Vad säger bibeln?

Kan en fullkomlig lag vara behäftad med ett fel?

DEN lag som Gud gav israeliterna var fullkomlig. Om denna lag heter det i Skriften att den är ”helig, och budet är heligt och rättfärdigt och gott”. (Rom. 7:12) Likväl finns det orsak att fråga: Varför heter det då också i bibeln att lagförbundet hade en svaghet, var behäftat med ett fel?

Vi läser: ”Om det första förbundet hade varit felfritt, skulle inte rum ha sökts för ett andra.” (Hebr. 8:7) ”Så sker ... ett åsidosättande av det föregående budet på grund av dess svaghet och verkningslöshet. Ty lagen gjorde ingenting fullkomligt.” — Hebr. 7:18, 19.

För att kunna förstå hur en fullkomlig lag kunde kallas svag och verkningslös måste vi komma ihåg att fullkomlighet kan vara relativ. En fullständigt, eller fullkomligt, rund tapp är till exempel inte lämplig, när det gäller att täppa till ett fyrkantigt hål.

På liknande sätt kunde inte lagen göra det som den inte var avsedd att göra. Likväl var den helig, rättfärdig, god, ja, felfri, när det gällde Guds uppsåt med den. Vilket uppsåt tjänade den då?

Aposteln Paulus besvarade den frågan, då han skrev: ”Den lades till för att göra överträdelserna påtagliga, tills säden skulle komma. ... Följaktligen har lagen blivit vår uppfostrare [Interlinear: pedagog] som leder oss till Kristus.” (Gal. 3:19, 24) ”Lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens själva gestalt.” — Hebr. 10:1.

Lagen fyllde fullkomligt uppsåtet med den, nämligen att göra överträdelserna påtagliga. Den drog upp gränser, framhöll klart och tydligt vad Jehova Gud krävde i fråga om sitt folks uppförande. Eftersom israeliterna var ofullkomliga, kunde de inte hålla denna lag fullkomligt. Alltså gjorde den överträdelserna påtagliga. Lagen visade obestridligt att israeliterna behövde få förlåtelse för sina överträdelser, liksom att det krävdes ett offer som verkligen kunde utgöra en försoning för deras synder.

Såsom uppfostrare tjänade lagen till att förbereda israeliterna till att ta emot Messias, Kristus. I forna tider var en uppfostrare, en ”pedagog”, inte en lärare, såsom en lärare vid en skola är. Hans uppgift var att skydda barnet för fysisk eller moralisk skada. Han kunde fostra barnet och undervisa det i sådant som gällde dess uppförande. Men han gav inte all den undervisning som behövdes. Han följde barnet till skolan och lämnade det hos den som undervisade där.

Lagen fungerade som en sådan forntida uppfostrare. Dess stadgar var avsedda att skydda israeliterna, så att deras förhållande till Jehova Gud inte led någon skada och de på så sätt själva undgick att skadas. Det sades till dem: ”På hela den väg, som Jehova, er Gud, har befallt er, skall ni vandra, för att ni må leva och det må gå er väl och ni verkligen må förlänga era dagar i det land som ni skall ta i besittning.” — 5 Mos. 5:33, NW.

Lagen var också en sträng tuktomästare. De som handlade orätt gick inte ostraffade. Om allvarliga brott mot lagen, till exempel äktenskapsbrott, mord och kidnapping, läser vi: ”Var och en som har föraktat Mose lag dör utan medömkan, efter vittnesmål av två eller tre.” (Hebr. 10:28) Avsiktliga överträdares snabba avrättning tjänade till att fylla dem som iakttog sådant med hälsosam fruktan och verkade som en hämsko på laglösheten.

När Messias anlände, var en ångerfull judisk kvarleva villig att ta emot honom som sin lärare. I dessa judars fall fullgjorde lagen vad som var syftet med den, att vara en felfri uppfostrare.

Några av lagens utmärkande drag, högtiderna, tabernaklet och offren inbegripna, utgjorde en skugga som föreställde större ting som skulle komma. En skugga ger en viss antydan om skapnaden eller formen hos en verklighet som kastar denna skugga. Likaså hjälpte lagens skuggor rättsinnade israeliter att identifiera Messias, eftersom de kunde se hur han uppfyllde dessa skuggor. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Kolosse och framhöll detta: ”Verkligheten tillhör den Smorde”, Kristus. — Kol. 2:17.

Men även om lagen fullkomligt tjänade Guds syfte med den, kunde den inte göra sådant som den inte var ämnad att fullgöra. Det behövdes något annat för att åstadkomma bestående rening från synd och ge enskilda individer ett rent samvete inför Jehova Gud. Det nya förbundet, som Gud införde genom Kristus Jesus, var därför överlägset det gamla lagförbundet. Det nya förbundet fick inte gällande kraft genom några djuroffer, utan genom offret av den fullkomlige mannen Jesus Kristus. Detta fullkomliga mänskliga offer kan rena från synder och ge ett rent samvete åt dem som utövar tro på dess syndaförsonande värde.

De djuroffer som frambars under det mosaiska lagförbundet utgjorde bara skuggor av Jesu Kristi enda offer. I Hebréerna 10:1—4 klargörs detta: ”Människor [kan] aldrig med samma slaktoffer år efter år, som de ständigt frambär, göra dem som träder fram med dem fullkomliga. Skulle man inte annars ha upphört att frambära offren, eftersom de som utför helig tjänst skulle ha blivit renade en gång för alla och inte mer skulle ha något medvetande om synder? Genom dessa offer ges det tvärtemot en påminnelse om synder år efter år, ty det är omöjligt för tjurars och bockars blod att ta bort synder.”

Förutom att djuroffren inte kunde avlägsna synder var den judiske översteprästen själv en människa som var underkastad synd och död. Jesu Kristi ställning såsom överstepräst jämförs med den ställning, som den judiske översteprästen i Arons ätt intog, i de ord vi läser i Hebréerna 7:26—28: ”En sådan överstepräst som denne var ju lämplig för oss: lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna och upphöjd över himlarna. Han är inte tvungen att liksom de andra översteprästerna dagligen frambära slaktoffer, först för sina egna synder och sedan för folkets; (detta gjorde han nämligen en gång för alla då han frambar sig själv som offer;) ty lagen tillsätter människor med svaghet som överstepräster, men den svurna edens ord, som kom efter lagen, tillsätter en Son, som är fullkomnad för alltid.”

Lagen var således svag i den bemärkelsen att dess prästerskap av döende män och dess djuroffer inte fullständigt eller fullkomligt kunde befria israeliterna från all medvetenhet om synd. Endast Jesu Kristi fullkomliga offer och hans överlägsna prästadöme kunde göra detta.

Bibeln visar således klart och tydligt att lagen som gavs åt Israel var fullkomlig i relativ bemärkelse. Det fanns ingen brist hos den, när det gällde dess förmåga att fullgöra det uppsåt, för vilket den hade blivit given. Lagen gjorde överträdelserna påtagliga, den utgjorde en skugga av en större verklighet, möjliggjorde identifiering av denna verklighet och förberedde ett folk till att ta emot Messias. Sedan lagen alltså tjänat sin förberedande uppgift, ersattes den av den verklighet som kretsade kring Jesus Kristus. I jämförelse med denna verklighet var lagen svag och behäftad med ett fel. Men när man tänker på det uppsåt, för vilket lagen gavs, då var den fullkomlig, felfri.