Jehovas ord är levande

Viktiga detaljer från Esras bok

BIBELBOKEN Esra tar vid där berättelsen i Andra Krönikeboken slutar. Skribenten, prästen Esra, börjar med att återge ett påbud som utfärdats av perserkungen Cyrus och som tillåter en kvarleva av de judar som är i fångenskap i Babylon att återvända till sitt hemland. Skildringen avslutas med att Esra vidtar åtgärder för att rena dem som har befläckat sig med landets invånare. Allt som allt omfattar boken en period på 70 år – från 537 till 467 f.v.t.

Esra har en klar målsättning med sin bok: att visa hur Jehova uppfyllde sitt löfte om att befria sitt folk från fångenskapen i Babylon och att återställa den sanna tillbedjan i Jerusalem. Han koncentrerar sig därför enbart på de händelser som hjälper honom att framhålla detta. Esras bok skildrar hur templet återuppbyggdes och hur tillbedjan av Jehova återställdes trots motstånd och trots Guds folks ofullkomlighet. Berättelsen är av stort intresse för oss, eftersom också vi lever i en tid av återställelse. Många strömmar till ”Jehovas berg”, och snart kommer hela jorden att bli ”full av kunskapen om Jehovas härlighet”. (Jesaja 2:2, 3; Habackuk 2:14)

TEMPLET ÅTERUPPBYGGS

(Esra 1:1–6:22)

Till följd av Cyrus påbud om frigivning återvänder omkring 50 000 landsflyktiga judar till Jerusalem under ledning av ståthållaren Serubbabel, eller Sesbassar. Utan dröjsmål bygger folket upp altaret på dess plats och börjar frambära offer åt Jehova.

Året därpå lägger israeliterna grunden till Jehovas hus. Motståndare försöker hela tiden hindra återuppbyggnadsarbetet, och till slut lyckas de få det stoppat genom en kunglig befallning. Profeterna Haggaj och Sakarja sporrar folket så att de återupptar tempelbygget trots förbudet. Eftersom motståndarna är rädda för att gå emot ett oåterkalleligt persiskt påbud utfärdat av Cyrus väljer de att avvakta. Officiella efterforskningar görs, och man hittar Cyrus befallning ”angående Guds hus i Jerusalem”. (Esra 6:3) Arbetet fortsätter utan störning, och templet fullbordas.

Svar på bibliska frågor:

1:3–6 – Var de israeliter som inte erbjöd sig att återvända till sitt hemland svaga i tron? En del av dem som inte återvände till Jerusalem var kanske materialistiska eller saknade uppskattning av den sanna tillbedjan, men inte alla. Först och främst tog det mellan fyra och fem månader att göra den 160 mil långa resan till Jerusalem. Dessutom skulle det bli mycket ansträngande fysiskt sett att slå sig ner i ett land som hade legat öde i 70 år och återuppbygga det. Utan tvivel var det därför ogynnsamma omständigheter, som sjukdom, hög ålder eller familjeförpliktelser, som gjorde att några inte kunde återvända.

2:43 – Vilka var netinimtjänarna? De var tempelslavar eller tempeltjänare av icke-israelitiskt ursprung. Bland dem fanns avkomlingarna av gibeoniterna på Josuas tid och andra ”som David och furstarna hade gett till leviternas tjänst”. (Esra 8:20)

2:55 – Vilka var Salomos tjänares söner? De var icke-israeliter som fick speciella arbetsuppgifter i tjänsten för Jehova. De kan ha tjänat som skrivare eller avskrivare i templet eller haft administrativa uppgifter.

2:61–63 – Hade de återvändande judarna tillgång till urim och tummim, som användes när en fråga behövde besvaras av Jehova? De som påstod sig vara av prästerlig härkomst men som inte kunde bevisa vilken släkt de tillhörde skulle ha kunnat få sin härstamning fastslagen genom att använda urim och tummim. Esra nämner detta enbart som en möjlighet. Det sägs ingenting i Bibeln om att urim och tummim användes då eller vid någon senare tidpunkt. Enligt judisk tradition försvann urim och tummim när templet förstördes år 607 f.v.t.

3:12 – Varför grät ”de gamla männen som hade sett det förra huset”? Dessa män kom ihåg hur praktfullt det tempel var som Salomo hade låtit bygga. I jämförelse med det var grunden till det nya templet ”som ingenting i ... [deras] ögon”. (Haggaj 2:2, 3) Skulle de någonsin kunna återställa templet till dess forna härlighet? De måste ha känt sig modfällda, och därför grät de.

3:8–10; 4:23, 24; 6:15, 16 – Hur många år tog det att återuppbygga templet? Grunden till templet lades år 536 f.v.t. – ”under det andra året efter deras ankomst”. Byggnadsarbetet upphörde år 522, i kung Artaxerxes dagar. Förbudet varade till år 520, det andra året av kung Darius regering. Templet fullbordades i hans sjätte regeringsår, dvs. år 515. (Se rutan ”Persiska kungar från 537 till 467 f.v.t.”) Tempelbygget tog alltså omkring 20 år.

4:8–6:18 (4:8, fotnoten) – Varför skrevs de här verserna på arameiska? Stora delar av det här avsnittet är avskrifter av brev som ämbetsmän sände till kungar och kungarnas svar. Esra skrev av officiella dokument skrivna på arameiska, som var den tidens handels- och diplomatspråk. Andra delar av Bibeln som skrevs på det här semitiska språket är Esra 7:12–26, Jeremia 10:11 och Daniel 2:4b–7:28.

Lärdomar för oss:

1:2. Det Jesaja hade profeterat om 200 år tidigare gick i uppfyllelse. (Jesaja 44:28) Profetior i Jehovas ord slår aldrig fel.

1:3–6. I likhet med somliga av de israeliter som stannade kvar i Babylon är det många Jehovas vittnen som inte kan ta del i heltidstjänsten eller tjäna där behovet är större. Men de understöder ändå dem som kan det, och de ger frivilliga bidrag för att främja predikandet om Guds kungarike och arbetet med att göra lärjungar.

3:1–6. År 537 f.v.t., i den sjunde månaden (tishri, som motsvarar september/oktober), frambar de trogna judar som hade återvänt sina första offer. Babylonierna hade kommit in i Jerusalem i den femte månaden (ab, som motsvarar juli/augusti) 607 f.v.t., och två månader senare var staden ödelagd. (2 Kungaboken 25:8–17, 22–26) De 70 år som Jerusalem skulle ligga öde slutade precis när det var förutsagt. (Jeremia 25:11; 29:10) Profetiorna i Jehovas ord går alltid i uppfyllelse.

4:1–3. Den trogna kvarlevan avböjde ett erbjudande som hade varit detsamma som att ingå en religiös allians med falska tillbedjare. (2 Moseboken 20:5; 34:12) Jehovas tillbedjare i dag följer samma mönster. De säger nej till alla former av samgående mellan trosriktningar.

5:1–7; 6:1–12. Jehova kan leda händelseutvecklingen till förmån för sitt folk.

6:14, 22. Att helhjärtat ta del i arbetet för Jehova leder till hans godkännande och välsignelse.

6:21. Samarier som då bodde i judarnas hemland och judar som hade återvänt men som påverkats av hedniskt inflytande gjorde nödvändiga förändringar i sitt liv när de bevittnade den framgång som Jehovas verk hade. Bör vi inte entusiastiskt ta del i det arbete Gud har gett oss, inbegripet arbetet med att predika om hans kungarike?

ESRA KOMMER TILL JERUSALEM

(Esra 7:1–10:44)

Det har nu gått omkring 50 år sedan det återuppbyggda huset för tillbedjan av Jehova invigdes. Året är 468 f.v.t. Esra tar med sig en kvarleva av Guds folk, och även de bidrag som getts, och reser från Babylon till Jerusalem. Vad finner han där?

Furstarna säger till Esra: ”Israels folk och prästerna och leviterna har inte avskilt sig från ländernas folk och deras avskyvärdheter.” Dessutom har ”furstarna och de befullmäktigade styresmännen ... varit de första att begå denna trolöshet”. (Esra 9:1, 2) Esra blir förfärad. Han uppmanas att vara ”stark” och att ”gå till verket”. (Esra 10:4) Esra vidtar åtgärder för att rätta till förhållandena, och folket reagerar positivt.

Svar på bibliska frågor:

7:1, 7, 11 – Gäller dessa verser den Artaxerxes som stoppade byggnadsarbetet? Nej. Artaxerxes är ett namn eller en titel som används om två persiska kungar. Den kung som befallde att arbetet på templet skulle stoppas år 522 f.v.t. var antingen Bardiya eller Gaumata, och den kung som regerade när Esra kom till Jerusalem var Artaxerxes Longimanus.

7:28–8:20 – Varför var många judar i Babylon ovilliga att dra upp till Jerusalem tillsammans med Esra? Trots att det hade gått mer än 60 år sedan den första gruppen av judar hade återvänt till sitt hemland var Jerusalem bara glest befolkat. De som återvände till Jerusalem skulle bli tvungna att bygga upp ett nytt liv under svåra och farliga omständigheter. För de judar som kanske hade haft det gott ställt i Babylon var utsikterna materiellt sett inte särskilt lovande i Jerusalem vid den här tiden. Man får heller inte förbise den farliga resan. De som återvände till Jerusalem måste ha stark tro på Jehova, nitälska för den sanna tillbedjan och vara modiga. Också Esra fattade mod, eftersom Jehovas hand var över honom. Tack vare Esras uppmuntran flyttade 1 500 familjer – kanske 6 000 personer. På ytterligare initiativ av Esra hörsammade också 38 leviter och 220 netinimtjänare uppmaningen att flytta.

9:1, 2 – Hur allvarligt var det att judarna ingick äktenskap med landets invånare? Den återställda nationen skulle slå vakt om tillbedjan av Jehova tills Messias kom. Att judarna ingick äktenskap med andra invånare i landet var ett verkligt hot mot den sanna tillbedjan. Eftersom somliga hade knutit släktskapsband med avgudadyrkande människor, skulle hela nationen till sist ha kunnat bli uppblandad med de hedniska nationerna. Den rena tillbedjan kunde ha försvunnit helt och hållet. Till vilka skulle då Messias ha kommit? Inte undra på att Esra blev förskräckt när han såg vad som hade hänt!

10:3, 44 – Varför sändes barnen bort tillsammans med hustrurna? Om barnen hade lämnats kvar, skulle de hustrur som sändes i väg med större sannolikhet ha återvänt för deras skull. Dessutom är små barn i allmänhet beroende av sin mors omvårdnad.

Lärdomar för oss:

7:10. Esra, som flitigt studerade Guds ord och var skicklig i att undervisa, var ett fint föredöme för oss. Under bön gjorde han sitt hjärta berett att rådfråga Jehovas lag och gav sedan noga akt på det Jehova sade. Esra tillämpade det han lärde sig och bemödade sig verkligen om att undervisa andra.

7:13. Jehova önskar se villighet hos sina tjänare.

7:27, 28; 8:21–23. Esra gav ära åt Jehova, bad uppriktigt till honom före den långa och farliga resan till Jerusalem och var villig att riskera sin personliga säkerhet för att Gud skulle bli upphöjd. Han var därför ett gott exempel för oss.

9:2. De kristna måste ta allvarligt på förmaningen att gifta sig ”bara ... i Herren”. (1 Korinthierna 7:39)

9:14, 15. Dåligt umgänge kan medföra Jehovas misshag.

10:2–12, 44. De som hade tagit sig utländska hustrur ångrade sig ödmjukt och rättade till sitt felaktiga handlingssätt. De var mycket föredömliga i sin inställning och sitt handlande.

Jehova håller sina löften

Esras bok är verkligen värdefull för oss. I precis rätt tid uppfyllde Jehova sitt löfte om att befria sitt folk från fångenskapen i Babylon och återställa den sanna tillbedjan i Jerusalem. Stärker det inte vår tro på Jehova och hans löften?

Tänk på de exempel Esras bok ger oss. Esra och den kvarleva som återvände för att ta del i återställandet av den sanna tillbedjan i Jerusalem var fullständigt hängivna Jehova. Den här boken framhåller också den tro som visades av gudfruktiga utlänningar och den ödmjuka inställning som ångerfulla syndare hade. Ja, Esras inspirerade ord vittnar verkligen om att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft”. (Hebréerna 4:12)

[Tabell/Bild på sidan 18]

PERSISKA KUNGAR FRÅN 537 TILL 467 F.V.T.

Cyrus (Kyros) den store (Esra 1:1) Dog 530 f.v.t.

Kambyses, eller Ahasveros (Esra 4:6) 530–522 f.v.t.

Darius I (Esra 4:24) 522–486 f.v.t.

Artaxerxes Longimanus (Esra 7:1) 475–424 f.v.t.

[Fotnot]

[Bild]

Ahasveros

[Bild på sidan 17]

Cyrus

[Bild på sidan 17]

Cyruscylindern, som visar att Cyrus lät fångar vända tillbaka till sina hemländer

[Bildkälla]

Cylinder: Foto taget genom tillmötesgående från British Museum

[Bild på sidan 20]

Vet du vad som gjorde Esras undervisning effektiv?