Blygsamhet — en egenskap som främjar friden
Tänk så behaglig världen skulle vara om alla visade blygsamhet. Enskilda individer skulle vara mindre krävande, familjemedlemmar mindre benägna att gräla, företag mindre konkurrensinriktade och nationer mindre stridslystna. Skulle inte du vilja leva i en sådan värld?
JEHOVAS sanna tjänare gör sig nu redo för hans utlovade nya värld, där blygsamhet överallt kommer att ses, inte som en svaghet, utan som en styrka och något värdefullt. (2 Petrus 3:13) Faktum är att de redan nu utvecklar egenskapen blygsamhet. Varför det? Först och främst därför att det är vad Jehova kräver av dem. Hans profet Mika skrev: ”Han har omtalat för dig, o jordemänniska, vad som är gott. Och vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du utövar rättvisa och älskar kärleksfull omtanke och är blygsam, när du vandrar med din Gud?” — Mika 6:8.
Ordet blygsamhet har flera betydelsenyanser, till exempel att inte vara förmäten eller egenkär och att känna motvilja mot att skryta över sina egna förmågor, prestationer och ägodelar. Enligt en ordbok kan blygsamhet också avse ”att hålla sig inom vissa riktlinjer”. En blygsam person håller sig inom riktlinjerna för gott uppförande. Han erkänner också att det finns gränser för det han borde göra och det han kan göra och att det finns saker som han inte är berättigad till. Vi dras verkligen till blygsamma personer. ”Inget är så älskvärt som blygsamhet”, skrev den engelske författaren och poeten Joseph Addison.
Blygsamhet är inte något vi ofullkomliga människor föds med. Vi måste arbeta hårt för att utveckla denna egenskap. Till vår hjälp och uppmuntran innehåller Guds ord ett antal skildringar som belyser de olika sidorna av blygsamhet.
Två kungar som visade blygsamhet
En av Jehovas mest lojala tjänare var David, som var en ung man när han blev smord till att bli kung i Israel. Efter det att David blivit smord fick han leva under stor press då Saul, som ännu var kung, försökte döda honom och tvingade honom att leva som en flykting. — 1 Samuelsboken 16:1, 11–13; 19:9, 10; 26:2, 3.
Även under sådana extrema omständigheter insåg David att det fanns gränser för vad han kunde göra för att skydda sitt liv. När David vid ett tillfälle befann sig i vildmarken, vägrade han att låta Abisaj skada kung Saul, som låg och sov, och sade: ”Det är otänkbart för mig, med hänsyn till Jehovas ståndpunkt, att jag skulle sträcka ut min hand mot Jehovas smorde!” (1 Samuelsboken 26:8–11) David visste att det inte var hans uppgift att ta ifrån Saul kungamakten. Han visade således blygsamhet vid det här tillfället genom att hålla sig inom gränserna för ett rätt handlingssätt. På liknande sätt inser Jehovas nutida tjänare att ”med hänsyn till Jehovas ståndpunkt” finns det vissa saker de helt enkelt inte kan göra, även om själva livet står på spel. — Apostlagärningarna 15:28, 29; 21:25.
Kung Davids son Salomo visade också blygsamhet i unga år, fast på ett annat sätt. När Salomo blev installerad som kung kände han sig otillräcklig med tanke på det tunga ansvar som ålåg en regent. Han bad: ”Jehova, min Gud, du själv har gjort din tjänare till kung i min far Davids ställe, och jag är bara en liten pojke. Jag vet inte hur man drar ut och hur man drar in.” Det är tydligt att Salomo var medveten om sina egna begränsningar och sin bristande erfarenhet och visade sann blygsamhet i stället för förmätenhet eller egenkärlek. När han sedan bad Jehova om urskillningsförmåga, blev hans bön besvarad. — 1 Kungaboken 3:4–12.
Messias och hans förelöpare
Mer än tusen år efter Salomos dagar utförde Johannes döparen ett arbete som skulle bereda vägen för Messias. Som en förelöpare till den Smorde uppfyllde Johannes vissa profetior i Bibeln, ett privilegium som han skulle ha kunnat skryta över. Han skulle också ha kunnat försöka upphöja sig själv för att han var en köttslig släkting till Messias. Men Johannes kungjorde i stället att han inte var värdig att ens lösa upp Jesu sandalrem. Och när Jesus framställde sig för dop i Jordanfloden sade Johannes: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och kommer du då till mig?” Detta visar att Johannes inte var en skrytsam person. Han visade blygsamhet. — Matteus 3:14; Malaki 4:5, 6; Lukas 1:13–17; Johannes 1:26, 27.
Efter sitt dop satte Jesus i gång med att använda hela sin tid till att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Fastän Jesus var en fullkomlig människa sade han: ”Jag kan inte göra något alls av eget initiativ; ... jag [söker] inte ... min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” Dessutom tog Jesus själv aldrig åt sig äran för det han utförde, utan tillskrev alltid Jehova all ära. (Johannes 5:30, 41–44) Vilken blygsamhet!
Det är tydligt att lojala tjänare till Jehova, sådana som David, Salomo, Johannes döparen och den fullkomlige mannen Jesus Kristus, visade blygsamhet. De skröt inte, de var inte själviska eller förmätna, och de höll sig inom tillbörliga gränser. Deras exempel utgör skäl nog för Jehovas nutida tjänare att utveckla och lägga i dagen blygsamhet. Men det finns även andra anledningar till att göra det.
I denna stormiga period av mänsklighetens historia är blygsamhet en värdefull egenskap för sanna kristna. Den gör det möjligt för oss att ha frid med Jehova Gud, med våra medmänniskor och med oss själva.
Frid med Jehova Gud
En förutsättning för att ha frid med Jehova är att vi håller oss inom de gränser för sann tillbedjan som han har ställt upp. Våra första föräldrar, Adam och Eva, överskred de gränser som Jehova fastställt och blev därigenom de första människor som i stället för att visa blygsamhet handlade på rakt motsatt sätt. De förverkade sitt goda förhållande till Jehova, sitt hem, sin framtid och till slut även livet. (1 Moseboken 3:1–5, 16–19) Vilket högt pris de fick betala!
Låt oss dra lärdom av Adams och Evas exempel, eftersom det i samband med sann tillbedjan finns vissa gränser som vi måste hålla oss inom. Bibeln slår till exempel fast att ”varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds kungarike”. (1 Korinthierna 6:9, 10) Dessa gränser som Jehova i sin vishet har ställt upp är till nytta för oss, och vi är själva visa om vi håller oss inom dem. (Jesaja 48:17, 18) Ordspråken 11:2 säger: ”Vishet är hos de blygsamma.”
Men hur bör vi reagera om en religiös organisation menar att man kan överträda dessa gränser och ändå åtnjuta frid med Gud? En sådan organisation försöker vilseleda oss. Visar vi däremot blygsamhet kommer det att hjälpa oss att uppodla ett nära förhållande till Jehova Gud.
Frid med våra medmänniskor
Blygsamhet främjar även fridsamma relationer till andra. Ett exempel är att när föräldrar är föredömen i fråga om att sätta andliga intressen främst och att vara nöjda med det de har, så är sannolikheten stor att deras barn kommer att ha samma inställning. De unga kommer då att finna det lättare att vara nöjda, även om de inte alltid får det de vill ha. Detta kommer att hjälpa dem att vara blygsamma, och friden i familjen kommer att öka.
Kristna tillsyningsmän behöver ägna särskild uppmärksamhet åt att vara blygsamma och inte missbruka sin myndighet. De kristna är till exempel befallda: ”Gå inte utöver det som står skrivet.” (1 Korinthierna 4:6) Församlingsäldste inser att de inte skall försöka tvinga andra att acceptera deras personliga åsikter. I stället använder de Guds ord som grund för att uppmuntra till ett rätt handlingssätt när det gäller sådana områden som till exempel uppförande, klädsel, det yttre och rekreation. (2 Timoteus 3:14–17) När församlingsmedlemmarna ser att de äldste följer skriftenliga anvisningar, bidrar det till att öka respekten för dessa bröder. Det bidrar också till en hjärtlig, kärleksfull och fridsam anda i församlingen.
Frid med sig själv
De som utövar blygsamhet blir belönade med frid inombords. En blygsam person är inte ärelysten. Därmed inte sagt att han inte har några personliga mål. Han kan till exempel trakta efter ytterligare privilegier i Jehovas tjänst, men han väntar på Jehova och betraktar varje kristet privilegium som han får som Jehovas förtjänst och inte som personliga bragder. En sådan inställning kommer att dra en blygsam person närmare Jehova, ”fridens Gud”. — Filipperna 4:9.
Anta att vi ibland känner oss förbisedda av andra människor. Men är det inte bättre att bli förbisedd på grund av att man är blygsam än att dra uppmärksamheten till sig för att man är skrytsam och ärelysten? Blygsamma personer är inte ärelystna. Därför har de frid inombords, något som är nödvändigt för känslomässigt och fysiskt välbefinnande.
Utveckla och bevara blygsamhet
Adam och Eva visade brist på blygsamhet, en benägenhet som de förmedlade till sina barn. Vad kan hjälpa oss att undvika att begå samma misstag som våra första föräldrar gjorde? Hur kan vi utveckla den berömvärda egenskapen blygsamhet?
Ett viktigt steg är att ha en sund inställning till vår ställning i förhållande till Jehova, universums Skapare. Vilka av våra bedrifter skulle vi ens kunna tänka tanken på att jämföra med något av Guds verk? Jehova frågade sin trogne tjänare Job: ”Var befann du dig, när jag grundade jorden? Tala om det för mig, om du verkligen vet vad förstånd är.” (Job 38:4) Job kunde inte ge något svar. Är inte vi lika begränsade i fråga om kunskap, förmågor och erfarenhet? Är det inte bättre för oss att vi erkänner våra begränsningar?
Bibeln kungör också följande: ”Jorden är Jehovas och det som fyller den, det fruktbara landet och de som bor därpå.” Detta inbegriper ”varje vilt djur i skogen, djuren på de tusen bergen”. Jehova kan med rätta säga: ”Mitt är silvret, och mitt är guldet.” (Psalm 24:1; 50:10; Haggaj 2:8) Inga ägodelar eller tillhörigheter som vi kan visa upp kan mäta sig med det som Jehova har. Så inte ens den rikaste eller mest välbärgade person har någon som helst anledning att skryta över det han äger! Därför är det också vist att följa det inspirerade råd som aposteln Paulus gav till de kristna i Rom: ”Genom den oförtjänta omtanke som är mig given säger jag nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka.” — Romarna 12:3.
När vi som Guds tjänare önskar uppodla blygsamhet, är det viktigt att vi ber om andens frukter — kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. (Lukas 11:13; Galaterna 5:22, 23) Varför är detta så viktigt? Därför att var och en av dessa egenskaper kommer att göra det lättare för oss att visa blygsamhet. Att vi till exempel visar kärlek till våra medmänniskor kommer att hjälpa oss att bekämpa skrytsamma och förmätna tendenser. Och självbehärskning kommer att hjälpa oss att stanna upp och tänka oss för innan vi handlar på ett sätt som visar brist på blygsamhet.
Låt oss vara vakna! Vi måste ständigt vara på vår vakt, så att vi inte utvecklar sådana egenskaper som utgör motsatsen till blygsamhet. Två av de tidigare nämnda kungarna visade inte blygsamhet vid alla tillfällen. Kung David handlade överilat och obetänksamt när han företog en folkräkning i Israel, vilket var i strid med Jehovas vilja. Kung Salomo överträdde Jehovas riktlinjer och gick till och med så långt som till att utöva falsk tillbedjan. — 2 Samuelsboken 24:1–10; 1 Kungaboken 11:1–13.
För att kunna bevara oss blygsamma i den här gudlösa tingens ordning måste vi ständigt vara på vår vakt. Men vilka ansträngningar som än kan krävas av oss, så kommer det att vara värt det. I Guds nya värld kommer hela det mänskliga samhället att bestå endast av individer som visar blygsamhet. Alla kommer att betrakta blygsamhet som en styrka, inte som en svaghet. Så underbart det kommer att bli när alla enskilda individer och alla familjer välsignas med den frid som är ett resultat av blygsamhet!
[Bild på sidan 23]
Jesus gav blygsamt Jehova äran för allt det han gjorde