Var på din vakt mot simoni!

SIMON från staden Samaria var en mycket ansedd man i sitt samhälle. Han levde under det första århundradet v.t., och andra blev så fascinerade av hans magiska konster att de sade: ”Den här mannen är Guds Kraft, som kan kallas Stor.” — Apostlagärningarna 8:9–11.

Men sedan Simon blivit en döpt kristen blev han medveten om en kraft som var mycket större än den kraft han själv tidigare hade uppvisat. Det var den kraft som hade getts till Jesu apostlar och som satte dem i stånd att vidarebefordra den heliga andens mirakulösa gåvor till andra. Simon blev så imponerad att han erbjöd apostlarna pengar och bad dem: ”Ge också mig denna myndighet, för att vemhelst som jag lägger händerna på må få helig ande.” — Apostlagärningarna 8:13–19.

Aposteln Petrus tillrättavisade Simon och sade: ”Må ditt silver förgås med dig, därför att du med hjälp av pengar tänkte komma i besittning av Guds fria gåva. Du har varken del eller lott i denna sak, för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon.” — Apostlagärningarna 8:20, 21.

Ordet ”simoni” kommer från den här bibliska skildringen, och det har definierats som ”den synd det innebär att köpa eller sälja ett kyrkligt ämbete eller en högre prästerlig tjänst”. I New Catholic Encyclopedia erkänner man att simoni särskilt från 800-talet till 1000-talet ”genomsyrade klostren, det lägre prästerskapet, episkopatet och till och med påvedömet”. I nionde upplagan av The Encyclopædia Britannica (1878) sägs det: ”En studie av de påvliga konklavernas historia övertygar forskaren om att det hittills inte har förekommit något kyrkoval utan inslag av simoni. Vid ett stort antal tillfällen har den simoni som förekommit vid konklaverna dessutom varit av det mest skamlösa, grova och oförtäckta slag.”

Sanna kristna i vår tid måste vara på sin vakt mot simoni. Somliga skulle till exempel kunna ösa överdrivet beröm eller generösa gåvor över dem som kan ge dem ytterligare privilegier. Och omvänt skulle de som är i den ställningen att de kan ge privilegier kunna favorisera dem som har möjlighet att — och ofta gärna vill — överösa dem med gåvor. Båda situationerna skulle innebära att man gör sig skyldig till simoni, och Bibeln fördömer klart ett sådant handlingssätt. ”Ändra därför sinne i fråga om denna din uselhet”, uppmanade Petrus Simon, ”och frambär ödmjuk bön till Jehova att ditt hjärtas påfund, om möjligt, må bli dig förlåtet; för jag ser att du är ett bitterhetens gift och en orättfärdighetens boja.” — Apostlagärningarna 8:22, 23.

Lyckligtvis insåg Simon allvaret i sin orätta önskan. Han bönföll apostlarna: ”Ni män, frambär ödmjuk bön till Jehova för mig, att inget av vad ni har sagt må komma över mig.” (Apostlagärningarna 8:24) Sanna kristna tar till sig av den viktiga lärdomen i denna skildring och vinnlägger sig om att undvika alla former av simoni.