Jag har försökt följa fina exempel

JAG föddes i Wichita i Kansas i USA den 10 december 1936, och jag fick så småningom tre yngre syskon. Mina föräldrar, William och Jean, var hängivna vittnen för Jehova. Pappa var grupptjänare, som den som tog ledningen i församlingen på den tiden kallades. Mamma hade lärt känna Bibelns sanning genom sin mamma, Emma Wagner. Emma undervisade även många andra om sanningen, däribland Gertrude Steele, som var missionär i Puerto Rico i många år.a Jag hade alltså många fina föredömen att se upp till.

En lördagskväll när jag var fem år stod jag och pappa och erbjöd tidskrifterna Vakttornet och En Ny Värld (numera Vakna!) till dem som gick förbi på gatan. Vid den här tiden hade USA dragits in i andra världskriget. En berusad läkare kom förbi och skällde ut pappa för att han var neutral och inte ville gå ut i krig. Han sa att pappa var en feg värnpliktsvägrare. Läkaren tryckte upp ansiktet mot pappa och fräste: ”Slå mig då, din ynkliga fegis!” Jag blev jätterädd men samtidigt imponerad av pappa. Han bara fortsatte erbjuda tidskrifterna till dem som hade samlats omkring oss. När en soldat gick förbi skrek läkaren: ”Gör något åt den här fegisen!” Soldaten såg att han var full, så han sa åt honom att gå hem och nyktra till. Sedan gick båda två därifrån. När jag tänker på den här händelsen är jag tacksam för att Jehova hjälpte pappa att vara så modig. Pappa ägde två frisersalonger i Wichita, och läkaren var en av hans kunder!

När jag var åtta år sålde mina föräldrar huset och frisersalongerna och byggde en liten husvagn. Sedan flyttade vi till Colorado för att tjäna där behovet var större. Vi slog oss ner i närheten av Grand Junction, där mina föräldrar började som pionjärer och arbetade deltid med jordbruk och boskapsskötsel. Jehova välsignade deras ansträngningar och hängivenhet, och en församling bildades. Den 20 juni 1948 blev jag och flera andra som hade tagit emot sanningen döpta av min pappa i en flod i bergen. Två av dem var Billie Nichols och hans hustru. De började senare i kretstjänsten, och det gjorde också deras son och hans hustru.

Vi umgicks med många som var fullt engagerade i tjänsten, särskilt familjen Steele – Don och Earlene, Dave och Julia och Si och Martha. De uppbyggande andliga samtal vi hade påverkade mig väldigt mycket. De här vännerna hjälpte mig att förstå att det som ger verklig lycka och mening i livet är att sätta Guds rike främst.

När jag var 19 frågade Bud Hasty, en vän till familjen, om jag ville flytta med honom som pionjär till södra USA. Kretstillsyningsmannen bad oss flytta till Ruston i Louisiana, där ett antal vittnen hade blivit overksamma. Han sa att vi skulle hålla alla möten varje vecka oavsett hur många som kom. Vi hittade en lämplig möteslokal som vi gjorde i ordning, och där höll vi alla möten trots att det under en period bara var vi två som var närvarande. När den ene höll i en programpunkt fick den andre svara på alla frågor och tvärtom. Om det skulle hållas en demonstration stod vi båda två på podiet, och ingen satt i publiken! Men efter ett tag började en äldre syster vara med. Och så småningom började några som vi studerade med och en del som var overksamma att komma på mötena. Det dröjde inte länge förrän vi hade en blomstrande församling.

En dag träffade Bud och jag en präst som tillhörde samfundet Kristi kyrka, och han pratade om bibelställen som jag inte var så insatt i. Det gjorde mig lite omskakad och fick mig att börja tänka igenom vad jag egentligen trodde på. Under en hel vecka satt jag uppe på nätterna och tog reda på svaren på de frågor han hade ställt. Det hjälpte mig att göra sanningen till min egen, och jag såg verkligen fram emot att få träffa en präst igen.

En kort tid därefter bad kretstillsyningsmannen mig att flytta till El Dorado i Arkansas för att hjälpa församlingen där. Medan jag bodde där åkte jag flera gånger tillbaka till Colorado för att inställa mig hos inskrivningsnämnden. Under en av de här resorna samåkte jag och några andra pionjärer i min bil, och i Texas råkade vi ut för en olycka som gjorde att bilen inte gick att köra längre. Vi ringde en broder som kom och hämtade oss. Vi fick följa med honom hem, och sedan tog han också med oss till mötet. Där pålyste de att vi hade råkat ut för en olycka, och omtänksamma vänner hjälpte oss med pengar. Brodern som hade skjutsat oss sålde dessutom min bil för 25 dollar.

Vi lyckades få skjuts till Wichita, där en nära vän till min familj, ”Doc” McCartney, var pionjär. Hans tvillingsöner, Frank och Francis, var och är fortfarande två av mina bästa vänner. De hade en gammal bil som jag fick köpa för 25 dollar, exakt den summa jag hade fått för min kvaddade bil. Det var första gången som jag tydligt märkte att Jehova såg till att jag fick det jag behövde eftersom jag satte rikets intressen främst. Vid det här tillfället presenterade familjen McCartney mig för en förtjusande syster, Bethel Crane. Hennes mamma, Ruth, ett mycket hängivet vittne i Wellington i Kansas, fortsatte som pionjär tills hon var över 90. År 1958, mindre än ett år efter att Bethel och jag hade träffats, gifte vi oss, och hon började som pionjär tillsammans med mig i El Dorado.

Vi hade båda två haft fina exempel att se upp till när vi växte upp, och det bidrog till att vi bestämde oss för att tacka ja till allt vi blev ombedda att göra i Jehovas organisation. Vi fick börja som specialpionjärer i Walnut Ridge i Arkansas. Och 1962 blev vi väldigt glada när vi fick en inbjudan till den 37:e gileadklassen. Något som också var roligt var att Don Steele gick i samma klass. Efter skolan skickades Bethel och jag till Nairobi i Kenya. Det var med en klump i halsen vi lämnade New York, men den försvann och ersattes av glädje när vi möttes av våra bröder på flygplatsen i Nairobi!

Vi blev snabbt förälskade i Kenya och den underbara tjänsten där. De första vi studerade med som tog emot sanningen var Chris och Mary Kanaiya. De är fortfarande i heltidstjänsten i Kenya.b Året därpå sändes vi till Kampala som de första missionärerna i Uganda. Det var spännande tider eftersom det var så många som ville lära sig sanningen i Bibeln och som blev våra bröder och systrar. Men efter tre och ett halvt år lämnade vi Afrika. Min hustru hade blivit gravid, så vi återvände till USA. När vi lämnade Afrika var klumpen i halsen ännu större än den vi hade när vi lämnade New York. Vi hade blivit så fästa vid människorna i Afrika och hoppades att vi skulle få återvända dit en vacker dag.

Vi bosatte oss i västra Colorado, där mina föräldrar bodde. Kort därefter föddes vår första dotter, Kimberly, och 17 månader senare fick vi Stephany. Vi tog vår nya roll som föräldrar på största allvar och gjorde vårt bästa för att hjälpa våra underbara flickor att ta emot sanningen. Vi ville vara lika fina föredömen för dem som andra hade varit för oss. Men vi visste också att även om ett bra föredöme kan göra mycket för att forma barnen, är det ingen garanti för att de kommer att tjäna Jehova när de växer upp. Min lillebror och en av mina systrar lämnade sanningen. Jag hoppas att de ska komma tillbaka och återigen följa de fina föredömen som fanns där för dem också.

Vi tyckte verkligen om att fostra våra döttrar och försökte alltid göra saker tillsammans som familj. Eftersom vi bodde nära skidorten Aspen i Colorado lärde vi oss alla att åka skidor så att vi då och då kunde göra det tillsammans. Under de här utflykterna hade vi gott om tid att prata med flickorna när vi satt i skidliften. Vi åkte också och campade tillsammans och hade många härliga samtal runt lägerelden. Redan när de var små brukade de fantisera om vad de skulle bli när de blev stora och vem de skulle gifta sig med. Vi gjorde vårt bästa för att Jehovas normer skulle slå rot i deras sinnen och hjärtan. Vi uppmuntrade flickorna att ha heltidstjänsten som mål och att söka efter en äktenskapspartner med liknande mål. Vi försökte hjälpa dem att inse att det bästa är att inte gifta sig för ung, och vi myntade uttrycket: ”Vänta och se tills ni fyllt 23.”

Vi följde våra föräldrars exempel och ansträngde oss för att vara med på mötena och regelbundet gå i tjänsten tillsammans som familj. Ibland lät vi vänner som var i heltidstjänsten bo hemma hos oss. Och vi pratade ofta varmt om vår tid som missionärer. Vi sa till våra döttrar att vi hoppades att vi skulle kunna åka till Afrika någon gång alla fyra, och det ville de väldigt gärna.

Vi hade alltid ett regelbundet familjestudium, och vi brukade spela upp situationer som kunde bli aktuella i skolan. Flickorna turades om att spela ett vittne som fick svara på olika frågor. Det var roligt och lärorikt på samma gång, och det byggde upp deras självförtroende. När de blev äldre klagade de ibland över att behöva vara med på studiet. En gång blev jag så frustrerad att jag sa åt dem att gå till sina rum och att vi inte skulle ha något studium. De blev helt chockade och började gråta och sa att de ville studera. Vi förstod då att vi faktiskt hade nått deras hjärtan och att de uppskattade sanningen. Så småningom älskade de studiet, och vi lät dem prata fritt från hjärtat. Ibland var det jobbigt att höra dem säga att de inte höll med om vissa aspekter av sanningen. Men det hjälpte oss att förstå hur de kände innerst inne. Och när vi hade resonerat om hur Jehova ser på saken brukade de vara nöjda med det.

Projektet att uppfostra våra döttrar gick mycket snabbare än vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Vi gjorde vårt bästa för att lära dem att älska Jehova, och vi uppskattade all hjälp och vägledning vi fick från hans organisation. Vi var så tacksamma när båda flickorna började som pionjärer efter high school, och de utvecklade färdigheter som gjorde att de kunde försörja sig. De flyttade till Cleveland i Tennessee tillsammans med två andra systrar för att tjäna där behovet var större. Vi saknade dem väldigt mycket, men vi var glada över att de var i heltidstjänsten. Bethel och jag började som pionjärer igen, och det öppnade dörren till andra trevliga uppgifter, som att vikariera i kretstjänsten och hjälpa till på sammankomster.

Innan våra döttrar flyttade till Tennessee gjorde de en resa till England och besökte avdelningskontoret i London. Stephany, som var 19, träffade då en ung betelit som hette Paul Norton. Under en senare resa träffade Kimberly en av hans arbetskamrater, Brian Llewellyn. Paul och Stephany gifte sig – men inte förrän hon fyllt 23. Året därpå gifte sig Brian och Kimberly – när hon var 25. Så de väntade faktiskt tills de fyllt 23. Vi är väldigt glada över att de båda valde så fina män i sanningen.

Våra döttrar har sagt att både vårt och våra föräldrars exempel har hjälpt dem att lyda Jesus befallning att ”först söka kungariket”, också när de har haft det tufft ekonomiskt. (Matt. 6:33) I april 1998 blev Paul och Stephany inbjudna till Gileadskolans 105:e klass, och efteråt blev de skickade till Malawi i Afrika. Samtidigt blev Brian och Kimberly inbjudna att tjäna på Betel i London och blev senare förflyttade till Betel i Malawi. Det här var en enorm källa till glädje för oss, eftersom de använde sina ungdomsår på bästa tänkbara sätt.

I januari 2001 fick jag telefonsamtalet som jag berättade om i inledningen. Broder Marais, tillsyningsman för avdelningen Translation Services, sa att bröderna höll på att utarbeta en kurs i förbättrad förståelse av engelska för översättare världen över. Och nu ville de öva upp mig, vid 64 års ålder, till att bli en av lärarna. Bethel och jag bad om saken, och sedan frågade vi våra mammor, som nu var till åren komna, vad de tyckte. Båda ville att vi skulle åka, trots att det innebar att vi inte skulle kunna vara där och hjälpa dem. Så jag ringde tillbaka och sa att vi gärna ställde oss till förfogande för det här underbara privilegiet.

I samma veva fick min mamma en cancerdiagnos. Jag sa att vi tänkte stanna och hjälpa min syster Linda att ta hand om henne. ”Det ska ni inte alls”, sa mamma. ”Jag skulle bara må sämre om ni inte åkte.” Linda höll med henne. Vi uppskattade verkligen deras osjälviska inställning och all hjälp från vännerna i närheten. Dagen efter att vi hade åkt till Jehovas vittnens utbildningscentrum i Patterson ringde Linda och berättade att mamma hade dött. Precis som vi visste att mamma skulle ha velat, gick vi helt upp i vårt nya arbete.

Till vår stora glädje blev vårt första uppdrag att åka till avdelningskontoret i Malawi, där våra döttrar och deras män tjänade. Vilken återförening det blev! Därefter höll vi kursen i Zimbabwe och sedan i Zambia. När vi hade undervisat i tre och ett halvt år blev vi ombedda att åka tillbaka till Malawi. Där fick vi i uppgift att dokumentera de erfarenheter som vännerna i landet hade haft när de blev förföljda för sin kristna neutralitet.c

År 2005 lämnade vi än en gång Afrika med en klump i halsen och återvände hem till Basalt i Colorado, där Bethel och jag fortsätter som pionjärer. År 2006 flyttade Brian och Kimberly och deras två döttrar, Mackenzie och Elizabeth, hit och blev våra närmaste grannar. Paul och Stephany är kvar i Malawi, där Paul ingår i avdelningskontorets kommitté. Nu är jag snart 80 år, och jag blir så glad när jag ser att yngre bröder som jag samarbetat med under årens lopp tar över uppgifter som jag tidigare haft. Den glädje vi känner beror till stor del på de fina exempel vi har haft och som vi i vår tur har försökt följa för att kunna hjälpa våra barn och barnbarn.