Den västafrikanske vävaren i arbete

Från Vakna!:s korrespondent i Liberia

NU PÅ det förkonstlade 1900-talet, med datoriserade, massproducerande fabriker, är det verkligen befriande att se en hantverkare som producerar vackra föremål med så gott som samma metod som på bibelns tid.

En dag när jag besökte Mustapha fann jag honom i arbete vid sin vävstol. Förr i tiden var vävning en hemlig konst, och enligt vad som berättas fick ingen stå bakom vävaren och se på medan han arbetade. Mustapha berättar att inom mendestammen tillhörde en gång i tiden alla vävare inom ett hövdingdöme en och samma familj. Redan då var det bara ett fåtal som kunde tekniken, och bara de främsta stamhövdingarna kunde kosta på sig en vävares tjänster.

När en sådan hövding tog en vävare i sin tjänst, röjde man en glänta i skogen i närheten och uppförde ett stängsel av palmblad för att inhägna vävplatsen. Man trodde att det var en ande som hjälpte vävaren att utarbeta tygets mönster. Inhägnaden förhindrade att någon utan förvarning kunde komma i närheten av vävaren.

Vävaren anställdes av stamhövdingen för att framställa en gbalee, som består av ett flertal våder hopsydda till ett tygsjok som är något större än ett sängöverkast. Vävaren och hans familj och en assistent flyttade till hövdingens område, där de fick mat för dagen och en hydda att bo i. Vävaren skyndade inte på arbetet, utan det kunde ta upp till ett år att göra två gbaleer. När en regeringsledamot eller annan prominent person kom på besök, skänktes en gbalee till honom. Vävaren fick inte betalt i pengar, utan kunde få en ko, eller kanske en flicka som var jungfru.

I dag arbetar emellertid vävarna på kommersiell basis. Mustapha hade till och med ett kontrakt på att utföra textilierna till Organization of African Unity Conference Hall i Monrovia. Genom utvecklingen av turismen finns det en växande marknad för klänningar, skjortor, sängöverkast och andra vävda tyger.

Råmaterialen

Råmaterialen anskaffas lokalt, fick jag veta. Tråden är av bomull. Det finns två huvudtyper: den lägre busken (vit) och den högre (brun). Bomullen sorteras efter färgen — brun, ljusbrun och vit — och placeras i kinjas (förvaringskorgar).

Jag inbjöds att besöka en gammal kvinna, Siah, för att se på hur bomullen bereds för vävningen. Hon visade stolt sina färdigheter.

Först tas fröna bort från bomullen. Det gör man genom att placera bomullen på ett träblock, och en rund trästav eller järnstång rullas över bomullen. Då pressas fröna ut ur materialet. Fibrerna läggs sedan i korgar i väntan på nästa process, kardningen.

Att se på kardningen är fascinerande. Bomullsfibrerna viks över en bågsträng som man gång på gång knäpper på för att göra bomullen mindre kompakt. Slutligen blir den fluffig. Sedan drar man ut handflatsstora tussar, som plattas till och läggs i lösa lager i korgar för att sedan spinnas.

Detta moment ombesörjs för det mesta av kvinnor, vilket påminner oss om bibelns beröm till den flitiga hustrun: ”Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fattar om sländan.” (Ordspråksboken 31:19) De orden beskriver träffande den metod som används än i dag och som Siah visade oss.

Först virar hon den kardade ullen löst runt en slät käpp, sländan, och håller sländan högt med vänster hand. Hon drar ner fibrer med höger hand samtidigt som hon tvinnar dem, så att det bildas en grov tråd. Tråden fästs vid en spindel, och den tvinnas ytterligare genom att spindeln sätts i snabb rotation.

Eftersom bomullen är vit eller brun, undrade jag hur de bjärta färgerna kommer till. En klarröd färg får man genom att koka barken av camwoodträdet som växer i Västafrika. Gul färg kommer från gurkmeja. En viss rot kan på samma sätt ge brun färg. Aska tillsätts för att göra färgerna tvättäkta.

En klarblå färg får man från nyutspruckna blad av indigoplantan. Bladen krossas med fötterna mot en matta och soltorkas sedan i tre eller fyra dagar. Sedan läggs de luftigt i förvaringskorgar, som hängs upp under takskägget på huset. De torkade och krossade bladen slammas upp i vatten och förvaras i stora täckta lerkrukor, som man kan få se stående eller nergrävda i marken på gårdsplanen eller bakom huset. Garnet doppas i färgen under ungefär ett dygn per gång, och olika nyanser får man fram genom antalet gånger som man doppar det.

Vävning är ett hantverk som under århundraden har använts till att framställa tyger till både nytta och glädje för oss. Det fascinerade mig verkligen att få se hur några av momenten i tygframställningen går till.