Världsvid protest mot illdåden

JEHOVAS VITTNEN har bokstavligen skrivit tiotusentals brev till ämbetsmän i Malawi under de senast förflutna månaderna, också till president Banda. De har begärt att något måtte göras för att lindra deras kristna bröders och systrars lidande. Men i och med att illdåden blir allmänt kända och blir bekräftade av allt fler oavhängiga källor, är det nu många förutom Jehovas vittnen som också höjer sin röst i en allt högre protest till ämbetsmän i Malawi.

En av Förenta staternas välkända senatorer, Frank Church, uttalade sig till exempel emot förföljelsen, då han sade inför senaten: ”Jag hemställer om enhälligt bifall till att en redaktionell artikel ur The Wall Street Journal och en artikel skriven i Zambia av Dial Torgerson för Los Angeles Times, vilken avslöjar vad som nu händer vittnena, måtte tryckas i [kongress-]PROTOKOLLET.” Inga invändningar gjordes, och följaktligen infördes dessa artiklar i publikationen Congressional Record på sidan S224, den 21 januari 1976.

Senare tog George E. Brown j:r, i Förenta staternas representanthus, till orda i kongressen, och hans ord är återgivna i Congressional Record på sidan E262, den 28 januari 1976: ”En lag i Malawi, som har ett enparti välde, föreskriver att varje medborgare måste ha ett medlemskort. Vittnena vägrar att bära ett sådant, och härmed har de utsatt sig för förföljelse.”

Därpå sade Brown: ”Jag uppmanar kraftigt mina kolleger att läsa följande artiklar i ämnet, som jag skulle önska få införda i Congressional Record, och att överväga möjligheten till en mera aktiv del i att söka ändra detta händelseförlopp genom direkt kommunikation med ämbetsmän i Malawis regering och genom en förändring av vår prioritering av utrikesärendena. Vårt agerande bör återspegla vår avsky, inte avspegla vår likgiltighet.”

Och ännu mer har gjorts än att bara införa pressmeddelanden om förföljelsen av Jehovas vittnen i Congressional Record. Många statsämbetsmän i Förenta staterna har skrivit direkt till Malawis president Banda om den här saken. Ett sådant brev är, som du ser, återgivet här ovan.

I andra stater har man också i parlament eller riksdagar uttalat sig om förföljelsen av Jehovas vittnen. Den 17 februari 1976 ringde en dansk folketingsman, Bent Honoré, till Jehovas vittnens avdelningskontor. Han önskade att de förföljda vittnena i Malawi skulle underrättas om att man i den danska riksdagen, folketinget, hade dryftat deras svåra belägenhet, ”så att de kan få veta att de inte är glömda. Så att detta skall kunna bli en uppmuntran för dem.”

Illdåden mot de malawiska vittnena framkallade också utdragna diskussioner i Västtysklands förbundsparlaments andra kammare, förbundsdagen, i mars 1976. Som svar på en fråga sade till exempel ministern Hans-Jürgen Wischnewski bland annat: ”Förbundsregeringen har till följd av meddelandena om förföljelsen av Jehovas vittnen i Malawi funnit anledning att låta ambassadören framföra den tyska opinionen till Malawis regering.”

Vad efterforskningar ledde till

Som det nämndes i föregående artikel säger Kyrkornas världsråds förste pressombudsman att denna organisation har gjort sina egna efterforskningar beträffande illdåden mot Jehovas vittnen i Malawi. Detta ledde till att det brev, som återges på följande sidor, skrevs till president Banda av Kyrkornas världsråds generalsekreterare, dr Philip A. Potter.

I juni 1976 sände så Kyrkornas världsråd (WCC) också ut ett pressmeddelande om saken. I meddelandet hette det att dr Potter ”har vädjat till dr H. Kamuzu Banda, Malawis president, om att frige medlemmar av sekten som nu kvarhålls i fångläger eller är arresterade och sitter i häkte. Doktor Potter har krävt att de skall sändas tillbaka till sina byar för att leva ett normalt liv.”

Vidare framhölls det i pressmeddelandet att dr Potter hade ”anhållit om att man måtte ta regeringens och kongresspartiets inställning till och taktik mot Jehovas vittnen under förnyad omprövning och uppmanat till samtal med deras ledare i syfte att utröna hur man på bästa sätt skall kunna finna en varaktig lösning på problemet”.

Flera protester

Protesterna till Malawis regering på Jehovas vittnens vägnar har antagit olika former. En artikel i tidningen The Examiner för 6 april 1976 är ett exempel. Denna dagstidning, som ges ut i staden Independence i staten Missouri i Förenta staterna, förklarar att Blantyre i Malawi är systerstad till Independence och tillägger:

”Pengar har samlats in och sänts till Blantyre. Doktor Banda besökte rentav Independence år 1968 och välsignade alla med spetsen av en lejonsvans vid en lunch på Stephenson’s Apple Farm. Vare sig vi gillar det eller inte, är vi ganska intimt förbundna med den beryktade doktorn och hans stad Blantyre.”

Skribenten i The Examiner, Keith Wilson j:r, protesterar sedan: ”Jag skulle vilja föreslå att stadsfullmäktige antingen med största skyndsamhet gör slut på släktskapen eller, såsom uttryck för att man följer dr Bandas exempel, börjar förbereda en passande ceremoni för att fira Adolf Hitlers födelsedag den 20 april.”

Ja, det som har hänt i Malawi har väckt stor oro bland många människor som är personligt bekanta med president Banda. Några av dessa kommer ihåg dr Banda från hans skoltid i Förenta staterna och i England, där han studerade vid olika högskolor och åtnjöt läkarutbildning såväl som läkarpraktik.

En av hans forna lärare vid Wilberforce Academy, Flora Isabel Askew, utbrast då hon fick höra hur dr Banda har behandlat Jehovas vittnen: ”O, du milde, hur har han kunnat förfalla till något sådant?” Hon påminde sig att när hon träffade Banda på 1960-talet, ”var hans hela förhoppning att han skulle kunna befria sitt folk”.

Vädjanden om hänsyn

Många brev till president Banda innehåller bevekande vädjanden till honom om att sörja för att oskyldiga malawiska medborgare, som lider orättvist, får lättnad i sin svåra belägenhet. I februari nu i år skrev till exempel en av Bandas forna vänner i England, Lord MacLeod of Fuinary, till honom. Han bad om ursäkt, ifall han hade fel då han titulerade honom doktor. Men han förklarade att ”det var så vi brukade tilltala dig, för många år sedan, i samlingslokalerna på Clyde Street i Glasgow”.

Lord MacLeod är inte något Jehovas vittne, men han fortsatte brevet med att säga att vad som drev honom att skriva sitt brev var ”färska pressmeddelanden här beträffande Jehovas vittnen i Malawi”. Sedan framhöll han beträffande vittnena: ”De är välkända, världen utöver, för sitt fridsamma, idoga leverne. ... Var därför vänlig och svara mig personligen. Om jag bara får ett officiellt svar från en av dina underlydande, kan jag inte annat än förmoda att du avvisar hänvändelser angående ämnet och måste dra mina egna slutsatser.”

En särskilt bevekande vädjan gjordes till president Banda i ett brev skrivet den 26 maj 1976 av dr Walter King:

”Låt mig få presentera mig, innan jag tar mig friheten att tala till dig om en sak som ligger mig varmt om hjärtat. År 1968 var jag den läkare som var president för den medicinska nämnden vid Piedmontsjukhuset i Greensboro i North Carolina, USA, när detta sjukhus stängde portarna.

Genom vissa kyrkliga förbindelser (Jehovas vittnen inbegripna) fick vi kännedom om att ditt förträffliga land, som bland andra var statt i utveckling, var ett vars medicinska anordningar vid den tiden var tillräckligt begränsade för att vår materiel ... skulle kunna utnyttjas i mänsklighetens tjänst, i stort sett så som den hade använts i vårt eget lilla sjukhus. ... Vi fattade ett ofördröjligt beslut att sända vårt offer, som visserligen var litet men likväl kom från hjärtat, för att bidra till att fylla Malawis medicinska behov. ...

Du och jag är vetenskapsmän till yrket, och det är svårt för oss att förstå hur en person kan ha en så djupt rotad tro på vilken religion det vara må att de hellre skulle vilja dö än ta emot en blodtransfusion, men jag försäkrar dig att det — av våra erfarenheter här i landet — har framgått att dessa människor faktiskt är så hängivna sin religion (och detta är en av deras trosuppfattningar jämte den om avståndstagande från politik och krig) att de hellre offrar livet än bryter mot den. De vägrar att ta emot blod till och med för de allvarligaste operationer. Kanske tycker du, som jag gör, att om vi leder detta slags hängivenhet hänemot nationalstolthet och medborgarskap, kommer belöningen att mer än uppväga en fördragsam hållning gentemot deras erkänt dogmatiska trosuppfattningar. Därför har det fallit mig in, i mina bemödanden att föreställa mig i din ställning som Malawis president, att det borde vara ett utslag av politiskt snille att vinna de gemensamma ansträngningarna av Jehovas vittnen som en grupp, för att de i Malawi skall få visa sig vara det slags goda medborgare som vilket som helst land skulle vara stolt över att ha. Detta kommer att bli resultatet av deras uppskattning av att du, får vi hoppas, visar fördragsamhet mot deras religiösa övertygelser.

Kanske är jag särskilt skickad att framställa denna begäran till dig, herr president, eftersom jag känner dessa människor från en läkares ståndpunkt. Det ligger så till att jag, fast jag är katolik, tror på att de har rätt att vägra blod vid min kirurgiska behandling av deras problem, och samtidigt lönar de mig för min fördragsamhet genom att strängt hålla sig till min vagaste anhållan om att de fort skall börja röra på sig, genom att tro på mina medicinska föreskrifter och hysa fullständig tilltro till min uppriktighet. I mina affärsförbindelser med dem har jag funnit dem vara 100 % ärliga, oförfärade därhän att de visar imponerande mod och oändligt mycket mer lojala än nödvändigt. Om jag vore ledare för en hel nation av dessa människor, tror jag uppriktigt att det skulle löna sig på en mångfald olika sätt att medge dem åsiktsfrihet, eftersom de är ett föredöme för andra i att stimulera nationalstoltheten genom sin idoghet, sitt kristna liv och sin ärlighet, också i fråga om att betala skatt.”

Den 31 maj 1976 tillkännagav president Banda att ett nytt kabinett med tolv medlemmar skulle bildas, och dr Banda själv skulle inneha posten som justitieminister. Är det möjligt att dr Banda har blivit felunderrättad om Jehovas vittnen? Har han av forna eller nuvarande rådgivare förmåtts att tro att vittnena är egensinniga, laglösa människor? De som är personligt bekanta med Jehovas vittnen vet att sådana anklagelser är falska.

Visst kan det, för människor som inte ser saken från Jehovas vittnens ståndpunkt, verka egensinnigt om någon vägrar att köpa ett anspråkslöst, billigt politiskt medlemskort. Men vittnena anser att gudsdyrkan är inbegripen. Det kan påminna oss om vad som hände i det forntida Medo-Persien, när vissa män som hatade hebréen Daniel såg till att en lag blev antagen. Denna lag fastställde att vilken person det vara må som, under trettio dagar, vände sig i bön till en vilken som helst gud eller människa utom kungen skulle kastas för lejonen.

Daniel hade ingen lust att ställas ansikte mot ansikte med lejonen, lika litet som Jehovas vittnen vill komma i fängelse, bli slagna eller våldtagna. Men Daniel bad omedelbart till Jehova Gud. Han var inte en laglös, egensinnig människa. Men gudsdyrkan var inbegripen, och sådan dyrkan skall med rätta ges företräde framför varje skyldighet mot någon världslig myndighet. (Dan. 6:4—10) Också om Jesu apostlar läser vi att när de stod ansikte mot ansikte med en liknande situation, sade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29.

Tänkbara lösningar

I själva verket skulle det kunna finnas en enkel lösning på problemet. Om ett kort framställdes som helt enkelt utgjorde en identifikationshandling, då skulle de malawiska vittnena gärna köpa det, eftersom vittnena i många länder betalar för och bär på sig ett sådant kort i lydnad för sitt eget lands lag.

Men kanske den bästa lösningen skulle vara att helt enkelt låta Jehovas vittnen, i religionsfrihetens intresse, slippa köpa ett politiskt medlemskort. Många nationer är stolta över att de låter sina medborgare ha frihet att hysa olika åsikter utan att bli förföljda. Och dessa nationer respekteras av andra nationer därför att de visar fördragsamhet mot trosuppfattningar av skilda slag.

Med allas bästa för ögonen kommer kristna människor världen utöver att bedja för president Banda. De kommer att göra det i överensstämmelse med uppmaningen i bibeln att bedja ”för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. (1 Tim. 2:2) De mer än 20.000 vittnena i Malawi kan helt visst utgöra en mäktig kraft till det goda och till fred i det landet, om de tillåts att oantastade få utöva sin kristna gudsdyrkan.

Jehovas vittnen har skriftligen officiellt vädjat till president Banda om att dryfta sådana möjligheter med deras representanter. Om några personer individuellt skulle önska vända sig till president Banda i telegram eller brev och ge uttryck åt vad de känner inför den här situationen, är hans adress som följer:

His Excellency the Life President of Malawi

Ngwazi Dr. H. Kamuzu Banda

Central Government Offices

Private Bag 301

Capital City

Lilongwe 3

Malawi

[Ruta på sidan 7]

Vidstående brev är skrivet av en kongressman, Tom Harkin från Iowa, och riktat till president Banda. Själva brevet lyder i svensk översättning:

”Jag känner mig tvingad att till er, som ansvarig ledare för Malawi, översända denna skrivelse för att ge uttryck åt min gränslösa förtrytelse och känsla av grov skymf inför er regerings sätt att behandla Jehovas vittnen. Detaljuppgifterna om religiös förföljelse — småsint, illvillig behandling, brutalt prygel, sexuella övergrepp, splittring av familjer, omänskliga fängelsestraff och mord —, såsom de meddelats av trovärdiga amerikanska tidningar, vittnar om en avskyvärd taktik som gränsar till folkmord.

Jag är förtrogen med Jehovas vittnens trosuppfattningar, inbegripet deras universella förnekande av världsliga politiska organisationer och politiska partier, såväl som med det allvar som blir en följd av att omfatta dessa grundsatser. Vem det vara må som är förtrogen med dessa människor vet att de är samvetsgranna medmänniskor och medborgare, och under inga förhållanden skulle de kunna anses utgöra ett hot mot någon bestående politisk ordning.

Det fria utövandet av en religiös övertygelse utgör en väsentlig del av friheten. Det erkänns vara en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna — och garanteras, i själva verket, åt malawier i er konstitution av år 1966. Jag vädjar till er om att ta er taktik under förnyad omprövning, göra helt om och låta detta envisa kränkande av internationellt erkända mänskliga rättigheter upphöra. Att inte göra så kan bara förskaffa er förakt från deras sida som träder upp till människovärdighetens försvar överallt i världen.”

[Infälld text på sidorna 8, 9]

Svensk översättning av en del av brevet från dr Philip A. Potter till president H. Kamuzu Banda:

”Under de allra senaste månaderna har vi fått hänvändelser och rapporter om Jehovas vittnens belägenhet i Malawi, och de uppgifter vi har i denna sak framkallar allvarlig oro hos oss.

Rapporterna gäller i synnerhet dem av Jehovas vittnen som nyligen har återvänt till Malawi från grannländerna. Det föreligger fullgoda bevis för att de har fått utstå avsevärd illvillig behandling och förföljelse av lokala tjänstemän och medlemmar av Ungdomsförbundet. Rapporter har kommit oss till handa om att många torterats. De upplysningar vi har fått om Jehovas vittnen i fånglägren nära Dzaleka är i högsta grad upprörande.

Vi är inte okunniga om de svårigheter som på senare tid i flera år har rått mellan Jehovas vittnen i ert land och de politiska myndigheterna där. Vi inser också att deras läror om, och inställning till, staten åtminstone delvis har bidragit till denna spänning. Kyrkornas världsråd [WCC] har alltid, som ni vet, uppmuntrat till deltagande från alla kristnas sida i verksamhet till de länders välgång där de är bosatta.

Men den fundamentala mänskliga rättigheten till sådant deltagande inbegriper också friheten att ha en annan åsikt såväl som friheten att vägra att sluta sig till någon viss politisk grupp eller partiorganisation. Därför anser vi att ert lands uppenbara taktik, att tvinga till medlemskap i Malawis kongressparti, utgör ett beskärande av mänskliga rättigheter och att straffåtgärder mot dem som inte förvärvar medlemskap är oförsvarliga. WCC har strävat efter att upprätthålla mänskliga rättigheter överallt och för alla, och vi uttrycker vår djupa oro för Jehovas vittnen i Malawi, i synnerhet för dem som rapporteras alltjämt befinna sig i fångläger eller i häkte, därför att de vägrat köpa medlemskort i kongresspartiet.

Det är ju möjligt att några av de rapporter som har cirkulerat inte är korrekta. Men som vi har angett finns det en hel del bevis för fortsatta vedermödor som vållas Jehovas vittnen av lokala tjänstemän och medlemmar av Ungdomsförbundet etc.

Vi vädjar därför till er om att vidta lämpliga åtgärder, genom vilka de som nu befinner sig i fångläger och de som sitter i häkte blir frigivna och kan vända åter till sina byar för att leva ett normalt liv. Vi anhåller vidare om att ni tar regeringens och kongresspartiets inställning till och taktik mot Jehovas vittnen under förnyad omprövning och att ni dryftar saken med deras ledare i landet i syfte att utröna hur man på bästa sätt skall kunna finna en varaktig lösning på problemet. Vi försäkrar er om vårt stöd och samarbete i sådana strävanden.”

[Bild på sidan 11]

Urklipp ur tidningen Dayton ”Daily News” med bl. a. Flora Isabel Askews kommentarer. Rubriken i svensk översättning: Vänner upprörda över helomvändning av Banda.