Kvarnar som hjälper oss att få bröd för dagen
BRÖD har beskrivits som ”ett baslivsmedel”, ”den förnämsta födan” och ”det som styrkt människan och hållit henne vid liv från urminnes tider”. Ja, ända sedan antiken har bröd varit ett viktigt livsmedel. Ett av människans mest tvingande behov har varit att få dagligt bröd på bordet.
Den viktigaste ingrediensen i bröd är mjöl, som man får genom att mala säd. Malning är alltså en gammal konst. Och det måste verkligen ha varit ett hårt arbete att framställa mjöl utan hjälp av maskiner. På Bibelns tid förknippades ljudet från en handkvarn med normala, fridfulla förhållanden, och perioder när handkvarnen tystnade förknippades med ödeläggelse. (Jeremia 25:10, 11)
Hur har malning gått till under historiens gång? Vilka är några av de metoder som använts? Och vilken typ av kvarnar används i dag?
Varför behövs kvarnar?
Jehova sade till det första människoparet, Adam och Eva: ”Se, jag har gett er alla fröbärande växter, som är på hela jordens yta, och varje träd på vilket det är trädfrukt som har frö i sig. Åt er skall det tjäna som föda.” (1 Moseboken 1:29) Bland de födoämnen som Jehova Gud gav människan var frön från olika sädesslag. Den här källan till föda var livsviktig för människan, eftersom alla sädesslag – däribland vete, korn, råg, havre, ris, hirs, durra och majs – innehåller stärkelse, som kroppen kan omvandla till sitt viktigaste bränsle – glukos.
Men människan kan inte smälta hela, råa sädeskorn. De måste först krossas och malas till mjöl och användas till matlagning eller bakning. De enklaste sätten att framställa en mindre mängd mjöl är att antingen stöta säd i en mortel eller krossa den mellan två stenar – eller att använda en kombination av båda metoderna.
Malning med handkraft
Statyetter från forntida egyptiska gravar visar hur man använde en tidig typ av spannmålskvarn: malstenen. Den här kvarnen bestod av två stenar: en liggande, lätt skålformig och sluttande undre sten som kallas liggaren. Ovanpå den hade man en mindre, övre sten som kallas löparen. Den som arbetade med att mala var vanligtvis en kvinna. Hon stod på knä bakom stenarna och fattade tag i löparen med bägge händerna. Sedan lutade hon sig framåt med överkroppen, tyngde ner löparen, förde den fram och tillbaka över liggaren och krossade säden mellan de båda stenarna. Det var verkligen ett enkelt men effektivt hjälpmedel!
Men att stå på knä timme efter timme krävde sin tribut. Att skjuta löparen till framkanten av handkvarnen och sedan dra den tillbaka utsatte rygg, armar, lår, knän och tår för ihållande påfrestningar. Studier av förslitningsskador på skelett från det forntida Syrien har fått forskare att dra slutsatsen att arbete vid liknande kvarnar orsakade belastningsskador hos unga kvinnor – ojämna knäskålar, skador på den nedersta bröstkotan och allvarliga förslitningar på stortån. I det forntida Egypten verkar det ha varit en tjänarinnas uppgift att mala på handkvarnen. (2 Moseboken 11:5)a En del forskare tror att det var den här typen av kvarn som israeliterna tog med sig när de lämnade Egypten.
Med tiden förbättrade man kvarnarna. Bland annat räfflade man stenarna och förbättrade på så sätt effektiviteten. Och med ett trattformigt hål i löparen kunde den som malde fylla på säd som automatiskt rann ner mellan stenarna. I Grekland uppfann man på 300- eller 400-talet f.v.t. en enkel maskin för malning. Löparen försågs med ett horisontellt skaft som satt fast med en svängtapp i ena änden och som fungerade som hävstång. När den fria änden av hävstången fördes fram och tillbaka i en kort, bågformig rörelse, gneds den övre stenen, som hade ett hål där man fyllde på säd, mot den undre.
Alla kvarnar som vi har nämnt hittills hade en allvarlig brist. De kunde bara drivas med hjälp av en rörelse fram och tillbaka, en rörelse som inget djur kunde tränas till att utföra. Kvarnarna var därför beroende av handkraft. Men så gjorde man en ny uppfinning – den roterande kvarnen. Nu kunde djur användas för att driva kvarnarna.
Roterande kvarnar förenklar uppgiften
Även om uppgifter från olika källor varierar, kan den roterande kvarnen ha blivit uppfunnen i Medelhavsområdet på 100-talet f.v.t. När vi kommer fram till det första århundradet v.t. var sådana kvarnar välkända bland judarna i Palestina, eftersom Jesus kunde tala om ”en kvarnsten, en sådan som dras runt av en åsna”. (Markus 9:42)
Djurdrivna kvarnar användes i Rom och i stora delar av det romerska riket. I Pompeji finns det fortfarande många kvarnar av den typen. De består av en tung timglasformad löpare, som fungerade som matartratt, och en kägelformad liggare. Medan löparen roterade över liggaren matades sädeskorn ner och krossades mellan stenarna. Löpare som finns kvar i dag är mellan 45 och 90 centimeter i diameter. De här kvarnarna kunde vara ända upp till 180 centimeter höga.
Man vet inte om lättare roterande kvarnar som var handdrivna utvecklades från djurdrivna kvarnar eller om det var tvärtom. I vilket fall som helst hade den handdrivna roterande kvarnen fördelen att vara bärbar och lättanvänd. Den bestod av två cirkelrunda stenar, kanske mellan 30 och 60 centimeter i diameter. Den övre delen av liggaren var lätt konvex och den undre delen av löparen lätt konkav för att passa mot liggaren. Löparen drogs runt ett nav med hjälp av ett trähandtag. Vanligen satt två kvinnor mitt emot varandra, lade var sin hand på handtaget och drog runt löparen. (Lukas 17:35) Med sin fria hand matade en av kvinnorna lite säd åt gången i matarhålet. När mjölet drevs ut mot kanten av kvarnen, samlade den andra kvinnan ihop det i ett tråg eller i ett tygstycke under kvarnen. Den här typen av kvarn hjälpte soldater, sjömän och mindre hushåll, som inte hade någon större kvarn i närheten, att fylla sitt dagliga behov av mjöl.
Drivna av vatten eller vind
Den romerske ingenjören Vitruvius beskrev omkring år 27 f.v.t. en vattenkvarn från sin tid. Vatten som strömmade mot ett vertikalt vattenhjul drev runt en horisontell hjulaxel. Kugghjul överförde rörelsen till en vertikal axel, som i sin tur drev en stor, övre kvarnsten.
Hur effektiv var vattenkvarnen jämfört med andra kvarnar? Enligt beräkningar kunde man mala kanske 10 kilo mjöl i timmen på en handdriven kvarn och uppemot 50 kilo på den effektivaste djurdrivna kvarnen. På Vitruvius vattenkvarn kunde man däremot mala 150 till 200 kilo mjöl i timmen. Den grundläggande konstruktion som Vitruvius beskrev genomgick otaliga förändringar och förbättringar, och den fortsatte att användas av skickliga kvarnbyggare under flera hundra år.
Strömmande vatten var inte den enda naturliga energikälla som användes för att driva kvarnstenar. Om vattenhjulet ersattes av vingar på en väderkvarn kunde samma arbete utföras. I Europa började man troligen använda väderkvarnar på 1100-talet v.t., och de blev vanliga i Belgien, Holland, Tyskland och andra länder. De var i bruk till dess kvarnar drivna av till exempel ånga gradvis gjorde andra energikällor föråldrade.
”Vårt bröd för denna dag”
Utvecklingen har gått framåt, men många av de metoder som användes i det flydda lever fortfarande kvar i olika delar av världen. I delar av Afrika och Oceanien används fortfarande mortel och stöt, och i Mexico och Centralamerika används malstenar för att mala majs till tortillas. På vissa platser är också en del vattenkvarnar och väderkvarnar i bruk.
Men i den industrialiserade delen av världen framställs det mesta mjölet i mekaniserade och helt automatiserade valskvarnar. Sädeskornen sönderdelas successivt till mjöl när de passerar flera par stålvalsar, som oftast är räfflade och roterar med olika hastighet. Därigenom kan man producera olika mjölkvaliteter till låg kostnad.
Nu för tiden är det inte alls lika svårt att få tag i mjöl till bakning som det var förr. Men vi kan vara tacksamma för att vår Skapare har gett oss både säd och kunskapen att förvandla den till ”vårt bröd för denna dag”. (Matteus 6:11)
[Fotnoter]
a På Bibelns tid tvingade man tillfångatagna fiender, som Simson och andra israeliter, att mala. (Domarboken 16:21; Klagovisorna 5:13) Fria kvinnor malde till sitt eget hushåll. (Job 31:10)
[Bild på sidan 23]
Egyptisk malsten
[Bildkälla]
Soprintendenza Archeologica per la Toscana, Firenze
[Bild på sidan 23]
Framställning av olivolja
[Bildkälla på sidan 22]
Från Self-Pronouncing Edition of the Holy Bible, som innehåller King James Version och Revised version