Rapport från förkunnare av Riket

”För Gud är alla ting möjliga”

EN UNG kvinna i Venezuela fick uppleva sanningen i ovanstående ord i Matteus 19:26. Genom att lära sig att helt och fullt förtrösta på Jehova kunde hon övervinna ett allvarligt problem. Hon berättar:

”Min mormor var mycket snäll och kärleksfull. Sorgligt nog dog hon när jag var bara 16 år. Det var ett fruktansvärt slag för mig. Jag kom i mental obalans och ville inte gå ut ur huset, inte ens ut på gården. Det slutade med att jag blev nästan helt isolerad.

Jag gick inte i skolan, och jag hade inte heller något arbete. Jag var bara i mitt rum. Ensam och utan några vänner var jag djupt deprimerad. Jag kände mig fullständigt värdelös och ville dö och tänkte ta mitt liv. Jag frågade mig gång på gång: Varför finns jag till?

Min mor brukade få tidskrifterna Vakttornet och Vakna! av ett ungt Jehovas vittne som heter Gisela. En dag fick mor syn på Gisela, när hon gick förbi vårt hem, och frågade henne om hon skulle kunna hjälpa mig. Gisela gick med på att göra ett försök, men jag vägrade att träffa henne. Men det avskräckte inte Gisela. Hon skrev ett brev till mig och berättade att hon ville bli min vän och att någon som var mycket betydelsefullare än hon också ville bli min vän. Hon sade att den personen var Jehova Gud.

Jag blev rörd och svarade på hennes brev. Vi brevväxlade i tre månader. Bara för att Gisela så enträget bad att få träffa mig tog jag slutligen mod till mig och beslöt att träffa henne. Vid vårt första möte studerade hon Bibeln med mig genom att använda boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Efter studiet inbjöd hon mig till ett möte i Rikets sal. Jag blev överrumplad. Jag hade inte varit utanför dörren på fyra år, och tanken på att gå ut skrämde mig.

Gisela var mycket tålmodig mot mig. Hon försäkrade mig att det inte fanns något att vara rädd för och att hon skulle göra mig sällskap till mötet. Jag gick slutligen med på det. När jag kom till Rikets sal, började jag skaka och svettas. Jag kunde inte hälsa på någon. Men trots det gick jag med på att fortsätta att gå på mötena, och Gisela hämtade mig troget varje vecka.

För att hjälpa mig att komma över min nervositet tog Gisela mig till mötet i mycket god tid. Vi stod vid dörren och hälsade på alla när de kom. På så sätt behövde jag bara träffa en eller två personer åt gången, i stället för en hel grupp samtidigt. När jag kände att jag inte klarade av det längre, brukade Gisela citera Matteus 19:26 för mig: ’För människor är detta omöjligt, men för Gud är alla ting möjliga.’

Även om det inte var lätt kunde jag så småningom till och med vara med vid en mycket större folksamling, nämligen en kretssammankomst. Vilket stort steg det var för mig! I september 1995 tog jag mod till mig och talade om för de äldste att jag ville ta del i tjänsten från dörr till dörr. Sex månader senare, i april 1996, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet.

När någon nyligen frågade mig hur jag fick mod att göra det, svarade jag: ’Min önskan att behaga Jehova är större än min rädsla.’ Jag får fortfarande kämpa med tillfälliga depressioner, men tack vare att jag tjänar som reguljär pionjär känner jag mig nu mycket gladare. När jag ser tillbaka måste jag hålla med Gisela. Jag har nu en Vän som bryr sig om mig och som ’ger mig kraft’.” — Filipperna 4:13.

[Bilder på sidan 8]

”Min önskan att behaga Jehova är större än min rädsla”