Levnadsskildring
Gammal och mätt av dagar
BERÄTTAT AV MURIEL SMITH
Någon knackade hårt på ytterdörren. Jag hade just kommit hem för lunch efter en förmiddag i predikotjänsten. Jag hade min vana trogen satt på tevatten och skulle just lägga upp fötterna för att vila en halvtimme. Knackningen lät väldigt enträgen, och när jag gick till dörren undrade jag vem som kunde komma på besök så här dags. Och det fick jag snart veta. De två männen vid dörren presenterade sig som poliser. De sade att de hade kommit för att söka igenom mitt hus efter litteratur som framställts av Jehovas vittnen – en förbjuden organisation.
Varför var Jehovas vittnen förbjudna i Australien, och hur kom jag att bli en av dem? Det hela började med en gåva från min mor 1910, när jag var tio år.
MIN familj bodde i ett litet trähus i Crows Nest, en av Sydneys norra förstäder. När jag kom hem från skolan en dag stod min mor i dörröppningen och talade med en man. Jag undrade vem den här främmande mannen, klädd i kostym och med en väska full med böcker, var. Jag ursäktade mig blygt och gick in i huset. Men bara några minuter senare ropade mor på mig. Hon sade: ”Den här mannen har några intressanta böcker. De handlar alla om Bibeln. Eftersom du snart fyller år, kan du få välja mellan en ny klänning och de här böckerna. Vilket vill du ha?”
”Å, mamma, jag tar böckerna. Tack!” svarade jag.
Så vid tio års ålder ägde jag de tre första banden av Studier i Skriften av Charles Taze Russell. Mannen vid dörren förklarade för mor att hon skulle behöva hjälpa mig att förstå böckerna, eftersom de troligen var för svåra för mig. Mor sade att hon med glädje skulle göra det. Sorgligt nog dog min mor kort efter den här händelsen. Far tog kärleksfullt hand om min bror, min syster och mig, men jag fick nu extra ansvarsbördor som tycktes tynga ner mig. Och ännu en tragedi skulle snart drabba oss.
Första världskriget bröt ut 1914, och bara ett år senare blev vår käre far dödad. Vi var nu föräldralösa; min bror och syster skickades att bo hos släktingar, och jag blev sänd till en katolsk internatskola. Ibland kände jag mig ensam och övergiven. Men jag är ändå tacksam för möjligheten jag fick att ägna mig åt musik, något jag älskade, särskilt att spela piano. Åren gick, och jag slutade internatskolan. År 1919 gifte jag mig med Roy Smith, som sålde musikinstrument. År 1920 fick vi vårt första barn, och jag var nu åter fullt upptagen med livets dagliga omsorger. Men vad hade hänt med de där böckerna?
En granne talar med oss om Bibelns sanning
Under alla dessa år hade jag ”bibelböckerna” med mig. Fastän jag aldrig riktigt hade läst dem, visste jag innerst inne att budskapet de innehöll var viktigt. Så en dag i slutet av tjugotalet kom Lil Bimson, en av våra grannar, på besök. Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner med en kopp te.
”Å, du har de där böckerna!” ropade hon plötsligt.
”Vilka böcker?” frågade jag förbryllad.
Hon pekade på Studier i Skriften som stod i bokhyllan. Lil lånade dem med sig hem den dagen och läste dem ivrigt. Hennes glädje över det hon läste blev snart mycket tydlig. Lil skaffade sig mer litteratur från bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Dessutom kunde hon inte låta bli att berätta för oss om allt det hon lärde sig. En av de böcker hon skaffade sig var Guds Harpa, och den hamnade snart i vårt hem. Min levnadsbana i Jehovas tjänst började äntligen när jag tog mig tid att läsa den här boken. Jag fick svar på grundläggande frågor, svar som min kyrka inte hade kunnat ge mig.
Till min glädje blev Roy mycket intresserad av Bibelns budskap, och vi blev båda entusiastiska bibelforskare. Tidigare hade Roy varit medlem av Frimurarorden. Nu var vår familj förenad i sann tillbedjan, och två gånger i veckan ledde en av bröderna ett bibelstudium med hela familjen. Vi fick ytterligare uppmuntran när vi började besöka mötena som hölls av bibelforskarna. Mötesplatsen i Sydney var en liten hyrd lokal i förstaden Newtown. Det fanns då färre än 400 Jehovas vittnen i hela landet, så de flesta av våra bröder måste resa lång väg för att vara med vid mötena.
För vår familj betydde det att vi regelbundet måste fara över Sydney Harbour för att ta oss till mötena. Innan Sydney Harbour Bridge byggdes 1932, måste varje överfärd göras med bilfärja. Trots tiden och kostnaden för resan strävade vi efter att aldrig missa några av de andliga måltider som Jehova försåg oss med. Vår ansträngning att få en fast grund i sanningen var värdefull, eftersom det höll på att dra ihop sig till andra världskriget och neutralitetsfrågan direkt skulle komma att påverka vår familj.
En tid av prövningar och välsignelser
Det tidiga trettiotalet var en spännande tid för mig och min familj. Jag döptes 1930, och 1931 var jag med vid den minnesvärda sammankomsten då vi alla reste oss och antog det vackra namnet Jehovas vittnen. Roy och jag försökte leva upp till det namnet genom att understödja alla de predikometoder och kampanjer som organisationen uppmuntrade oss till. Vi deltog till exempel 1932 i en speciell broschyrkampanj som var avsedd att nå ut till alla de människor som kom för att se öppnandet av Sydney Harbour Bridge. En särskild höjdpunkt för oss var användningen av högtalarbilar, och vi hade privilegiet att få en högtalare monterad på vår bil. Med den här tekniska utrustningen lät vi inspelade bibliska föredrag av broder Rutherford eka runt Sydneys gator.
Men tiderna förändrades igen och blev svårare. År 1932 påverkades Australien mycket av den stora depressionen, och Roy och jag beslöt därför att förenkla vårt liv. Ett sätt att göra det var att flytta närmare församlingen och på så vis avsevärt sänka våra resekostnader. Men de ekonomiska svårigheterna var ingenting i jämförelse med de fasor som kom, när andra världskriget fångade världen i sitt järngrepp.
Jehovas vittnen lydde Jesu befallning att inte vara någon del av världen, och därför blev de en måltavla för förföljelse världen runt. Australien var inget undantag. Drivna av krigstidens hysteri stämplade somliga oss som kommunister. Dessa motståndare påstod felaktigt att Jehovas vittnen använde sina fyra radiostationer i Australien för att skicka meddelanden till den japanska armén.
Unga bröder som kallades in till militärtjänst utsattes för många påtryckningar att kompromissa. Jag är glad att kunna säga att våra tre söner tog ställning för sanningen och bevarade sin neutralitet. Vår äldste son, Richard, fick ett fängelsestraff på 18 månader. Vår andre son, Kevin, lyckades bli registrerad som vapenvägrare. Vår yngste son, Stuart, dog sorgligt nog i en motorcykelolycka, när han var på väg till domstolen för att slutföra sitt försvar i neutralitetsfrågan. Det var verkligen en tragedi. Men genom att koncentrera oss på Guds kungarike och Jehovas löfte om en uppståndelse kunde vi uthärda.
De missade det viktigaste
I januari 1941 blev Jehovas vittnen förbjudna i Australien. Men precis som Jesu apostlar lydde Roy och jag Gud som härskare mer än människor, och i två och ett halvt år fortsatte vi att arbeta under jorden. Det var då som de två civilklädda poliserna jag nämnde tidigare knackade på min dörr. Vad hände?
Jo, jag bjöd in dem. När de kom in i huset frågade jag: ”Har ni något emot att jag dricker mitt te innan ni söker igenom huset?” Märkligt nog gick de med på det, och jag gick ut i köket för att be till Jehova och försöka samla tankarna. När jag kom tillbaka gick en av poliserna in i vårt arbetsrum och tog allt han kunde se med Vakttornets symbol på, inklusive litteraturen i min tjänsteväska och min bibel.
”Är du säker på att ni inte har litteratur gömd någonstans i kartonger?” frågade han sedan. ”Vi har fått information om att ni är med vid möten varje vecka i en lokal vid slutet av den här gatan och att ni tar med er mycket litteratur dit.”
”Det stämmer”, svarade jag, ”men den finns inte där nu.”
”Nej, vi vet det, fru Smith”, svarade han. ”Vi vet också att litteraturen förvaras i människors hem i området.”
I vår sons sovrum hittade de fem kartonger med broschyren Freedom or Romanism? (Frihet eller romersk katolicism?).
”Är det säkert att ni inte har något mer i garaget?” frågade han.
”Nej, det finns ingenting där”, sade jag.
Sedan öppnade han ett skåp i matrummet. Där hittade han oanvända blanketter för församlingens rapport. Han tog dem och insisterade sedan på att få titta i garaget.
”Kom då den här vägen”, sade jag.
De följde med mig ut till garaget, och efter att ha inspekterat det gick de slutligen sin väg.
Polismännen tyckte nog att de fem kartongerna var ett riktigt kap. Men de lämnade det viktigaste kvar. Det var nämligen så att jag tjänade som församlingens sekreterare på den tiden, och jag hade listor över församlingens förkunnare och annan viktig information i huset. Som väl var hade bröderna sagt till oss att vara beredda på sådana här husundersökningar, så jag hade gömt de här papperen noga. Jag hade lagt dem i kuvert som jag stoppat ner i botten på mina te-, socker- och mjölburkar. Jag förvarade också en del i en stor fågelbur som stod nära garaget. Poliserna hade gått alldeles förbi just den information de sökte efter.
Jag börjar i heltidstjänsten
År 1947 hade våra äldre barn skaffat sig egna familjer. Därför beslöt Roy och jag att börja i heltidstjänsten nu när vi hade möjlighet. Det var behov på predikofältet i Sydaustralien, så vi sålde vårt hus och köpte en husvagn som vi kallade Mispa, vilket betyder ”vakttorn”. Genom att vi bodde så här kunde vi predika i avlägsna områden. Ofta arbetade vi på icke-utlämnade distrikt på landsbygden. Jag har många kära minnen från den tiden. Ett av de bibelstudier jag ledde var med en ung kvinna som hette Beverly. Innan hon kom så långt som till att bli döpt, lämnade hon trakten. Föreställ dig min glädje när en syster flera år senare kom fram till mig vid en sammankomst och talade om att hon var Beverly! Vilken glädje det var för mig att efter alla dessa år få veta att hon tjänade Jehova tillsammans med sin man och sina barn.
År 1979 hade jag privilegiet att få gå igenom pionjärskolan. En sak som betonades i den skolan var att man för att hålla ut i pionjärtjänsten måste ha en bra rutin för personligt studium. Jag fann att det verkligen är sant. Studium, möten och predikotjänsten har varit det viktigaste för mig. Jag räknar det som ett privilegium att ha fått tjäna som reguljär pionjär i över 50 år.
Att klara av hälsoproblem
Under de senaste årtiondena har emellertid särskilda problem dykt upp. År 1962 fick jag veta att jag hade grön starr. Den behandling som fanns att få då var ganska begränsad, och min syn försämrades hastigt. Roys hälsa blev också sämre, och 1983 drabbades han av ett allvarligt slaganfall som gjorde honom delvis förlamad och berövade honom talförmågan. Han avled 1986. Han hade gett mig så mycket praktiskt stöd i min heltidstjänst. Jag saknar honom verkligen.
Trots dessa bakslag försökte jag hålla fast vid en god andlig rutin. Jag köpte en rejäl bil, lämplig för tjänsten på vårt distrikt som delvis bestod av landsbygd, och fortsatte min pionjärtjänst med hjälp av min dotter Joyce. Min syn blev gradvis sämre tills jag helt förlorade synen på ett öga. Läkarna ersatte det ögat med ett konstgjort. Med den lilla syn jag hade kvar på mitt andra öga kunde jag ändå använda tre till fyra timmar om dagen till att studera med hjälp av ett förstoringsglas och den litteratur vi har med stor stil.
Studiestunderna har alltid betytt mycket för mig. Du kan därför föreställa dig vilken hemsk chock det blev när jag satt och studerade en eftermiddag och helt plötsligt inte kunde se någonting alls. Det var som om någon hade släckt ljuset. Jag hade nu helt förlorat synen. Hur har jag kunnat fortsätta att studera? Jo, även om jag numera är ganska döv, förlitar jag mig på kassettbanden och det kärleksfulla stöd jag får från min familj för att hålla mig andligt stark.
Att hålla ut till slutet
Jag är nu över hundra år. Hälsan krånglar på många sätt, och jag har måst slå av på takten betydligt. Ibland känner jag mig lite vilsen. Ja, nu när jag inte kan se alls är jag faktiskt vilsen ibland! Jag skulle så gärna vilja ha några bibelstudier igen, men med min dåliga hälsa kan jag inte längre gå ut och finna dem. Till en början gjorde det mig nedstämd. Jag behövde lära mig att finna mig i mina begränsningar och vara nöjd med att göra vad jag kan. Det har inte varit lätt. Ändå är det en glädje för mig att jag varje månad kan rapportera någon tid som jag använt till att tala om vår store Gud, Jehova. När tillfällen öppnar sig att tala om Bibeln, till exempel när sköterskor, försäljare och andra kommer till mitt hem, tar jag tillfället i akt att tala med dem – naturligtvis på ett taktfullt sätt.
En av mina mest tillfredsställande välsignelser är att fyra generationer av min familj troget tillber Jehova. En del tjänar som pionjärförkunnare på platser där behovet är stort, som äldste eller biträdande tjänare och vid Betel. Likt många som tillhör min generation förväntade jag förstås att slutet på den här ordningen skulle komma mycket tidigare. Men vilken ökning jag har sett under mina sjuttio år av tjänst! Det ger mig stor tillfredsställelse att ha haft del i något så storslaget.
Sköterskorna som besöker mig säger att det måste vara min tro som håller mig vid liv. Jag håller med dem. Att vara aktiv i Jehovas tjänst bidrar till det bästa möjliga livet. Likt kung David kan jag sannerligen säga att jag är gammal och mätt av dagar. (1 Krönikeboken 29:28)
(Syster Muriel Smith dog den 1 april 2002, när den här artikeln höll på att färdigställas. Det var bara en månad kvar tills hon skulle bli 102 år. Hon var verkligen föredömlig i tro och uthållighet.)
[Bilder på sidan 24]
När jag var omkring 5 år och vid 19 års ålder när jag träffade min man, Roy
[Bild på sidan 26]
Vår bil och husvagnen som vi kallade Mispa
[Bild på sidan 27]
Min man, Roy, och jag 1971