Malawi — vad händer där nu?

NÄRHELST Malawi kommer på tal var som helst i världen ställer någon ofta frågan: Vad händer nu med Jehovas vittnen där? Frågan ställs därför att Jehovas vittnen, på senare år, har varit måltavla för omänsklig förföljelse i Malawi. I sin Report on Torture (Rapport om tortyr), utgiven år 1973, meddelar Amnesty International:

”Väldokumenterade rapporter tyder på att såväl år 1967 som år 1972 utsatte Unga pionjärer [den ungdomliga flygeln inom Malawis kongressparti (MCP)] och deras understödjare Jehovas vittnen för tortyr i form av våldtäkt, prygel, rakning med söndriga flaskor och bränning. På hösten år 1972 vållade dessa förföljelser att ett stort antal dog och att omkring 21.000 Jehovas vittnen gick över gränsen till Zambia, där flera hundra dog i ett otillfredsställande flyktingläger.”

När vittnena i december 1972 fördrevs från detta läger i Zambia, råkade många av dem ut för brutal behandling, då de tvingades återvända till Malawi. Slutligen upprättades därför flyktingläger på andra sidan gränsen i Moçambique. Drygt 20.000 vittnen kom att bo i dessa läger från tidigt på året 1973 till augusti 1975. Då inträdde en förändring, vilket framgår av en färskare rapport från Amnesty International:

”I juni 1975 tog FRELIMO-regeringen makten i Moçambique, och kort därefter började ett antal högt uppsatta ämbetsmän i FRELIMO-regeringen angripa Jehovas vittnen. ... Förmodligen till följd av detta tycks flyktinglägren i Vila Coutinho/Mlangeni-området ha stängts under augusti månad. Genom oavhängiga vittnen har Amnesty International fått veta att flyktingar, som är Jehovas vittnen, i stort antal varit synliga vid gränsen mellan Malawi och Moçambique i slutet av augusti [1975], synbarligen förvirrade och osäkra om vart de nu skulle bege sig.”

Förra året begicks upprörande illdåd i mycket stor skala mot dessa vittnen, då de tvingades vända åter till sina hem i Malawi. Dagstidningar världen runt började innehålla rapporter om detta. Statsämbetsmän i Malawi förnekade dessa rapporter eller påstod att de var överdrivna. Men hur förhåller det sig egentligen?

Överväldigande bevis

Faktum är att en stor mängd av dessa illdåd är väl dokumenterade. Namnen på de vittnen som blivit rått och hänsynslöst behandlade, utförliga uppgifter om deras angripare och de platser där dessa illdåd ägde rum har tillhandahållits.a I ett brev till tidningen London Observer — med anledning av en tidigare artikel på framträdande plats i tidningen om dessa illdåd — framhöll R. E. S. Cook:

”Colin Legums artikel förra veckan om rapporterade illdåd mot Jehovas vittnen i Malawi kom inte som någon stor överraskning för mig. Liknande meddelanden nådde den brittiska pressen för några år sedan. På den tiden arbetade jag i Malawi. Det jag då fick erfara lämnar mig inte i tvivelsmål om att de nuvarande rapporterna i huvudsak är riktiga och att nu — liksom tidigare — inga officiella åtgärder kommer att vidtas för att hjälpa dessa oförargliga och försvarslösa människor.

Att förföljelse pågick kunde jag verifiera med hjälp av de malawiska myndigheternas arkiv (månadsrapporter från distriktskommissarier till presidentens kontor). Att inga officiella åtgärder kommer att vidtas för att hjälpa vittnena framgick klart och tydligt av de till stor del meningslösa förehavandena inom Brittiska samväldets parlamentariska sammanslutning, som då höll sin årliga konferens i Malawi. Jag bevistade den som en intresserad åskådare och hade vid flera tillfällen möjlighet att tala med delegater. Privat var förföljelsen av Jehovas vittnen ett stort samtalsämne, men offentligt, i konferenshallen, nämnde man den inte en enda gång.” — 14 december 1975.

Theodore C. Pinney var rektor för Bunda jordbrukshögskola i Malawi i början på 1970-talet. Han såg själv hur Jehovas vittnen fördes bort till fängelse; några var hans personliga vänner. Så en morgon i november 1972 blev han uppmanad att komma och se på något bakom sitt hus på skolområdet. Där fann han kropparna av sex män och en kvinna, fasansfullt stympade. Några män som tillhörde Malawis kongressparti talade om för honom att de döda var Jehovas vittnen.

Detta blev för mycket för honom, och därför protesterade han personligen mot dessa illdåd genom att direkt, vid mer än ett tillfälle, hänvända sig till Malawis president, dr Banda. Detta ledde till att han blev utvisad i december 1972. I ett brev i våras förklarade Pinney:

”När förföljelse blir den taktik som staten officiellt tillgriper, när man av de lokala myndigheterna får föreskrifter att avskeda alla anställda och elever som är Jehovas vittnen och när sedan blodet stänks över skolområdet, därför att man varit sen att lyda, då är det inte längre möjligt att hålla tyst om dessa ting.”

Denna hemsökelse och förföljelse av Jehovas vittnen, understödd av Malawis kongressparti och statstjänstemän, fortsätter alltjämt. Den 20 februari 1976 skrev en kongressman från Massachusetts i Förenta staterna, Paul E. Tsongas, till en valman: ”Jag har begärt och har mottagit ett meddelande från avdelningen för afrikanska ärenden i utrikesdepartementet som tycks bekräfta nyhetsmeddelandena och artiklarna i [Vakttornets publikationer].”

I den sydafrikanska tidningen Rand Daily Mail för 26 maj 1976 hette det: ”Förföljelsen av Jehovas vittnen i Malawi är kanske det dystraste draget i Bandas styre. De har motstått nästan nio års hätsk förföljelse till försvar för sin tro. Det finns hundratals välbestyrkta fall av otäck tortyr, grymmaste prygel och sexuella övergrepp som våldsmän bland Unga pionjärer gjort sig skyldiga till.”

I ett brev till Arthur Dritz i New York, daterat 14 juni 1976, skrev Bruno Kroker, förste pressombudsman i Kyrkornas världsråd:

”Vi har gjort efterforskningar med anledning av rapporterna om förföljelsen av Jehovas vittnen i Malawi. Ni förstår säkert att Kyrkornas världsråd inte omedelbart kan agera med anledning av rapporter, vare sig tryckta eller muntliga, utan att kontrollera dem via egna källor.

Den bekräftelse vi har fått efter många dröjsmål har sannerligen befunnits oroande, och generalsekreteraren, dr Philip A. Potter, har skrivit ett personligt brev till dr H. Kamuzu Banda, Malawis president.” — Se sidorna 8 och 9 i denna tidskrift.

Varför denna förföljelse?

Men varför har Malawi satt i gång denna ihållande förföljelse av Jehovas vittnen?

Det beror på att Jehovas vittnen vägrar köpa Malawis kongresspartis partikort. Partikortet tillkännager att innehavaren är medlem av det styrande politiska partiet i Malawi. Men om Jehovas vittnen skulle köpa ett politiskt partikort och på så sätt sluta sig till ett politiskt parti, skulle detta vara ett öppet förnekande av vad de tror på och bestämt håller på.

Jesus Kristus sade om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen.” Och till en politisk styresman under första århundradet sade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 17:16; 18:36) Därför tror Jehovas vittnen att det vore fel av dem att sluta sig till ett politiskt parti. De är inte egensinniga eller oresonliga. De skulle gärna betala för en identifikationshandling eller rentav för ett kort som tillkännager att de är skattebetalande medborgare i landet.

Anser du att det är rätt av partifunktionärer i Malawi att bruka mordiskt våld för att försöka tvinga folk att kränka sitt av bibeln övade samvete genom att sluta sig till ett politiskt parti? Var det rätt av romarväldet att, under dödshot, yrka på att de första kristna skulle strö en nypa rökelse på altaret såsom ett offer åt kejsaren? Nationer som beviljar trosfrihet handlar inte så. Men fastän Malawi påstår att det beviljar sina medborgare trosfrihet, tillgriper det illdåd i sina försök att tvinga Jehovas vittnen att ta del i politiken.

Den fortsatta förföljelsen

Det fängelse, där Jehovas vittnen i huvudsak har hållits inspärrade sedan de återvände från Moçambique, heter Dzaleka. Det är beläget nära Dowa, norr om Lilongwe. Korta meddelanden som smugglats ut därifrån berättar om fruktansvärda lidanden.

”Även om någon är mycket sjuk tvingas han eller hon till arbete”, skrev ett vittne i Dzaleka på det enda skrivmaterial som var tillgängligt, en bit toalettpapper. ”Sjuka barn skickas till sjukhuset i Dowa. ... De ger ingen vård åt patienter som tillhör Jehovas folk. Vi kallar sjukhuset i Dowa för Jehovas folks slakthus. Man ger fullständig vård åt de sjuka som har partikort såsom medlemmar av M.C.P. [Malawis kongressparti].”

Ett annat kort meddelande, skrivet på en bit av en cementsäck, kom mottagaren till handa i april i år. I det berättades att av vittnena i Dzaleka har sjuttio dött — sextiofem barn och fem vuxna. Likväl tillfogas detta: ”Glada nyheter. Alla bröder och systrar visar upp mycket glada ansikten fast de är förföljda och bär sten”, tydligen som en del av sitt tvångsarbete.

Trots de svåra förhållandena har vittnena lyckats ordna så att de kan hålla sina kristna möten i fängelset. Ett vittne skriver: ”Alla är nu starka i tron. Vi har gjort anordningar för tre möten varje vecka. Vi håller mötena i de celler där männen är inhysta. Vi har ordnat med att syster ’X’ tar hand om [mötena för] systrarna.”

Till och med åminnelsen av Jesu Kristi död firades i små grupper i Dzaleka. Ett vittne meddelar: ”Nästan i varje cell sjöng man sånger före talet, och man gjorde så efter sammankomsten. ... Visst blir ni glada över att få höra att 1.601 var närvarande vid sammankomsten på vår härliga dag, den 14 april, och att mer än 13 tog del av emblemen.”

Tydligtvis är flertalet av de malawiska vittnena inte i fängelse. Många har flytt till andra länder, där deras kristna bröder välvilligt har hjälpt dem. En av dem som flytt är broder ”Y”. Han hade tillhört en församling av Jehovas vittnen i Monkey Bay i Malawi, innan han flydde till Moçambique år 1972. Från sydligare trakter i Afrika, dit han flydde, skriver han i ett brev daterat 6 juni 1976:

”År 1975 tvingades vi av den malawiska staten att återvända till Malawi från Moçambique. När vi nådde fram till Malawi, började man förfölja oss. Men jag överlevde därför att hövdingen i min by inte underrättade förföljarna om mig. Men det var till ingen nytta, eftersom jag inte kunde gå och handla eller hämta vatten, så jag bestämde mig för att ge mig av.”

Å andra sidan tycks det som om vittnena i vissa delar av Malawi kan fortsätta att föra ett någorlunda normalt liv. ”Många poliser känner med oss inför den behandling vi får”, skriver ett vittne. Men det är männen inom Malawis kongressparti som vanligen är inställda på att söka efter vittnena för att skada dem och få dem fängslade. Detta gör livet till ett vågspel.

I ett budskap från Chinteche i Malawi kunde ett vittne, som höll sig dolt i ”buschen”, få ett brev ut ur landet. Han namnger vittnen som ”blev svårt slagna tills de svimmade vid Munkhokwefältet”. Men en mycket färskare rapport antyder att förhållandena har blivit något bättre, att vittnena inte längre tvingas leva i buschen.

Från Nkhata Bay i Malawi skriver ett vittne: ”Hövdingen Timbiri frågade bröderna om de ville ta del i politiken genom att köpa medlemskortet men alla vägrade. Då stötte han till sin stol och gick tätt inpå dem och började slå bröderna. Han tog en broders huvud och broderns hustrus huvud och slog dem tillsammans. Två bröder och deras hustrur blev alldeles röda av blod.”

Låt oss som en sammanfattning återge vad en reporter bland vittnena i ett angränsande afrikanskt land har sagt: ”Fienden gör allt som han tror skall försvaga bröderna och systrarna. I somliga trakter arresterar de både bröder och systrar. I andra griper de bara bröder, särskilt de äldste och dem som de vet har ett visst ansvar. Ibland företas arresteringarna av lokala partimedlemmar som känner bröderna, och de för dem till polisen. Det är likadant med småbarnen. Först tog man dem vanligen från föräldrarna. Andra gånger lät man dem följa med föräldrarna i fängelse; ni har ju fått meddelanden om att småbarn dött i Dzaleka. De gör vad det vara må som de tror skall göra bröderna missmodiga.”

Hur känner du det, när du hör om dessa ting som görs mot Jehovas vittnen i Malawi? Känner du dig manad att uttala dig till förmån för sådana oskyldiga offer? Vet du att många personer gör så, bland dem flera ämbetsmän i hög ställning världen runt?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

”Att förföljelse pågick kunde jag verifiera med hjälp av de malawiska myndigheternas arkiv.”

[Infälld text på sidan 4]

”När förföljelse blir den taktik som staten officiellt tillgriper, ... då är det inte längre möjligt att hålla tyst om dessa ting.”

[Infälld text på sidan 5]

”Jag [kunde] inte ... gå och handla eller hämta vatten.”