”Ditt ord är sanning”

”Du skall inte bära falskt vittnesbörd”

DET nionde av de tio budorden förbjöd att någon bar falskt vittnesbörd mot en annan. Vi läser: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” (2 Mos. 20:16) Att bära falskt vittnesbörd mot någon betraktades av den store domaren, Jehova Gud, som en mycket allvarlig överträdelse, vilket framgår av det straff Jehova krävde skulle åläggas den som vittnade falskt. Och vilket straff skulle han få? Samma straff som han försökte få utmätt åt den andre:

”Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående någon förbrytelse, så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför de män som på den tiden äro präster och domare. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin broder, så skolen I låta detsamma vederfaras honom, som han hade tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är. Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall icke vidare göra något sådant ont bland eder. Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” — 5 Mos. 19:16—21.

Det allvarliga i att bära falskt vittnesbörd underströks också av lagen på ett annat sätt. Den krävde att de vars vittnesmål medförde att någon förklarades skyldig till döden skulle vara de första att lyfta sin hand mot brottslingen och döda honom, vilket skulle ske genom stening. Vi läser: ”Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.” Hur tydligt visade inte detta att man måste ta sig i akt när man vittnade mot någon annan! — 5 Mos. 17:7.

Det oeftergivliga kravet att den som avgav fällande vittnesmål mot en ogärningsman skulle vara den förste att lyfta sin hand mot honom för att döda honom kan ha framkallat en viss benägenhet hos somliga att inte vilja avge vittnesmål mot en brottsling. Men Guds lag tillät inte att någon avhöll sig från att avge vittnesmål om en ond gärning som han hade blivit vittne till. Lagen sade uttryckligen: ”När någon syndar, i det han hör edens röst, att han skall vara vittne, om han sett eller vet något, om han då icke giver det tillkänna, så skall han bära sin missgärning.” Den som kände till att en allvarlig överträdelse blivit begången och underlät att tala om detta blev medbrottsling till den skyldige. Genom att ge sken av att inte ha sett eller hört att något orätt blivit begånget levde han en lögn, och han var därför lika skyldig som den som under ed vittnade falskt mot sin broder. — 3 Mos. 5:1, Åk; Ps. 50:18.

Bland dem som med berått mod bröt mot det nionde budet var Jesu Kristi fiender. De skaffade fram män som vittnade falskt mot Jesus. Det heter: ”Ty väl vittnade många falskt mot honom, men” — som fallet ofta är vid sådana tillfällen — ”vittnesbörden stämde icke överens”. Till sist anklagade de honom på falska grunder för hädelse och dömde honom skyldig till döden. Alla de som överträdde det nionde budet i samband med rättegången mot Jesus blev visserligen inte straffade omedelbart, men slutligen, när Jerusalem och deras nation förstördes, fick de sona sitt brott, precis som Jesus hade förutsagt. — Mark. 14:56—60; Matt. 23:35, 36.

Flera hundra år tidigare hade den onde konung Ahab i Israel och hans hustru Isebel gjort sig skyldiga till ett liknande brott. Ahab ville komma åt en vingård som Nabot, en av hans grannar, ägde, och därför lät han Isebel skaffa fram falska vittnen som gick ed på att Nabot hade smädat Jehova Gud. Detta fick till följd att Nabot blev dödad, och så kunde Ahab ta hans vingård i besittning. Men Gud sade till Ahab att både han och Isebel skulle få en våldsam död därför att de hade begått denna mordiska handling, och så blev det också. — 1 Kon. 21:1—26; 22:34—38; 2 Kon. 9:30—37.

Guds ord fördömer emellertid inte bara detta att någon bär falskt vittnesbörd i juridisk mening; bibeln fördömer allt slags lögn. ”Ni får inte bedra, och ingen av er får handla falskt mot sin medbroder.” ”Den som främjar lögn, han skall förgås.” Bland de ting som Jehova säger att han hatar är ”en lögnaktig tunga”. ”Du [Jehova] förgör dem som tala lögn.” — 3 Mos. 19:11, NW; Ords. 19:9; 6:17; Ps. 5:7.

Jesus Kristus nämnde ”falska vittnesbörd” tillsammans med sådana onda gärningar som mord, äktenskapsbrott och tjuveri. Aposteln Paulus gav följande råd: ”Ljug inte för varandra.” ”Alltså, då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa.” Hur allvarligt det är att ljuga understryks ytterligare av de ord vi finner i Uppenbarelseboken 21:8. Det visas där att ”alla lögnare” är med bland dem som skall få lida evig tillintetgörelse i den andra döden. — Matt. 15:19; Kol. 3:9; Ef. 4:25; NW.

Vi kan bättre inse faran av att ljuga och bära falskt vittnesbörd då vi tänker på att alla mänsklighetens svårigheter började, när Satan uttalade den första lögnen och sade till Eva att hon inte skulle dö om hon åt av den förbjudna frukten. Genom denna lögn bar han också falskt vittnesbörd mot Jehova Gud. Ja, Satan är ”lögnens fader”, såsom Jesus sade. — 1 Mos. 3:4; Joh. 8:44.

Hur Gud ser på lögnaktighet i angelägenheter som gäller den kristna församlingen framgår av berättelsen om Ananias och Safira. De lät påskina att de skänkte hela betalningen för ett sålt jordagods till den första kristna församlingen i Jerusalem, liksom andra hade gjort, men i själva verket hade de tagit undan något av betalningen. De var inte pliktiga att sälja sitt jordagods och inte heller att ge betalningen för det till sina medkristna. Men de ville att andra skulle tänka väl om dem, och därför drog de sig inte för att ljuga för apostlarna. Guds hand drabbade både Ananias och Safira. De föll ned döda, och därigenom inskärptes det hos alla i församlingen att lögn är mycket misshagligt i Jehova Guds ögon. ”Stor fruktan kom ... över alla ... som hörde detta.” Om vi önskar behaga Jehova Gud måste vi fly lögnen; vi måste alltid tala sanningen. — Apg. 5:1—11.

I bibeln finner vi att sanning är något som tillskrivs Jehova Gud, Jesus Kristus, Guds ord och Guds heliga ande eller verksamma kraft. Jehova omtalas som ”sanningens Gud” (Ps. 31:6, NW), och aposteln Paulus skriver om honom: ”Det är omöjligt för Gud att ljuga.” (Hebr. 6:18, NW) Om Guds Son, Jesus Kristus, läser vi att han var ”full av nåd och sanning”, och Jesus talade om sig själv som ”vägen och sanningen och livet”. (Joh. 1:14; 14:6) Om Guds ord sade Jesus: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) När Jesus talade om Guds heliga ande eller verksamma kraft, kallade han den ”sanningens ande”. (Joh. 14:17; 15:26; 16:13; NW) Då förstår vi också varför aposteln Petrus kunde kalla den sanna kristendomen för ”sanningens väg”. — 2 Petr. 2:2.

Alla som vill vara Jehova Guds sanna tjänare och Jesu Kristi uppriktiga efterföljare bör därför vara mycket noga med att aldrig bära falskt vittnesbörd. Ja, må de alltid se till att de ”talar sanningen”. — Ef. 4:15, NW.