En klenod som gått i arv i sju generationer

Den 20 januari 1815 föddes min farfars farfars farfar, Thomas (1)a Williams, i Horncastle i England. Två år senare dog hans mor. Det innebar att hans far, John Williams, fick uppfostra sina fyra barn på egen hand. John lärde upp Thomas till snickare, men Thomas kände att han hade ett annat kall.

Vid den här tiden sköljde en väckelsevåg över England. Pastor John Wesley hade lämnat Engelska kyrkan för att bilda Society of Methodists, en grupp som betonade personligt bibelstudium och missionsarbete. Wesleys läror spred sig som en löpeld, och familjen Williams blev snart anhängare. Thomas blev metodistpredikant och erbjöd sig att missionera i sydvästra Stilla havet. I juli 1840 anlände det nygifta paret Thomas och Mary (2) till Lakemba, en vulkanö som beboddes av kannibaler.b

De första åren i Fiji var tuffa för paret Williams, med långa dagar av hårt arbete i den tropiska hettan. De fick bevittna fruktansvärda händelser – stamkrig, änkor som hängdes, spädbarnsmord och kannibalism. Dessutom var de flesta i lokalbefolkningen inte mottagliga för deras budskap. Mary och deras äldste son, John, blev så sjuka att de var nära att dö. Så här skrev Thomas år 1843: ”Det hela blev mig näst intill övermäktigt. ... Jag var inte långt ifrån ett sammanbrott.” Trots det gav han och Mary inte upp, utan hämtade kraft från sin tro på Jehova Gud.

Under den här tiden fick Thomas nytta av sina snickarkunskaper och byggde det första europeiska huset i Fiji. Det hade krypgrund och andra finesser som skapade stor nyfikenhet bland lokalbefolkningen. Precis innan huset var färdigställt födde Mary deras andre son, Thomas Whitton (3) Williams, min farfars farfars far.

År 1843 hjälpte Thomas den äldre till med översättningen av Johannesevangeliet till fiji, vilket visade sig vara en verklig utmaning.c Han var dessutom en begåvad antropolog med god observationsförmåga. Han skrev ner sina betraktelser i boken Fiji and the Fijians (1858), en klassisk skildring av vardagslivet på Fijiöarna under 1800-talet.

Efter 13 hårda år på Fijiöarna var Thomas hälsa så dålig att han blev tvungen att ta sin familj och flytta till Australien. Efter lång och trogen tjänst som pastor dog Thomas 1891 i Ballarat i Victoria.

År 1883 flyttade Thomas Whitton Williams och hans fru, Phoebe, (4) med sin familj till Perth i Western Australia. Då var deras näst äldsta barn, Arthur Bakewell (5) Williams, min farfars farfar, nio år gammal.

När Arthur var 22 sökte han lyckan i Kalgoorlie, en guldgrävarstad som låg omkring 60 mil öster om Perth. Där fick han tag i litteratur utgiven av Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Han tecknade också en prenumeration på Zion’s Watch Tower. Han blev så entusiastisk över det han läste att han började predika vitt och brett och anordna möten där man studerade Bibeln. Detta var den ringa början för Jehovas vittnens verksamhet i Western Australia.

Arthur talade också med sin familj om det han lärt sig. Hans far, Thomas Whitton, understödde Arthurs samröre med bibelforskarna men dog kort därefter. Däremot blev hans mor, Phoebe, och hans systrar, Violet och Mary, bibelforskare. Violet blev pionjär, vilket innebar att hon ägnade det mesta av sin tid till att förkunna Bibelns budskap. Arthur tyckte att hon var ”den bästa, ivrigaste och flitigaste pionjären som någonsin kommit från Western Australia”. Nu var han kanske inte helt objektiv, men Violets fina exempel hade stor inverkan på nästa generation i familjen Williams.

Med tiden gifte sig Arthur och flyttade till Donnybrook, en stad i sydvästra Western Australia som var känd för sina fruktodlingar. Där fick han öknamnet ”Old Mad 1914!” eftersom han ivrigt talade om de bibliska förutsägelser som pekade fram emot det året.d När första världskriget bröt ut tystnade de hånfulla kommentarerna. Arthur brukade vittna för kunderna i sin affär och ställa ut biblisk litteratur i skyltfönstret. Där satte han också upp en skylt med ett erbjudande om 100 pund till den som kunde bevisa treenigheten, en obiblisk lära som Arthur tog starkt avstånd från. De pengarna behövde han aldrig punga ut med.

Familjen Williams hem blev samlingspunkten för bibelstudium och församlingsmöten i Donnybrook. Längre fram byggde Arthur en Rikets sal, dvs. en möteslokal, i staden. Den var en av de första i Western Australia. När han var en bra bit över 70 brukade han fortfarande klä sig i slips och kostym, sadla sin gamla häst Doll och rida ut för att predika i Donnybrooks vidsträckta område.

Arthurs barn påverkades starkt av sin far, som var tystlåten och värdig men ändå nitisk. Dottern Florence (6) blev missionär i Indien. Sönerna, Arthur Lindsay (7) och Thomas, följde sin fars exempel och tjänade som församlingsäldste under lång tid.

Arthur Lindsay Williams, min farfars far, var känd som en väldigt snäll man. Han tog sig alltid tid för andra och behandlade dem med respekt. Dessutom var han en duktig skogshuggare. Under 12 år vann han 18 distriktsmästerskap i vedhuggning.

Minerna var däremot inte fullt så muntra när hans tvåårige son, Ronald (8) (min farfar), tog en yxa och satte den i ett litet äppelträd på familjens ägor. Ronalds mamma band varsamt om trädet, och så småningom bar det äpplen som var ovanligt söta. Den nya äppelsorten fick namnet Lady Williams och blev en föregångare till Cripps Pink, eller Pink Lady, som är en av världens mest populära sorter.

Med tiden bytte farfar spår till något mer konstruktivt. Han och farmor arbetade flera år ideellt på olika byggprojekt som vittnena drev i Australien och på Salomonöarna. Nu är han närmare 80 och tjänar som äldste och hjälper till med att bygga och renovera Rikets salar i Western Australia.

Mina föräldrar, Geoffrey (9) och Janice (10) Williams, förde det andliga arvet vidare till min syster Katharine (11) och mig (12) genom att ge oss kristna värderingar. När jag var 13 gjorde jag de här värderingarna till mina egna. På en sammankomst hörde jag ett tal av John Barr, som tillhörde Jehovas vittnens styrande krets. Han uppmanade de unga i publiken: ”Kasta inte bort det mest värdefulla ni har – möjligheten att lära känna och älska Jehova.” Den kvällen vände jag mig till Jehova i bön och överlämnade mitt liv åt honom. Två år senare började jag som pionjär.

I dag är jag och min fru, Chloe, pionjärer i Tom Price, en gruvstad i nordvästra Western Australia. Vi arbetar deltid för att försörja oss. Mina föräldrar och min syster, Katharine, och hennes man, Andrew, är pionjärer i Port Hedland, cirka 42 mil norrut. Pappa och jag är församlingsäldste.

För sju generationer sedan bestämde min förfader Thomas Williams sig för att tjäna Jehova Gud. Jag ser det som en verklig välsignelse att detta andliga arv har förts vidare ända ner till mig.