Jehova har verkligen varit god mot mig

Jag kommer från staden Alicante på Spaniens östkust. Där växte jag upp i en riktig problemfamilj, så när jag var ung drev jag mest omkring ute på gatorna. Men i närheten av där jag bodde fanns en däckverkstad. Där jobbade José-María, och han och jag blev nära vänner. Han var en bra människa, och han gav mig den bekräftelse som jag var så svältfödd på. När jag hade det extra jobbigt var han som en bror för mig, en riktig vän, fast han var 20 år äldre än mig.

José-María hade börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen. Jag såg att han verkligen tyckte om det han lärde sig, och han försökte ofta berätta för mig om sanningarna i Bibeln. Jag lyssnade på honom, men egentligen var jag inte ett dugg intresserad av vad han sa. Mitt tonårshjärta hade fullt upp med annat. Men så skulle det inte vara länge till.

Jag vill helst inte prata om vad som hände den där kvällen. Men så mycket kan jag säga att jag var både dum och vårdslös. Allt förändrades på ett ögonblick. Jag gick från att vara pigg och stark, till att bli invalid och inspärrad på ett sjukhus. Jag kunde inte förlika mig med min nya situation. Frågan ekade i mitt huvud: ”Varför fortsätta leva?”

José-María kom och hälsade på mig på sjukhuset, och han såg snabbt till att Jehovas vittnen från en församling i närheten kom och besökte mig. De kom regelbundet och det rörde verkligen mitt hjärta. Så direkt när jag kom ut från intensivvårdsavdelningen började jag studera Bibeln. Jag fick lära mig varför människor lider och dör, och varför Gud tillåter att det händer så hemska saker. Jag fick också lära mig vad Gud har lovat för framtiden. Det kommer en tid då hela jorden kommer att vara bebodd av lyckliga människor som aldrig ska behöva säga ”jag är sjuk”. (Jesaja 33:24) För första gången någonsin fick jag upp ögonen för vilken fantastisk framtid jag kan få.

När jag blev utskriven från sjukhuset fortsatte jag ivrigt att studera Bibeln. Med hjälp av en speciell rullstol kunde jag ibland ta mig till Jehovas vittnens möten och även predika tillsammans med dem. Den 5 november 1988, när jag var 20 år, blev jag döpt genom att sänkas ner i ett anpassat badkar. Jehova hade gett mig en mening med livet. Men hur skulle jag kunna visa honom hur tacksam jag var?

Jag tänkte inte låta mina fysiska begränsningar hindra mig från att göra allt i min makt för att tjäna Jehova. Jag ville fortsätta att utvecklas och göra mer. (1 Timoteus 4:15) Men eftersom min familj inte tyckte om min nya tro, var det till en början inte så lätt. Men som tur var hade jag mina medtroende, min andliga familj. De hjälpte mig så att jag aldrig behövde missa något möte och alltid kunde vara aktiv i predikoarbetet.

Med tiden blev det uppenbart att jag skulle behöva personlig assistans dygnet runt. Efter att ha letat länge och väl hittade jag till slut ett bra vårdcenter. Det låg i staden Valencia, omkring 16 mil från Alicante. Jag flyttade dit och det blev mitt hem.

Även om jag var sängliggande ville jag fortsätta göra framsteg. Därför använde jag min sjukpension och andra statliga bidrag för att kunna skaffa en mobiltelefon och en dator som jag nu har jämte sängen. Varje morgon hjälper någon i personalen mig att sätta på datorn och telefonen. För att styra datorn använder jag en joystick som jag styr med hakan. Och med hjälp av en speciell pinne kan jag med munnen trycka på tangentbordet och knappa in nummer på telefonen.

De här tekniska hjälpmedlen har varit till stor hjälp. För det första kan jag enkelt använda Watchtower ONLINE LIBRARY och även gå in på hemsidan jw.org. De här verktygen är helt fantastiska! Jag ägnar ofta flera timmar varje dag till att studera biblisk litteratur så att jag kan lära mig mer om Gud och hans underbara egenskaper. När jag känner mig ensam eller lite nere, brukar det alltid dyka upp något på hemsidan som får mig på bättre humör.

Dessutom kan jag använda datorn till att lyssna till och delta i församlingens möten. Jag kan bidra med kommentarer, hålla tal, be böner och till och med läsa högt ur Vakttornet när jag blir ombedd att göra det. Så även om jag inte kan vara där rent fysiskt, känner jag mig ändå som en del av församlingen.

Med hjälp av telefonen och datorn kan jag också vara mycket aktiv i predikandet. Jag kan visserligen inte gå från hus till hus, som de flesta andra Jehovas vittnen. Men det har inte hindrat mig. Tack vare mina hjälpmedel kan jag ändå berätta om min tro för andra. Och eftersom jag tycker mycket om att använda telefonen, har äldstebröderna i församlingen bett mig att organisera särskilda insatser för att nå människor via telefon. Det har gjort att även andra som är bundna till hemmet har kunnat predika flitigt.

Men mitt liv kretsar inte kring tekniska saker. Varje dag kommer mina kära vänner och hälsar på mig. De brukar ta med sig släktingar och bekanta så att vi kan studera Bibeln tillsammans, och ofta ber de mig att leda själva studiet. Ibland får jag också besök av föräldrar och deras barn som vill att jag ska vara med när de studerar Bibeln som familj. Något som verkligen värmer mitt hjärta är att få se barnen sitta vid sängkanten och höra dem berätta varför de älskar Jehova.

Jag är så tacksam för att så många hälsar på mig. Mitt rum är ett riktigt socialt ställe, vänner från både när och fjärran besöker mig. Som du säkert kan förstå har det gjort stort intryck på personalen. Det går inte en dag utan att jag tackar Jehova för att jag har en sådan fantastisk andlig familj.

När andra kommer och frågar hur det är säger jag kort och gott: ”Jo då, jag kämpar på!” Jag vet att jag inte är den enda som har det svårt. Oavsett omständigheter och utmaningar, fortsätter alla kristna att ”kämpa trons goda kamp”. (1 Timoteus 6:12) Vad har hjälpt mig att fortsätta kämpa under alla dessa år? Bland annat att jag varje dag vänder mig till Jehova, jag brukar tacka honom för att han gett mig ett meningsfullt liv. Dessutom försöker jag göra så mycket jag kan för att tjäna Gud, samtidigt som jag fokuserar på hoppet som ligger framför mig.

Jag tänker ofta på framtiden och hur det kommer kännas att springa och röra sig fritt igen. Min käre vän José-María har polio, och jag brukar skämtsamt fråga honom om vi då ska springa ett maraton tillsammans. När jag frågar vem som kommer att vinna, brukar han svara: ”Det spelar ingen roll. Det viktiga är att vi kan springa det – där och då, i den nya världen.”

Jag har haft svårt att anpassa mig till mina fysiska begränsningar. Det dumma jag gjorde som tonåring stod mig dyrt. Men jag är oerhört tacksam för att Jehova aldrig har övergett mig. Han har gett mig så otroligt mycket – en stor andlig familj, livsgnista, glädjen att kunna hjälpa andra och ett fantastiskt hopp för framtiden. Om jag skulle sammanfatta hur jag känner för Jehova i en enda mening, skulle jag säga att han verkligen har varit god mot mig – han har gett mig mer än jag förtjänar.