En kejserlig soldat blir en Kristi soldat
OMKRING sekelskiftet stod på söndagsmorgnarna i en viss tysk koloni i sydvästra Ryssland människor tålmodigt i två rader utanför en enkel kyrka. Först när en äldre, skäggprydd man och hans hustru hade gått förbi raden av människor in i kyrkan, gick de andra in.
Det äldre paret var mina farföräldrar. Församlingen visade dem denna heder varje vecka, eftersom deras religiösa hängivenhet var så stor att den förmått dem att bygga kyrkan på egen bekostnad. Min far var deras äldste son, och han i sin tur gjorde vad han kunde för att inskärpa samma hängivenhet hos sina sju barn.
Min tidigaste religiösa fostran
Varje morgon, innan arbetet på gården började, samlade far hela familjen och allt gårdsfolket runt vårt stora bord för bibelläsning. Man bad ödmjukt om Guds välsignelse och uttryckte sin uppskattning av den nya dagen och av Skaparens kärleksfulla omsorg.
Sådan var atmosfären i mitt barndomshem — kanske inte den man väntar sig för en som skulle komma att tillbringa största delen av sitt liv som soldat.
När det blev dags för barnen att börja skolan, flyttade far till Tyskland, så att vi skulle kunna få utbildning där. Jag tyckte om undervisningen i skolan, men inte religionsundervisningen. Man kan nog säga att jag, när det gällde religionen, aldrig förstod vad det hela rörde sig om.
Det var inte så att jag inte trodde på Gud; det var det sätt på vilket vi blev undervisade om Gud och hans uppsåt som fick mig att vända mig ifrån religionen. Till och med konfirmationsundervisningen i den lutherska kyrkan tråkade ut mig. Prästen verkade bara pliktskyldigast fullgöra sitt arbete. Om vi barn förstod eller inte tycktes inte intressera honom. Fast jag blev konfirmerad som kyrkomedlem, gick jag aldrig i kyrkan. Men jag gömde i mitt hjärta det jag lärt mig av min far.
Första världskriget
Under dessa bekymmersfria år inträffade en förändring som ledde mig in på den militära banan. När jag var elva år gammal, gick Tyskland ut i krig. Hur spännande tyckte inte vi pojkar det var att se de första soldaterna marschera med gevären prydda med blommor!
Snart blev min far inkallad och lämnade mor att dra försorg om sju små barn. Hon var inte stark till hälsan, så mycket hårt arbete vilade på mina axlar, eftersom jag var äldste sonen.
Det ena året gick efter det andra, och far kom fortfarande inte tillbaka från armén. Jag fick ofta vara hemma från skolan för att hjälpa familjen. Jag frågade hela tiden mig själv: Vad kan jag göra för att lindra våra besvärligheter?
Jag gick till den militäre rådgivaren i vårt område och bad att få tjäna som soldat i stället för min far. Rådgivaren avslog min begäran, eftersom jag bara var femton år gammal. Men jag önskade så innerligt att hjälpa min far att jag skrev ett brev till den tyske kejsaren, Vilhelm II, och lade fram min begäran. Hur lycklig blev jag inte, när min anhållan beviljades! Så kom jag alltså att våren 1918 bli den yngste soldaten i tyska armén.
När kriget tog slut i november samma år, var jag ännu alltför ung för att kunna överblicka vilken skadegörelse det åstadkommit och tydligt inse vilken sorg som drabbat så många familjer. Dessa få månader som soldat hade gjort att jag utvecklats från barn till man. Det var början på min militära bana.
Jag fortsätter på den militära banan
Vi hade förlorat kriget, och armén var upplöst. Jag började utbilda mig till maskiningenjör, fast besluten att bli en skicklig yrkesman. De svåra förhållandena under efterkrigsåren gjorde emellertid detta mål svårt att nå. Då kom nyheten att Tyskland skulle tillåtas ha en armé på 100.000 man. Här öppnades en möjlighet för mig att verkligen nå mitt mål; jag kunde fortsätta min utbildning samtidigt som jag var soldat.
Ännu en gång gick jag in vid infanteriet. Ordningen och disciplinen där tilltalade mig, men det gjorde inte söndagens obligatoriska kyrkobesök. Hur löjligt tycktes det mig inte att vi som soldater skulle vara tillsammans hela veckan för att sedan på söndagen skickas åt var sitt håll, katoliker åt ett håll och protestanter åt ett annat!
Hade vi inte samma Gud? Läste vi inte samma bibel? Varför skulle vi vara åtskilda en viss timme för en gudstjänsts skull? Även ceremonierna tycktes mig barnsliga, med predikningar som helt saknade värde.
Ett avbrott i militärbanan
En knäskada tvingade mig att göra ett avbrott i min militära bana. Men jag återvände inte till kyrkan, utan i stället fick jag två upplevelser under denna period, som kom mig att vända mig än mer ifrån den.
Genom mycket tragiska omständigheter förlorade min hustru och jag vårt första barn, då det bara var sex månader gammalt. Prästen frågade om han skulle hålla en predikan för 20 mark eller 25 mark. Han förklarade att han för de extra fem marken skulle ringa i kyrkklockorna och hålla en finare predikan. ”Det är alltså pengar du vill ha”, tänkte jag. Är det inte sorgligt!
Denna slutsats bekräftades av den andra upplevelsen, som rörde min granne. Han levde under ytterst ringa omständigheter på grund av den stora arbetslösheten i landet. Hur mycket han än försökte kunde han inte betala kyrkoskatten. Trots att han bönföll prästen om förståelse, tog man hans möbler för att betala hans skatteskulder. Det blev för mycket för mig. Jag gick genast till domstolen för att lagligen bryta alla band med kyrkan, en ofrånkomlig åtgärd i Tyskland, där kyrka och stat är nära förbundna med varandra. Detta var år 1931.
Soldat än en gång
År 1934 blev jag åter antagen i armén för att fortsätta min militära bana. Kort därefter blev jag officer. Men det var inte förrän år 1936, när jag blev förflyttad till Spanien vid inbördeskrigets utbrott, som jag än en gång kom i kontakt med kristenhetens religionsutövning — klostren i Spanien hade blivit fästningar och förrådshus för vapen!
När andra världskriget bröt ut 1939, fick jag ansvaret att granska flygplan som färdigställts för det tyska flygvapnet. En dag i början av kriget uppförde man en stor, utsmyckad plattform på ett av militärflygfälten. Flaggorna vajade, flygplan och vapen stod uppställda, och hela bataljonen stod på parad. En stor, täckt bil anlände med hedersgästerna — en katolsk och en protestantisk präst!
Hur gripande talade de inte! De försäkrade oss att vi kämpade för en rättfärdig sak. I slutet av ceremonin välsignade de alla vapnen.
Andra världskrigets slut
Det gick sex långa år innan kriget tog slut. Den gud som prästerna bad till hade uppenbarligen inte lyssnat till dem, för vi stod åter som förlorare. Jag blev krigsfånge tillsammans med mina kamrater.
När jag blivit frigiven, tänkte jag på mitt hemland, som hade sett de bästa åren av mitt liv. Fastän jag hade kommit så långt som till majors grad, ansågs jag, när jag sökte arbete, vara för gammal. Jag hade förlorat min hustru i döden, och alla mina ägodelar var borta. Utan någonstans att bo beslöt jag att resa till Frankrike för att söka arbete.
I Frankrike arbetade jag i en stad som hade ett bibliotek för tyska krigsfångar och andra som ville utnyttja det. En dag gled mina blickar från hylla till hylla, tills de stannade i ett hörn, där det stod några biblar. Jag stoppade en under arbetsrocken och gick hem, eftersom jag inte ville att någon skulle se det och skratta åt mig.
I många dagar läste jag i den om och om igen utan att förstå någonting. Under mitt arbete fann jag att jag bad det ena ögonblicket och svor det andra. Jag hade aldrig förlorat tron på Gud, men nu sökte jag efter kunskap som jag inte kunde finna.
Hur jag lärde känna sanningen från bibeln
Efter tre ensamma år gifte jag om mig och flyttade tillbaka till Tyskland. En vacker söndagsmorgon lade min hustru och jag märke till en liten grupp män och kvinnor, som hade kommit cyklande från en närliggande stad. Snart knackade det på vår dörr, och vi bjöd en ung man komma in.
Han hade en bibel, och han talade om ting som vi aldrig hört talas om, inte ens min hustru, som hade varit en trogen kyrkobesökare. Vi hade många frågor, och den unge mannen besvarade dem alla från bibeln. Han erbjöd oss en bok som han sade skulle hjälpa oss att förstå Guds ord. Vi avböjde hans erbjudande, men det vi fått veta hade gjort så djupt intryck på oss att vi aldrig glömde hans besök.
Vintern gick. En dag hade jag ett ärende i samma stad som den unge mannen hade kommit från förra sommaren. Det var redan middag, när jag steg upp på min cykel och började trampa hemåt. När jag cyklade vägen fram, såg jag en man som stod på en öppen plats och höll upp två tidskrifter, så att man tydligt kunde se dem. Jag vände mig om, som om någon styrde mig.
Tidskrifterna var Vakttornet och Vakna! Jag hade aldrig sett dem förr. De kostade 25 pfennig, precis så mycket pengar som jag hade på mig. Jag skaffade mig båda tidskrifterna av mannen, som blev så förvånad över min beslutsamhet att han erbjöd sig att komma och besöka mig. Två timmar senare kom han hem till oss.
Innan han kom, hade min hustru och jag bara tid att äta en enkel måltid och göra i ordning vårt lilla rum. Min hustru hade bara hunnit läsa titeln på den ena tidskriften — ”Vakttornet förkunnar Jehovas rike” — när mannen knackade på dörren.
Hon nästan överföll honom med frågor: ”Vem är Jehova? Är det inte judarnas Gud?”
I stället för att ge sig in på en lång förklaring tog vår besökare upp en bok ur sin väska. Nej, men det var ju samma bok som vi tackat nej till förra sommaren — ”Låt Gud vara sannfärdig”, utgiven av Sällskapet Vakttornet!
Vi satt runt bordet och läste tillsammans kapitlet med rubriken ”Vem är Jehova?” Vi fick lära oss att han är den Gud som gjort himmel och jord.
Vecka efter vecka kom mannen tillbaka för att studera bibeln med oss med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Allteftersom våra studier skred framåt, kom vi att känna oss som aposteln Paulus, när fjällen föll från hans ögon. (Apg. 9:17—19) Sådana fjäll av andlig blindhet föll också från våra ögon.
Jag blir en soldat av annat slag
Vår lärare kom att bli en kär vän. Han var fattig materiellt sett, kanske ännu fattigare än vi var, men han var andligt rik på goda ting från Guds ord, som han frikostigt delade med sig av. Han hade varit heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds rike sedan slutet av första världskriget och försörjt sig på deltidsarbete. Men när vi kommit så långt att vi överlämnade våra liv åt Jehova Gud, gav han oss ändå kärleksfullt 10 mark, så att vi kunde resa till en Jehovas vittnens sammankomst, där vi symboliserade vårt överlämnande genom vattendopet.
Ännu en gång blev jag alltså soldat, men denna gång en Kristi ”soldat”, som det står i 2 Timoteus 2:3 (NW). Sedan dess har jag av hela mitt hjärta kämpat ”den goda striden” mot andligt mörker för att hjälpa alla dem som söker Jehova och vill tjäna honom. Efter min pensionering flyttade vi till Canada, och här fortsätter min hustru och dotter som ”pionjärer”, i det att de tillbringar all sin tid med att predika och undervisa andra om Jehovas underbara uppsåt att upprätta en paradisisk jord inom en nära framtid.
Fast min hälsa inte är så bra som den en gång var, fortsätter jag att göra vad jag kan i Jehovas tjänst. När jag var soldat åt kejsaren och hans efterträdare, tjänade jag dem helhjärtat och offrade mycket. Skulle det vara annorlunda nu?
Jag trodde att jag lärt mig mycket som soldat i armén och blivit en verklig man. Men sann vishet fann jag inte förrän jag började studera Guds ord, bibeln. Nu tjänar jag med en verklig belöning i sikte: evigt liv i Guds rättfärdiga, nya ordning. — Insänt.