En stolt regent förlorar ett rike
”VAD kung Belsassar angår”, skrev profeten Daniel, ”anordnade han en stor festmåltid för tusen av sina stormän, och inför de tusen drack han vin.” Men när festmåltiden pågick som bäst, ”skiftade ansiktsfärgen på honom, och hans egna tankar började förskräcka honom, och hans höftleder blev slappa, och hans knän, de slog mot varandra”. Innan natten var över ”dräptes Belsassar, den kaldeiske kungen, och det var medern Darius som mottog kungariket”. — Daniel 5:1, 6, 30, 31.
Vem var Belsassar? Hur kunde han kallas ”den kaldeiske kungen”? Vilken rang innehade han egentligen i det nybabyloniska riket? Hur förlorade han riket?
Medregent eller kung?
Daniel omtalar Nebukadnessar som Belsassars far. (Daniel 5:2, 11, 18, 22) Men det var inte ett bokstavligt far-son-förhållande. I boken Nabonidus and Belshazzar, av Raymond P. Dougherty, framförs den tanken att Belsassars mor troligen var Nitokris och att hon var dotter till Nebukadnessar, som i så fall var Belsassars morfar. Det kan också ha varit så att Nebukadnessar helt enkelt var Belsassars ”far” i den bemärkelsen att han var en av hans företrädare på tronen. (Jämför 1 Moseboken 28:10, 13.) I alla händelser visar inskrifter på ett flertal lercylindrar som man fann i södra Irak på 1800-talet att Belsassar var äldste sonen till Nabonid, Babylons kung.
Berättelsen i kapitel 5 i Daniels bok koncentrerar sig på händelser som inträffade den natt då Babylon föll år 539 f.v.t. och säger därför inte hur Belsassar kom att få myndighet som kung. Arkeologiska källor ger emellertid en del upplysningar om förhållandet mellan Nabonid och Belsassar. ”De babyloniska texterna visar att Nabonid var en excentrisk härskare”, uppger Alan Millard, arkeolog och kännare av forntida semitiska språk. Millard tillägger: ”Han ignorerade inte Babylons gudar, men han ... ägnade stor uppmärksamhet åt månguden i två andra städer — Ur och Harran. Flera år under sin regering bodde han inte ens i Babylon, utan vistades i den avlägsna oasen Teima i norra Arabien.” Nabonid var uppenbarligen borta från huvudstaden, Babylon, en stor del av sin regeringstid. Under sin bortovaro överlät han ämbetsmyndigheten till Belsassar.
En kilskriftstext, som kallas ”En poetisk vidräkning med Nabonid”, kastar mer ljus över Belsassars verkliga ställning: ”Han [Nabonid] anförtrodde ’lägret’ åt sin äldste (son), den förstfödde, trupperna överallt i landet ställde han under hans (befäl). Han släppte taget om (allt), [han] anförtrodde kungamakten åt honom.” Belsassar var således medregent.
Men kan en medregent betraktas som kung? På 1970-talet fann man i norra Syrien en staty över en forntida härskare, vilken visar att det inte var ovanligt att en härskare kallades kung fast han i själva verket hade en lägre titel. Statyn föreställde en härskare över Gosan. På statyn fanns två inskrifter, den ena på assyriska och den andra på arameiska. Den assyriska inskriften kallar mannen Gosans ståthållare, medan den parallella arameiska inskriften kallar honom kung. Det är därför inte unikt att Belsassar kallas kronprins i de officiella babyloniska inskrifterna, men kung i Daniels arameiska skrift.
Nabonid och Belsassar fortsatte att samregera ända till det nybabyloniska rikets sista dagar. Samma natt som Babylon föll erbjöd sig därför Belsassar att göra Daniel till den tredje härskaren i riket, inte den andre. — Daniel 5:16.
En självsäker och stolt regent
De sista händelserna under Belsassars regering visar att han var självsäker och stolt. När slutet för styret kom den 5 oktober 539 f.v.t., hade Nabonid dragit sig tillbaka till Borsippa efter ett nederlag mot de medo-persiska styrkorna. Babylon var belägrat, men Belsassar kände sig så säker i staden som var omgiven av massiva murar att han just den natten höll ”en stor festmåltid för tusen av sina stormän”. Den grekiske historikern Herodotos, som levde på 400-talet f.v.t., säger att folket i staden ”dansade och roade sig vid detta tillfälle”.
Utanför Babylons murar var emellertid den medo-persiska hären febrilt verksam. Under Cyrus ledning hade krigsmännen avlett vattnet i Eufrat som flöt tvärs igenom staden. De var beredda att vada upp längs flodbädden så snart vattnet hade sjunkit tillräckligt. De skulle klättra uppför sluttningen och ta sig in i staden genom de öppna kopparportarna i muren längs floden.
Om Belsassar hade lagt märke till aktiviteten utanför staden, kunde han ha stängt kopparportarna, ställt upp sina starka män på murarna längs flodbankarna och fångat fienden i en fälla. Under vinets inflytande befallde den arrogante Belsassar i stället att kärlen från Jehovas tempel skulle hämtas in. Sedan drack han själv, hans gäster, hans hustrur och hans konkubiner föraktfullt ur kärlen, medan de lovprisade de babyloniska gudarna. Plötsligt visade sig mirakulöst en hand som började skriva på palatsväggen. Belsassar blev förfärad och kallade till sig sina visa män för att de skulle uttyda budskapet, men de ”var inte kompetenta nog att läsa själva skriften eller låta kungen få veta uttydningen”. Slutligen fördes Daniel in till kungen. Under inspiration från Jehova uppenbarade den modige profeten innebörden i det gåtfulla budskapet, som var en förutsägelse om Babylons fall för mederna och perserna. — Daniel 5:2–28.
Mederna och perserna intog med lätthet staden, och Belsassar överlevde inte natten. I och med att han dog och Nabonid tydligen kapitulerade för Cyrus nådde det nybabyloniska riket sitt slut.
[Bild på sidan 9]
Daniel uttyder budskapet om undergång för det babyloniska riket