Levnadsskildring

Glädjefull tjänst trots handikapp

BERÄTTAT AV VARNAVAS SPETSIOTIS

År 1990, när jag var 68 år, var jag nästan fullständigt förlamad. Ändå har jag nu i omkring 15 år kunnat glädja mig åt att tjäna som heltidsförkunnare på Cypern. Vad har gett mig styrka att fortsätta vara aktiv i Jehovas tjänst, trots min dåliga hälsa?

JAG föddes den 11 oktober 1922. Mina föräldrar fick nio barn – fyra pojkar och fem flickor. Vi bodde i Xylophagou, en by på Cypern. Mina föräldrar var relativt välbärgade, men det innebar ändå mycket hårt arbete ute på fälten att försörja en så stor familj.

Min far, Antonis, tyckte om att läsa och var vetgirig redan som barn. Inte långt efter det att jag hade fötts besökte han läraren i trakten och fick se en skrift med titeln Eko från talarstolen. Den var utgiven av bibelforskarna (som Jehovas vittnen då kallades). Han började läsa den och var snart helt uppslukad av innehållet. Detta ledde till att far och en av hans vänner, Andreas Christou, var bland de första på Cypern som slöt sig till Jehovas vittnen.

Tillväxt trots motstånd

Med tiden fick far och Andreas tag på fler bibliska publikationer från Jehovas vittnen. Det dröjde inte länge förrän de började tala med andra bybor om de bibliska sanningar de lärde sig. Deras predikande mötte starkt motstånd från det grekisk-ortodoxa prästerskapet och från andra som menade att Jehovas vittnen utövade ett fördärvligt inflytande.

Men många bybor kunde inte annat än respektera de här två männen som undervisade i Bibeln. Min far var känd för att vara vänlig och generös. Han räckte ofta en hjälpande hand till fattiga familjer. Ibland smög han hemifrån sent på kvällen och lämnade vete eller bröd utanför dörren hos behövande familjer. Sådana osjälviska kristna handlingar gjorde det bibliska budskapet ännu mer tilltalande. (Matteus 5:16)

Som en följd av detta tog mer än tio personer emot Bibelns budskap. I takt med att deras uppskattning av sanningen växte kände de ett behov av att träffas för att studera Bibeln tillsammans. Omkring 1934 kom Nikos Matheakis, en heltidsförkunnare från Grekland, till Cypern och besökte gruppen i Xylophagou. Tålmodigt och beslutsamt hjälpte broder Matheakis till att organisera gruppen, och han hjälpte dem också att få en bättre förståelse av Skrifterna. Den här gruppen utgjorde kärnan i den första församlingen av Jehovas vittnen på Cypern.

När den kristna verksamheten växte och allt fler tog emot Bibelns sanning, kände bröderna att de behövde en permanent plats där de kunde hålla sina möten. Min äldste bror, George, och hans hustru, Eleni, erbjöd dem att använda en lada som stod på deras tomt. Den här byggnaden som låg alldeles bredvid deras hus byggdes om till en passande möteslokal som blev mycket uppskattad. Cypern hade fått sin första Rikets sal, och i och med det satte verksamheten fart på allvar.

Jag gör sanningen till min egen

År 1938, då jag var 16 år, bestämde jag mig för att bli snickare. Far skickade mig därför till Cyperns huvudstad, Nicosia. Han var mycket förutseende när han ordnade så att jag fick bo hos Nikos Matheakis. Denne trogne broder är än i dag ihågkommen av många på Cypern för sitt nit och sin gästfrihet. Han var mycket entusiastisk och oförskräckt, något som de kristna på Cypern under den här första tiden behövde vara.

Broder Matheakis var till oerhört stor hjälp för mig. Han hjälpte mig att få gedigen kunskap i Bibeln och att göra andliga framsteg. Under den tid jag bodde hos honom gick jag på alla möten som hölls i hans hem. För första gången kände jag att kärleken till Jehova började växa. Jag bestämde mig för att utveckla ett närmare förhållande till Gud. Några månader senare frågade jag broder Matheakis om jag fick följa med honom i tjänsten på fältet. Detta var 1939.

Efter någon tid reste jag hem för att hälsa på min familj. Den här tiden tillsammans med far stärkte mig ytterligare i min övertygelse om att jag hade funnit sanningen och meningen med livet. I september 1939 bröt så andra världskriget ut. Många unga män i min ålder gick ut i kriget som frivilliga, men i lydnad för Bibeln beslöt jag mig för att vara neutral. (Jesaja 2:4; Johannes 15:19) Det året överlämnade jag mig åt Jehova och blev sedan döpt 1940. För första gången kände jag mig fri från människofruktan!

År 1948 gifte jag mig med Efprepia. Vi blev välsignade med fyra barn. Vi insåg snart att det krävdes hårt arbete att uppfostra dem ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Vi ville fostra våra barn så att de fick djup kärlek till Jehova och respekt för hans lagar och principer, och därför bad vi Jehova att han skulle välsigna våra ansträngningar.

Hälsoproblem tornar upp sig

År 1964, jag var då 42 år gammal, började jag få domningar i höger hand och ben. Detta spred sig gradvis till vänster sida. Jag fick diagnosen muskelatrofi, en obotlig sjukdom som med tiden leder till fullständig förlamning. Jag blev helt förkrossad. Allt hände så snabbt och oväntat! Jag blev arg och frustrerad och tänkte: Varför händer det här just mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Efter ett tag släppte den första chocken. Men då kände jag mig i stället orolig och osäker. Frågorna snurrade runt i huvudet på mig. Skulle jag bli helt förlamad och beroende av andra? Hur skulle jag klara av det? Skulle jag kunna försörja min familj – min hustru och våra fyra barn? Sådana tankar förmörkade min tillvaro.

Under den här kritiska perioden i livet kände jag mer än någonsin tidigare behovet av att vända mig till Jehova i bön och uppriktigt berätta om all min oro och ängslan. Med tårar i ögonen bad jag dag och natt. Jag kände snart att jag fick tröst. De lugnande orden i Filipperna 4:6, 7 visade sig vara sanna i mitt fall: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen med hjälp av Kristus Jesus.”

Jag anpassar mig efter omständigheterna

Mitt tillstånd blev allt sämre. Jag insåg att jag snabbt måste anpassa mig efter mina nya omständigheter. Eftersom jag inte längre kunde arbeta som snickare, försökte jag hitta ett arbete som var mindre fysiskt krävande för att också i fortsättningen kunna försörja min familj. Till en början sålde jag glass från en liten skåpbil. Jag arbetade med det i ungefär sex år till dess att min sjukdom gjorde mig rullstolsburen. Då bytte jag till olika lättare arbeten som jag kunde klara av.

Sedan 1990 har min hälsa försämrats så mycket att jag inte har kunnat förvärvsarbeta över huvud taget. I dag kan jag inte ens lägga mig, tvätta mig och klä mig utan hjälp av andra. För att jag skall kunna vara med vid kristna möten måste någon skjutsa mig i rullstol fram till bilen och sedan lyfta in mig. När vi kommer fram till Rikets sal måste någon lyfta mig ur bilen till en rullstol och sedan skjutsa in mig. Under mötet har jag ett elektriskt element bredvid mig för att hålla fötterna varma.

Men trots att jag är förlamad är jag med vid nästan alla möten. Jag vet att det är där Jehova undervisar oss, och att få vara tillsammans med andliga bröder och systrar är som att komma till en fristad där jag får stöd och uppmuntran. (Hebréerna 10:24, 25) Regelbundna besök av andligt mogna bröder och systrar har hela tiden varit till hjälp för mig. Jag känner verkligen som David: ”Min bägare är välfylld.” (Psalm 23:5)

Min kära hustru har varit ett underbart stöd under alla dessa år. Mina barn har också varit mycket villiga att hjälpa till. Under flera års tid har de hjälpt mig med vardagens bestyr. Det är verkligen inget lätt arbete, och för varje år som går blir det allt svårare att sköta mig. De är exemplariska i att visa tålamod och ge ut av sig själva. Jag ber att Jehova skall fortsätta att välsigna dem.

Bönen är också en underbar gåva från Jehova för att ge sina tjänare styrka. (Psalm 65:2) Som svar på mina innerliga, ödmjuka böner har Jehova gett mig styrka att förbli trogen under alla dessa år. I synnerhet när jag känner mig missmodig ger bönen lindring och hjälper mig att bevara glädjen. Att hela tiden kommunicera med Jehova ger mig ny styrka och stärker min beslutsamhet att hålla ut. Jag är fullständigt övertygad om att Jehova hör sina tjänares böner och ger dem den sinnesfrid de behöver. (Psalm 51:17; 1 Petrus 5:7)

Men främst får jag ny styrka av att tänka på att Jehova skall bota alla dem som blir välsignade med liv i paradiset under hans Sons, Jesu Kristi, styre. Mer än en gång har glädjetårar strömmat nerför mitt ansikte när jag tänkt på detta underbara hopp. (Psalm 37:11, 29; Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Heltidstjänst

När jag runt 1991 hade analyserat min situation insåg jag att det bästa sättet att inte ge efter för självömkan var att vara fullt upptagen med att tala med andra om det dyrbara hoppet om Guds kungarike. Det året började jag i heltidstjänsten.

Eftersom jag är rörelsehindrad, utför jag det mesta av min tjänst genom att skriva brev. Men det är inte lätt för mig att skriva, det fordrar en verklig ansträngning. Mina muskler är så förtvinade att jag har svårt att hålla i en penna. Men med ihärdighet och bön har jag kunnat vittna genom att skriva brev i mer än 15 års tid. Jag tar också del i telefonvittnande. När släktingar, vänner och grannar kommer på besök passar jag alltid på att berätta om mitt hopp om den nya världen och den paradisiska jorden.

Detta har gjort att jag har fått många uppmuntrande erfarenheter. Jag blev mycket glad när ett av mina barnbarn, som jag studerade Bibeln med för omkring 12 år sedan, gjorde andliga framsteg och visade uppskattning av Bibelns sanning. Eftersom hans samvete har formats av Bibeln, har han lojalt och orubbligt förblivit neutral.

Jag blir också mycket glad när någon som jag har skrivit till tar kontakt med mig och vill veta mer om Bibeln. Det händer också att en del beställer mer litteratur. En kvinna ringde till exempel och tackade för det uppmuntrande brev som jag hade skickat till hennes man. Hon tyckte att brevet var mycket intressant. Det har lett till många bibliska samtal med henne och hennes man hemma hos oss.

En ljus framtid

Under årens lopp har jag sett antalet förkunnare öka i den här delen av världen. Den lilla Rikets sal som gjordes i ordning bredvid min bror Georges hus har byggts ut och renoverats flera gånger. Det är en vacker plats för tillbedjan, och den används nu av två församlingar av Jehovas vittnen.

Min far dog 1943, vid 52 års ålder. Men vilket andligt arv han lämnade efter sig! Åtta av hans barn omfattade sanningen och tjänar fortfarande Jehova. I Xylophagou, där far föddes, och i grannbyarna finns det nu tre församlingar med sammanlagt 230 förkunnare!

Sådana positiva resultat har varit till stor uppmuntran för mig. Jag är i dag 83 år, och jag instämmer verkligen i psalmistens ord: ”De manprydda unga lejonen lider nöd och hungrar, men de som söker Jehova skall inte sakna något gott.” (Psalm 34:10) Jag väntar med iver på den tid då profetian i Jesaja 35:6 skall gå i uppfyllelse: ”Då skall den halte klättra som en hjort.” Trots min svaga hälsa är jag besluten att fortsätta tjäna Jehova med glädje fram till den dagen.

[Karta på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

TURKIET

SYRIEN

LIBANON

CYPERN

Nicosia

Xylophagou

Medelhavet

[Bild på sidan 17]

Xylophagous första Rikets sal, som fortfarande används

[Bilder på sidan 18]

Efprepia och jag 1946 och i dag

[Bild på sidan 20]

Jag tycker om att vittna med hjälp av telefon och brev