Lär känna den väldige Leviatan

”JAG vill ej höra upp att tala om hans lemmar”, lyder en forntida beskrivning av Leviatan, ”om huru väldig han är och huru härligt han är danad. ... Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse. ... Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.” — Job 41:3—17.

Vilket djur har en uppsättning skräckinjagande tänder och så tjock hud att forntida svärd, spjut och pilar var så gott som oförmögna att tränga igenom den? Djuret är en reptil, en av de största som finns. Eftersom den forntida beskrivningen av Leviatan blev nedtecknad i Mellersta Östern, var det djur som avsågs utan tvivel Nilkrokodilen. Denna krokodil kan bli mellan fyra och fem meter lång.

Krokodilens makt ligger i dess triangulära nos. Vilken syn möter inte ögat, när underkäken sänks och kanhända blottar en full uppsättning av sextiosex skarpa tänder! När käkarna slår ihop åstadkoms ett ofantligt tryck. I boken Nature Parade skriver F. W. Lane: ”Vid experiment i Frankrike fann man att en 54 kilos krokodil kunde åstadkomma ett tryck mellan käkarna på 698 kilo.” — Sid. 83, 84.

Krokodilens rustning är sannerligen häpnadsväckande hård. Biologen R. L. Ditmars framhåller: ”Mot kastspjut och pilar är huden utan tvivel osårbar.” (Reptiles of the World, 22:a tryckningen, sid. 16) Även om plattorna inte är ogenomträngliga för kulor, får de ofta kulan att studsa, om den träffar i sned vinkel. (Library of Natural History, band 5, sid. 2381) Hur är egentligen krokodilens hud uppbyggd?

Hårda hornplåtar inbäddade i benplattor täcker övre delarna av ryggen och stjärten. Hornplåtarna är ordnade i rader. De flesta av dem har en ås eller köl.

Undersidan består av glatta hornplåtar. Dessa har vanligen inga benplattor innanför. Men i synnerhet i halsregionen kan det finnas några små benplattor.

Sidorna av krokodilens kropp är täckta med små, knaggliga plåtar. Tack vare dessa plåtar kan sidorna sträckas eller vidga sig — vilket är nödvändigt för andningen och, när det gäller honan, för att möjliggöra den utvidgning som uppträder medan äggen utvecklas.

På grund av den värdefulla huden har krokodilen slaktats hänsynslöst av människor som snabbt velat bli rika. För lädervaror används endast huden på kroppens undersida. När krokodilen har små benplattor på undersidan kan huden sjunka i värde.

Väl rustad för sin tillvaro

Krokodilen är idealiskt rustad för sin tvåfaldiga tillvaro på land och i vatten. Den ubåtsformade kroppen och kraftiga paddeln till stjärt gör att den kan simma snabbt. Eftersom ögonen, öronöppningarna och de yttre näsöppningarna är belägna högst upp på krokodilens huvud, kan de befinna sig ovanför vattenytan medan resten av huvudet är under vattnet. Därför kan krokodilen både se och andas trots att nästan hela kroppen är under vattenytan.

När krokodilen dyker, sluts de yttre näsöppningarna av speciella muskler eller klaffar. Reptilens öron stängs likaså av hornklaffar. Det genomskinliga inre ögonlocket (blinkhinnan) skyddar ytan på krokodilens öga mot vatten och ger samtidigt reptilen en viss synförmåga.

De bakre näsöppningarna vid slutet av krokodilens långa näshåla mynnar inte i munhålans tak, utan i svalget. Vad förhindrar att andningsvägarna fylls med vatten, när krokodilen öppnar munnen under vattnet? En särskild klaffanordning kommer till undsättning. En flik hänger ner från munhålans tak alldeles framför de bakre näsöppningarna, och det finns ett motsvarande veck på tungan. När krokodilen dyker, pressas det undre vecket tätt intill den övre fliken och förhindrar därigenom att vattnet kommer ner i svalget. En krokodil kan alltså andas med gapet öppet nere i vattnet, om han bara har de yttre näsöppningarna ovanför ytan.

En viktig uppgift i naturen

Vetenskapliga undersökningar av krokodilernas matvanor har uppdagat att de inte gör någon större skada, trots att de är rovdjur. Vuxna krokodiler är relativt lata djur och gör inte av med så mycken energi. De behöver inte alls så mycket mat som många kan föreställa sig. En forskare, Hugh Cott, förklarade: ”Om vi kommer ihåg att krokodilen huvudsakligen lever på fisk endast under en del av sitt liv och att den dessutom äter många andra födoämnen, kommer vi till det häpnadsväckande resultatet att en enskild krokodils totala dagskonsumtion av fisk är mindre än den vitbröstade skarvens (som äter minst ett kilo fisk per dag).”

Krokodiler lever ofta på fisk som äter annan fisk och på sådana fiskar som är mindre värdefulla för människan. När krokodilerna försvinner från ett visst område, förökar sig vissa fiskarter okontrollerat och hotar andra sorters existens. Unga krokodiler äter stora vattenskalbaggar, trollsländelarver och krabbor, som lever på nykläckta fiskyngel, och tack vare detta kan fler av dessa yngel nå full mognad.

Undersökningar av den amerikanska alligatorn, en nära släkting till krokodilen, utvisar att dessa väldiga kräldjur bidrar mycket till att växt- och djurlivet bevaras.

I Everglades, som ligger i södra delen av Florida, håller alligatorerna den långnosiga bengäddan under kontroll. Om så inte vore fallet, skulle denna fisk äta upp alla värdefulla abborr- och karpartade fiskar och annan matnyttig fisk.

Alligatorn bidrar till djurlivets bevarande genom att gräva bassängliknande hål i områden där vattenståndet fluktuerar avsevärt. I Everglades utgörs de djupaste vattensamlingarna av dessa ”alligatorhål”. De är de sista som torkar ut under torrperioderna och blir därför en tillflykt för olika fiskar, groddjur och kräldjur. När torkan är förbi, kan de djur som bevarats i ”alligatorhålen” åter börja föröka sig. Dessa hål förser också fåglar och däggdjur med föda och vatten.

Näringsämnen från alligatorns spillning och rester av dess måltider berikar jorden och bidrar till det frodiga växtlivet. På de bankar som bildas av material från ”alligatorhålen” kan sådana växter börja spira upp som skiljer sig från växterna i de närmaste omgivningarna.

Även när alligatorn rör sig genom sitt hemvist är den till gagn för landskapsbilden. Eftersom alligatorn är ett stort kräldjur, gör den kanaler genom växtligheten och bromsar på så sätt de processer som förvandlar en sjö till en myr.

Den väldige ”Leviatan” är i sanning ett imponerande djur. Dess skyddande rustning och styrkan i dess käftar är vördnadsbjudande. Denna reptil är förunderligt väl lämpad för sin tillvaro och ger ett värdefullt bidrag till att den nuvarande balansen i naturen bevaras. Även om den mäktige Leviatan kanske inte ter sig särskilt tilldragande, bör detta djur ändå påminna oss om att det är oförståndigt att underskatta värdet av något enda djur. Särskilt nu, när människans hänsynslösa slaktande har utrotat denna reptil i många områden, börjar man inse dess vikt och betydelse.