förföljelse som uppstod försatte hugenotterna i ett ännu sämre läge än före ediktet i Nantes. Vad skulle de nu göra?

Gömma sig, slåss eller fly?

En del hugenotter valde att utöva sin religion i hemlighet. Nu när deras möteslokaler hade förstörts och de var förbjudna att hålla allmänna gudstjänster, tvingades de gå under jorden. De höll sina möten i hemlighet, trots att de som anordnade sådana möten riskerade dödsstraff, enligt en lag som antagits i juli 1686. En del hugenotter avsvor sig sin tro i avsikt att längre fram konvertera tillbaka. Hugenotter som avsvurit sig sin tro utövade en ytlig form av katolicism, som senare generationer skulle komma att ta efter.

Regeringen försökte få dem som konverterat att förbli katoliker. För att få arbete måste de visa upp ett intyg om sin tros äkthet, och detta intyg skulle vara undertecknat av församlingsprästen, som visste hur ofta de besökte gudstjänsterna. Föräldrarna kunde fråntas sina barn, om dessa inte blev döpta och uppfostrade som katoliker. Skolorna skulle ge undervisning med katolsk inriktning. Man framställde katolsk litteratur som var ämnad för ”Bokens [Bibelns] folk”, som protestanterna kallades. Regeringen lät trycka över en miljon böcker som sändes till de områden i landet där många hade konverterat. De åtgärder man vidtog var extrema. Om någon som var sjuk vägrade att ta sista smörjelsen men sedan tillfrisknade, dömdes han till fängelse eller sändes till galärerna på livstid. När han så småningom dog, dumpade man helt enkelt kroppen som om den var avskräde, och hans tillhörigheter beslagtogs.

En del hugenotter tog till vapen. I Cevennerna, ett område som präglades av religiöst nit, gjorde militanta hugenotter, så kallade camisarder, uppror 1702. Som svar på camisardernas bakhåll och nattliga angrepp brände regeringsstyrkorna ner byar. Även om hugenotterna fortsatte att göra sporadiska attacker under en tid, hade Ludvig XIV:s starka armé år 1710 till slut krossat camisarderna.

Många hugenotter valde att fly från Frankrike. Den här utvandringen har liknats vid en veritabel diaspora, en förskingring. De flesta hugenotter var utblottade när de gav sig av, eftersom staten hade beslagtagit deras egendom, och även katolska kyrkan fick del av rikedomarna. Det var därför inte lätt för hugenotterna att fly. Den franska regeringen reagerade snabbt på det som höll på att hända och lät bevaka landets utfartsvägar och söka igenom skepp. Sjörövare plundrade skepp som kom från Frankrike, därför att staten erbjöd prispengar åt dem som fångade in flyktingar. Hugenotter som ertappades med att fly fick mycket hårda straff. Något som gjorde hugenotternas situation ännu svårare var att det ute i samhället fanns spioner som försökte få reda på namnen på dem som planerade att fly och vilka flyktvägar de tänkte ta. Brev som stoppades, förfalskningar och intriger hörde till ordningen för dagen.

En välkommen fristad

De hugenotter som flydde från Frankrike var kända som ”réfugiés”. De togs emot i andra länder, där de fann en verklig fristad. Hugenotterna flydde till Holland, Schweiz, Tyskland och England. Senare tog de sig också till Skandinavien, Amerika, Irland, Västindien, Sydafrika och Ryssland.

En del länder i Europa utfärdade edikt som uppmuntrade hugenotterna att immigrera. Bland annat erbjöds fritt medborgarskap, skattebefrielse och fritt medlemskap i ett skrå. Enligt historikern Elisabeth Labrousse var hugenotterna för det mesta ”unga män ... som var företagsamma, handlingskraftiga undersåtar med ovanligt hög moral”. Frankrike, som stod på höjden av sin makt, förlorade således skickliga arbetare inom många olika yrkeskategorier. Ja, ”ägodelar, rikedomar och yrkeskunnande” försvann utomlands. Det fanns också religiösa och politiska skäl till att de erbjöds en fristad i andra länder. Men vilka långsiktiga konsekvenser fick då denna utvandring?

Upphävandet av ediktet i Nantes och den förföljelse som därefter följde väckte negativa reaktioner utomlands. Vilhelm av Oranien lyckades dra fördel av de antifranska stämningarna, så att han kunde bli ståthållare i Nederländerna. Med hjälp av officerare som var hugenotter lyckades han också bli kung i Storbritannien och ersatte då den katolske Jakob II. Enligt historikern Philippe Joutard var ”Ludvig XIV:s anti-protestantiska politik en av de främsta orsakerna till att Jakob II störtades [och] att Augsburgförbundet ingicks. ... [Dessa] händelser markerar en vändpunkt i Europas historia — det franska herraväldet ersattes av det engelska.”

Hugenotterna spelade en viktig roll i Europas kulturliv. De använde sin nyvunna frihet till att framställa litteratur som bidrog till att forma upplysningsfilosofins idéer om tolerans. En fransk protestant översatte exempelvis verk av den engelske filosofen John Locke som förespråkade naturrätt. Andra protestantiska författare framhöll vikten av samvetsfrihet. En tanke som utvecklades var att lydnaden för de styrande är relativ och kan ignoreras om de bryter kontraktet mellan sig och folket. Att ediktet i Nantes upphävdes var således, enligt historikern Charles Read, ”en uppenbart bidragande orsak till franska revolutionen”.

Drog man lärdom av läxan?

Markis de Vauban, Ludvig XIV:s militäre rådgivare, påpekade att förföljelsen gav motsatt effekt och att staten gick miste om många värdefulla människor. Han uppmanade kungen att återupprätta ediktet i Nantes och sade: ”Hjärtats omvändelse hör endast Gud till.” Varför drog inte franska staten lärdom av läxan och ändrade sitt beslut? En bidragande orsak var säkert att kungen fruktade att staten skulle försvagas. Vidare fann han det lämpligt att uppmuntra den katolska motreformationen och underblåsa den religiösa intoleransen i 1600-talets Frankrike.

De händelser som blev följden av att ediktet upphävdes har fått några att fråga sig: ”Hur mycket pluralism kan ett samhälle tillåta och tolerera?” Historiker påpekar att det inte är möjligt att studera hugenotternas historia utan att samtidigt börja fundera över ”maktens mekanismer och deras förvrängningar”. För samhällen i dag som blir alltmer mångkulturella och som präglas av religiös mångfald är hugenotternas flykt till friheten en bitter påminnelse om vad som händer när man inte ser till folkets bästa, utan låter kyrkans intressen gå före i politiken.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

Dragonaderna

— omvändelse genom terror

En del betraktade dragonerna som ”utmärkta missionärer”. Men bland hugenotterna spred de skräck, och det hände att hela byar konverterade till katolicismen när man hörde att dragonerna var i antågande. Vilka var då dessa dragoner?

Dragonerna var tungt beväpnade soldater som inkvarterades hos hugenotterna i avsikt att skrämma dem. Dessa inkvarteringar kallades dragonader. För att öka familjernas bördor var antalet soldater som sändes till ett hus oproportionerligt stort i förhållande till familjens resurser. Dragonerna hade rätt att utöva brutalitet. De hindrade familjerna från att sova och förstörde deras ägodelar. Om en familj bara avsvor sig sin tro lämnade dragonerna den i fred.

År 1681 användes dragonader för att få människor att konvertera i Poitou, ett område i västra Frankrike där det bodde många hugenotter. Inom loppet av några månader konverterade mellan 30.000 och 35.000 till katolicismen. Samma metoder användes 1685 i andra hugenottområden. På bara några månader lyckades man få mellan 300.000 och 400.000 att avsvära sig sin tro. Framgångarna med dragonaderna gjorde, enligt historikern Jean Quéniart, ”upphävandet [av det toleranta ediktet i Nantes] oundvikligt, eftersom detta nu verkade vara möjligt att genomföra”.

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris

[Bild på sidan 25]

I denna förklaring från 1689 erbjöds skydd åt franska protestanter som sökte komma undan religiöst förtryck

[Bildkälla]

Med tillstånd av The Huguenot Library, Huguenot Society of Great Britain and Ireland, London

[Bild på sidan 26]

Upphävandet av ediktet i Nantes 1685 (dokumentets första sida)

[Bildkälla]

Documents conservés au Centre Historique des Archives nationales à Paris

[Bild på sidan 26]

Många protestantiska helgedomar förstördes

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris