En påminnelse om mera rofyllda tider i Ulster

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Ulster

”ROFYLLDA tider i Ulster? Aldrig mera!” En sådan reaktion är begriplig, när man tänker på den grymma sekteriska kampen, de fasaväckande lönnmorden och förödande bomberna, det tragiska utgjutandet av oskyldigt blod och det huvudlösa förstörandet av enskild såväl som allmän egendom, som tycks ha kommit att höra till ordningen för dagen i Nordirland.

Men bara en helt kort sträcka från den pyrande oron i det centrala Belfast kan man hitta en verklig oas, där det råder ostörd frid och ro. Denna påminnelse om mera rofyllda tider får man i Ulsters hembygdsmuseum.

Det är ett fantasirikt, tankeväckande projekt, som ryms på ett 55 hektar stort område av rogivande, skönt skogbevuxen, parkliknande landsbygd och som på ett utmärkt sätt belyser levnads- och arbetsförhållandena i provinsen Ulster under de senast förflutna två eller tre hundra åren. Här, i en naturlig omgivning, finner vi återuppförda hus, som varit bostäder åt torpare, åt bönder och arbetare, åt vävare och andra som har bott i Ulster i gångna år. Låt oss först se hur torpstugorna såg ut.

Torpstugorna

Ditt första intryck kan få dig att utbrista: ”O, så rart och charmigt. Titta på det vackra halmtaket och röken som ringlar ur skorstenen.” Husen har återuppförts med stor omsorg. Sten för sten och timmerstock för timmerstock revs husen ner på den plats där de ursprungligen stod, och sedan har de blivit omsorgsfullt återuppförda här. Ett hus består av ett enda rum, som inte är stort mer än tre meter i fyrkant, har jordgolv, tjocka stenväggar med mycket små fönster och lågt, halmtäckt tak.

Det är uppenbart att livet i stugan kretsade kring eldstaden, som kringgärdades av kullerstenar, delvis nergrävda i jordgolvet. I den här torpstugan brinner en torvbrasa friskt på jordgolvet, och runt eldstaden finner man alla de primitiva kärl och redskap som användes vid matlagning.

På den där stora, svarta laggen tillredde torparmor de ting som utgjorde huvudbeståndsdelarna i kosten, t. ex. det osyrade brödet, havrekakan, som sedan fick torka framför elden lutad mot ett ställ. Tror du att du skulle kunna baka det härliga, runda bikarbonatbrödet, som man bryter i fyra bitar och äter med berg av nykärnat smör; eller kanske potatisbrödet, som består av en blandning av vetemjöl och kokt potatis?

De ojämna, vitkalkade väggarna kan inte göra mycket för att skingra den känsla av cellskräck som smyger sig på oss i det här lilleputthuset. Vi kan inte heller tänka oss att det skulle vara särskilt bekvämt att ligga på den väggfasta britsen nära eldstaden, för bädden ser både trång och hård ut.

Och ändå dök också här frågan upp — vad har vi egentligen åstadkommit, när det gällt att skapa ett bättre liv åt oss nu på det ”moderniserade” 1900-talet? Hur är det egentligen med livskvaliteten i dag i den stenöken som Belfast utgör, utöver de grundläggande materiella behoven?

Helt visst skulle vemhelst av dem som bodde i ett hem likt detta bli förfärad över somliga av den så kallade civilisationens hjärtslitande följder, med dess ohyggliga förmåga till plötslig, urskillningslös förödelse. De kanske skulle vara glada att kunna fly tillbaka till denna fridfulla helgedom, även om livet måste ha varit hårt på den tiden.

Men jämte dessa små, mycket enkla hus, där ibland hela familjer bodde och där de sov tätt sammangyttrade med fötterna mot eldstaden, finner vi också några fina bondgårdar. Vi kliver alltså ett pinnhål eller två uppför den sociala ”stegen” och lägger märke till en del små förbättringar i böndernas och lantarbetarnas lott.

Bondgårdarna

Även om man i bondgårdarna bestod sig lyxen att ha ett stenlagt köksgolv i stället för ett hårdtrampat jordgolv, bjöds det inte heller här någon större materiell komfort.

Vi finner återigen en eldstad som är placerad på golvet och där en torvbrasa brinner friskt, och det mesta av röken, beroende på vindriktningen, letar sig ut genom ett slags rökfång som byggts ut från väggen. Se på den där kraftiga svängarmen av järn, som är monterad på vänstra sidan av eldstaden och som har använts för att svänga de tunga järngrytorna och stora, svarta kittlarna ut från elden! Hur tror du det skulle vara att sköta en av de där grytorna, som kunde rymma inemot hundra liter? De här ser inte riktigt så stora ut, men vilken kontrast utgör de inte till de 1,5 liters elektriska snabbkokare som används i irländska hem i dag!

Alla bondgårdarna från denna mera rofyllda tid var sparsamt möblerade, spartanskt till ytterlighet — ett grovt tillyxat bord, en eller ett par stolar som inte ser särskilt bekväma ut och ett öppet skåp med enkla lerkärl, familjens matservis. I ett hörn kanske det har stått en utdragssoffa, som tjänade såsom en bänk att sitta på under dagen, och intill eldstaden stod den obligatoriska saltlådan. Den där trebenta pallen var mycket praktisk med tanke på det ojämna golvet. Träet till de flesta av de grovt tillyxade möblerna, såväl som det kraftiga timmer som ger huset stadga, är sådant som legat begravt i torvmossar och som det på sin tid fanns mycket gott om här på Irland.

En intressant detalj som vi lägger märke till i dessa bondgårdar är den tvärvägg som spärrar vägen för oss, när vi kommer in genom dörren på husets framsida, vanligen husets enda dörr. Den här skiljeväggen med sitt lilla fönster, genom vilket man kan se vem som kommer över gårdsplanen, är uppförd i rät vinkel mot den vägg där eldstaden är belägen. Den utestänger en del drag från området kring eldstaden och bidrar till trivseln i det hörn, där familj och vänner kunde slå sig ner för en stunds munter samvaro.

De som bodde på dessa lantgårdar var åtminstone fria från den nutida terror som upplevs av så många som nu bor på ensliga lantgårdar i Nordirland, där det har hänt att folket på sådana gårdar blivit dödade av bilpatruller av mordiska sekterister som plötsligt slagit till. ”Utkiken”, som den nyss beskrivna tvärväggen försåg huset med, motsvaras i många hem i våra dagar av de ogästvänliga titthål som inifrån ger en vidvinkelbild av hur det ser ut utanför dörren eller av så kallade spionspeglar som sätts i ytterdörrar, för att man skall kunna bli varnad för en besökare som är betänkt på att döda.

Det var inte alla som upplevde den fattigdom som var så mångas lott bland vanligt folk i dessa svunna år, i synnerhet under och strax efter den stora hungersnöden år 1845. Bland de mer välsituerade fanns det sådana som levde i större överdåd. Detta får vi belyst för oss, när vi besöker det större tvåvåningshus, som på sin tid beboddes av en präst.

Prästbostaden

Det här huset skiljer sig verkligen från de andra. I det finns ett stort köksutrymme, som vi genast kommer in i genom huvudingången. På vänster hand ligger ett ”förmak”, och till höger finner vi ett sovrum och ett arbetsrum. På andra våningen ligger ett mycket stort sovrum med två ofantliga dubbelbäddar, fullständigt utrustade med varmvattenskrus, sängvärmare av koppar och nattkärl, förutom klädskåp och klädkistor. Möblerna här vittnar om hantverksskicklighet och en kvalitet som är i ögonenfallande, eftersom sådana föremål saknades i församlingsbornas hem.

En sak som verkligen gör intryck på oss här är den oerhört stora eldstaden i köket. Den har ett sådant omfång att vi kan stå strax intill härden och se upp i skorstenen, där många olika livsmedel kunde hängas för att bli rökta och på så sätt bevarade. I det här huset finns också något som har saknats i alla de andra som vi hittills har besett — en bakugn! Det enda som kvinnorna i de tidigare husen hade att grädda bröd i var en ”bakgryta” som man begravde i torvbrasan.

Husmor i det här hemmet hettade upp sin ugn med rökfritt bränsle, träkol, rakade ut det kol som var kvar när ugnen blivit tillräckligt varm, och sedan bakade hon brödet i den kvardröjande värmen. Hon kan också rentav ha tillfört familjens kost några av de delikatesser som det påstås att det fanns tillgång på omkring år 1776: ”Duvor, 2s. [två shilling, som i dag motsvarar omkring åttio öre] per dussin; kaniner, 4d. [fyra pence, som i dag motsvarar omkring fjorton öre] per styck; sjötunga, 10d. paret; hummer, 5s. per dussin; vildand, 10d. till 1s. per styck.”

Många människor som bodde i Ulster på den tiden var sysselsatta med beredning av lin, en näringsgren som var synnerligen lämplig för klimatet här. Det liv som linbearbetarna förde måste, liksom lantbrukarens, ha varit mycket strävsamt.

Linodlarna

Att bereda linet, den växt ur vilken lintågor till linnevävnader framställs, var helt visst ytterst slitsamt och tröttande. Linplantorna rycktes upp med rötterna och bands i kärvar, varefter de sänktes ner i lindammar under åtta till fjorton dagar för ”rötningen”, som innebär att bakterier påverkar stjälkarna så att fibrerna blir frigjorda.

Av de frigjorda fibrerna, lintågorna, spann man slutligen garn som användes till vävning. Lärfter och andra vävnader av linne, som från början är ljusbruna, lades ut till blekning på en därför avsedd gräsbevuxen plats, ett bleke. Vi kan här nämna att straffet för stöld av linne från ett sådant bleke på den tiden var nästan otroligt strängt, nämligen döden! Ja, då för tiden lade man sannerligen inte fingrarna emellan.

En del ortsbor kan ha arbetat i linnespinneriet med dess väldiga vattenhjul, som alstrade den kraft som behövdes för skäktningen och andra faser vid linets beredning, när man väl slutade att bereda linet för hand, men den verklige yrkesmannen i allt detta var utan tvivel vävaren.

Vävarens hus

För att vi riktigt skall kunna lära känna arbetsförhållandena för vävaren i gamla tider får vi här i vävarens hus se en nutida vävare i arbete såsom man gick till väga förr i tiden. Vi går in genom dörren och rakt fram, runt den nu för oss bekanta tvärväggen, och befinner oss i ett kök som i mycket påminner om köket i de bondgårdar vi redan har besökt. Till höger ligger sovrummet, som är stort nog för två dubbelsängar, och till vänster, bakom väggen med eldstaden, finner vi vävstugan.

Det råder inget tvivel om att vävaren kände sig glad och tillfreds med sitt arbete. Han gick upp i det. Vävarna brukade arbeta från gryningen till skymningen, och därför ser vi så många fönster i det här rummet. En av besökarna säger till den vävare som nu är i arbete att den långa, mödosamma arbetsdagen måste ha verkat avhumaniserande på vävaren och gjort honom rätt och slätt till en del av vävstolen. Men den här vävaren menar att det i hans fall snarare är så att vävstolen utgör en förlängning av honom, med en alldeles egen sinnesstämning.

Det är helt fascinerande att se hur mönstret växer fram på linneduken under arbetets gång, i det att fötter och händer är flitigt sysselsatta med att lyfta de olika trådarna, först här, sedan där, och skytteln far fram och åter. Vilken samordning och koncentration!

Andra reflexioner över det förgångna

Andra utställningsföremål hjälper oss till insikt om det förgångna. Läkarens väska med instrument ser avskräckande ut. Vi påminns om att det ju fanns en tid då man inte hade bedövningsmedel. När läkaren måste använda den där sågen, som ser så hemsk ut, för att till exempel amputera ett ben, kunde det hända att man först tog patienten till en närbelägen krog och såg till att han drack sig rusig innan operationen utfördes. Närmaste skomakare anlitades till att göra vaxade tåtar av lin och bivax som kunde användas för att underbinda de avsågade artärerna!

Oket av trä med sina kedjor, som användes för att forsla mjölkkärlen, ser inte särskilt behagligt ut det heller, och vi häpnar över de ganska otympliga redskap man var hänvisad till. Få personer på Irland i dag skulle föredra sådana levnadsförhållanden, som vi får en antydan om här, framför dem som de nu lever under tack vare nutida teknologiska landvinningar.

Men det är, i lika hög grad, tvivelaktigt om de människor som levde på den tiden och använde alla dessa redskap och verktyg skulle ha föredragit nutidens faror, osäkerhet, spänning och hat framför sin tids relativa lugn och ro. Vi tycks ha ersatt orättvisorna på deras tid med ännu oerhördare orättvisor. Ett kvickhuvud, som tydligen hade begrundat den känsla av stor besvikelse som råder bland många människor, klottrade följande fråga på en mur i Belfast: ”Finns det liv före döden?” Det är verkligen nyttigt att få en påminnelse om mera rofyllda tider, och det är gott att äga hoppet att ro och frid en dag skall återställas.

[Infälld text på sidan 10]

Torparens hus

[Infälld text på sidan 11]

Bondens hus

[Infälld text på sidan 12]

Prästens hus

[Infälld text på sidan 13]

Vävarens hus