Från krigshjälte till Kristi soldat
BERÄTTAT AV LOUIS LOLLIOT
Den 16 augusti 1944, under andra världskriget, landsteg jag med de allierade styrkorna på en strand i Sydfrankrike. Efter en veckas strider vid Medelhavskusten ryckte min pansardivision in i hamnstaden Marseille och vidare upp på höjden mot kyrkan Notre-Dame-de-la-Garde. Vårt uppdrag bestod i att inta de tyska befästningarna där.
STRIDERNA var intensiva. En av stridsvagnarna i mitt förband träffades, och tre av mina kamrater dog. Sedan förstördes min stridsvagn, när ett av banden sprängdes sönder av en mina. Fast beslutna att behålla vår position fortsatte vi att strida i flera timmar.
Med ett maskingevär i ena handen och franska flaggan i den andra utnyttjade jag ett avbrott i striden och fortsatte vidare till fots tillsammans med en soldat ur de fria franska styrkorna. Utmattad och nedsvärtad av krut placerade jag den franska flaggan vid ingången till kyrkan.
Befrielsen
De följande veckorna ryckte vi fram norrut och förföljde de retirerande tyska trupperna. Alla krypskyttar och vajrar spända i huvudhöjd tvärs över vägen gjorde att vi var tvungna att förflytta oss med luckorna stängda på stridsvagnarna.
I oktober nådde vårt detachement Ramonchamp, en liten stad i Vogeserna i nordöstra Frankrike. Staden verkade vara övergiven. När jag stod i tornet på min stridsvagn och inspekterade omgivningen träffades plötsligt stridsvagnen av en raket som någon avfyrat från ett fönster. När den exploderade, dödades omedelbart tre av mina män. En annan soldat och jag skadades allvarligt, och stridsvagnen sattes ur funktion. Trots att jag hade fått 17 granatsplitter i benet, manövrerade jag stridsvagnen medan en annan vagn bogserade oss.
För den här händelsen blev jag lovordad i krigsrapporten. Några dagar senare, när general de Lattre de Tassigny, som var chef för franska 1:a armén, dekorerade mig för det jag hade uträttat i Marseille, sade han: ”Vi ses snart igen.”
Inte långt därefter förordnades jag att vara generalens personlige attaché. Senare följde jag med honom till Berlin, där han representerade Frankrike vid tyskarnas kapitulation den 8 maj 1945. De fyra följande åren stod jag till hans tjänst.
Men hur blev jag så engagerad i viktiga händelser under andra världskriget?
Religiös uppfostran och militärutbildning
Jag växte upp som hängiven katolik, och det var min önskan att få tjäna min Gud och mitt land. Den 29 augusti 1939, bara några dagar innan Frankrike gick med i andra världskriget, anmälde jag mig till den motoriserade kavalleristyrkan. Jag var bara 18 år. Efter fem månaders utbildning vid militärhögskolan École Militaire i Paris skickades jag ut som ungt kompanibefäl till östfronten i Frankrike.
Den här perioden kallades låtsaskriget, därför att det enda vi gjorde var att vänta på de tyska trupperna som stred vid andra fronter. När tyskarna slutligen anföll oss i juni 1940, blev jag tillfångatagen. Två månader senare flydde jag, och så småningom kunde jag förena mig med de franska styrkorna i Nordafrika.
Under fälttåget i Tunisien mot de tyska trupperna under general Erwin Rommel, Ökenräven, fick jag brännskador på mer än 70 procent av kroppen och låg i koma i nio dagar. Jag fick stanna kvar på sjukhuset i Sidi-bel-Abbès i nordvästra Algeriet i tre månader. Där i Sidi-bel-Abbès hade också franska främlingslegionen sitt högkvarter. Medan jag var i Nordafrika, tilldelades jag Croix de Guerre, Krigskorset.
De katolska prästerna manade oss att göra vår ”kristna” plikt. I överensstämmelse med deras uppmaning var jag redo att offra mitt liv för Frankrike. Så ofta jag kunde tog jag nattvarden före striden. Och när striden stod som hetast, bad jag till Gud och till jungfru Maria.
Jag respekterade fiendesoldaterna. Många av dem var också hängivna katoliker. Några hade bälten med spännen på vilka det stod ingraverat Gott mit uns (Gud är med oss). Verkar det inte egendomligt att Gud skulle besvara böner som frambars av soldater på båda sidor i striden, vilka tillhörde samma religion?
Förändringar efter kriget
Den 10 april 1947, när kriget var slut, gifte jag mig med Reine, en flicka från general de Lattre de Tassignys hemstad, Mouilleron-en-Pareds i Vendée. Generalen var vårt bröllopsvittne. Vid hans statsbegravning i januari 1952 bar jag hans flagga.
En söndag i slutet av 1952, när min hustru och jag höll på att göra oss i ordning för att gå till mässan tillsammans med vår lilla dotter, ringde två Jehovas vittnen på hos oss. Det de berättade för oss om Bibeln väckte vår nyfikenhet. Även om min hustru och jag var djupt religiösa, hade vi knappast någon kunskap i Bibeln, eftersom vi av kyrkan hade varnats för att läsa den. Den som erbjöd sig att studera Bibeln med oss var Léopold Jontès. Han förestod då Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike. Tack vare vårt bibelstudium fick jag äntligen svar på de frågor som jag hade funderat över sedan barndomen.
Jag hade exempelvis alltid varit förbryllad över bönen Fader vår. Som katolik trodde jag att alla goda människor kom till himlen när de dog. Därför kunde jag inte förstå varför vi bad till Gud: ”Ske din vilja ... så ock på jorden.” (Matteus 6:9, 10, den katolska Douayöversättningen; kursiverat av oss) De präster som jag hade talat med hade antingen undvikit min fråga eller sagt att den här bönen skulle bli besvarad när alla blev katoliker. Men jag var inte nöjd med det svaret.
Inte heller hade prästerna kunnat ge mig tillfredsställande svar på mina frågor om treenigheten. Enligt den katolska läran är ”Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre gudar, utan en enda Gud”, enligt orden i kyrkans trosbekännelse. När min hustru och jag fann att Bibeln tydligt lär att Jesus är Guds Son och inte den allsmäktige Guden, gladde det oss mycket. — Markus 12:30, 32; Lukas 22:42; Johannes 14:28; Apostlagärningarna 2:32; 1 Korinthierna 11:3.
Vi tyckte båda att våra ögon hade öppnats för första gången och att vi hade funnit en ovärderlig pärla, som var värd alla uppoffringar. (Matteus 13:46) Vi insåg att vi var tvungna att göra ett val för att få denna skatt. Vi anammade snart en liknande inställning som Paulus, som ansåg ”allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus”. Vi gjorde därför förändringar i vårt liv för att tjäna Gud. — Filipperna 3:8.
Jag fattar ett beslut
I april 1953, bara några månader efter det att vi hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, fick jag order om att förena mig med den franska expeditionskåren som hade skickats till Indokina för att strida där. Jag tjänstgjorde vid den här tiden som adjutant åt militärbefälhavaren i senaten i Paris. Eftersom jag vid det laget hade förstått Bibelns princip om neutralitet, insåg jag att jag måste fatta ett beslut. (Johannes 17:16) Jag informerade mina överordnade om att jag inte kunde lyda ordern att strida i Indokina och att jag inte mer ville ta del i krig. — Jesaja 2:4.
”Inser du inte att du kommer att bli svartlistad och att alla dörrar kommer att vara stängda för dig?” frågade mina överordnade. Från den stunden var jag ute ur spelet. Men detta var ett skydd, eftersom jag inte längre blev kallad till militärövningar. Många av våra släktingar och vänner kunde inte förstå hur jag kunde kasta bort en i deras ögon så privilegierad ställning i samhället.
På grund av mina militära meriter var myndigheterna mycket tillmötesgående mot mig, och de respekterade mig trots mina trosuppfattningar. Under de två följande åren fick jag förlängd sjukledighet och behövde inte återuppta några av mina åligganden. Under tiden gick min hustru och jag på Jehovas vittnens möten, och vi berättade också om våra nyvunna trosuppfattningar för andra.
Äntligen en Kristi soldat!
I början av 1955 blev jag slutligen befriad från alla militära åligganden. Femton dagar senare, den 12 mars, symboliserade min hustru och jag vårt överlämnande åt Jehova genom vattendopet vid en kretssammankomst i Versailles. På grund av min förändrade situation var jag tvungen att söka andra arbeten för att kunna försörja min familj. Under de fyra följande åren arbetade jag som bärare i Hallarna (saluhallarna) i Paris. Det var inte lätt att göra de här förändringarna, men Jehova välsignade mina ansträngningar.
Under årens lopp har min hustru och jag kunnat hjälpa många att ta emot Bibelns budskap. Jag har fått tillfälle att förklara den kristna synen på neutralitet för många militära och civila myndighetspersoner. Min tidigare karriär inom det militära har ofta hjälpt många att övervinna fördomar som de haft mot Jehovas vittnen. Jag har fått möjlighet att förklara vår kristna neutralitet när det gäller nationernas krig och visa att vi har samma inställning som Kristi första efterföljare. Professor C. J. Cadoux skriver i sin bok The Early Church and the World: ”Åtminstone fram till Marcus Aurelius regering [161–180 v.t.] blev ingen kristen soldat efter sitt dop.”
En av de svåraste prövningar jag har ställts inför var min hustrus bortgång 1977. Hon dog efter att ha varit sjuk i ett år, men hon stod modigt upp för sin tro ända till sin död. Tack vare det underbara uppståndelsehoppet kunde jag hålla modet uppe. (Johannes 5:28, 29) Jag fick också hjälp att komma över min sorg när jag började som reguljär pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Detta var 1982, när jag blev pensionär. Några år senare, 1988, fick jag tjäna som instruktör för pionjärskolan, något som gladde mig mycket.
Sedan min hustrus död har jag kämpat med återkommande depressioner. Men andligen starka, nära vänner har hjälpt mig att komma på fötter igen. Under alla dessa prövningar har jag alltid känt Jehovas kärleksfulla omtanke och styrka. Ja, Jehova ser till alla dem som förtröstar på honom. (Psalm 18:2) Jag har också erfarit att de prövningar som vi får gå igenom övar oss att hålla ut i vår andliga krigföring. (1 Petrus 1:6, 7) Som församlingsäldste har jag i min tur kunnat hjälpa andra som har varit nedstämda. — 1 Thessalonikerna 5:14.
Som pojke drömde jag om att bli soldat, och jag har på sätt och vis varit en soldat ända fram till nu. Jag lämnade en armé för att gå in i en annan, och jag blev en ”Kristi Jesu soldat”. (2 Timoteus 2:3) Trots vacklande hälsa försöker jag så gott jag kan att fortsätta kampen som en Kristi soldat i ”det rätta kriget”. Det kriget kommer slutligen att leda till seger, till ära för vår Gud, Jehova. — 1 Timoteus 1:18.
Louis Lolliot dog den 1 mars 1998, medan den här artikeln sammanställdes.
[Bild på sidan 13]
General de Lattre de Tassigny vid vår vigsel
[Bild på sidan 15]
Louis Lolliot och hans hustru, Reine, år 1976