Luftens sanne monark
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
ÅR 1919 lyckades flygarna Alcock och Brown genomföra den första nonstopflygningen över Atlanten i ett flygplan tyngre än luften. Givetvis spred sig denna nyhet blixtsnabbt runt hela världen. Det var en fantastisk prestation.
Men 43 år tidigare hade en ännu märkligare bedrift egendomligt nog inte ansetts värd att beakta, utom i några få entomologers anteckningar. Det var år 1876 som man fick rapport om att Danaus plexippus, som i England vanligen kallas mjölktistelfjäril, hade iakttagits i sydvästra hörnet av landet. Hur hade den då kommit dit, med tanke på att mjölktisteln, den enda växt som denna fjäril kan livnära sig på, inte hör hemma på de brittiska öarna? Tanken att den skulle ha flugit från sina hemtrakter i Amerika ungefär 4.800 kilometer därifrån tycktes absurd. Ändå fångade man år 1880 flera exemplar ombord på en ångbåt, som befann sig mellan 320 och 480 kilometer ut i Atlanten på väg från Glasgow. Man fortsatte att spekulera över detta problem i 70 år, allteftersom man fick rapporter om ungefär 150 exemplar som iakttagits eller fångats.
Eftersom bara två av dessa fjärilar hittades utmed den franska kusten och bara fyra i Spanien och Portugal, ansåg många att dessa måste ha kommit över med båtar, eller kanske fallit ner på båtarna under överresan. Men fram till denna dag har de uppträtt så ofta att många nu tror att dessa små bräckliga insekter kanske i alla fall själva färdats denna otroliga sträcka. Varför har de denna uppfattning? Därför att man nu känner till märkliga prestationer som utförts av denna fjäril, som i Förenta staterna och Canada kallas monarkfjärilen och i Sverige helt enkelt ”Monarken”.
Denna vackra varelse känns lätt igen på sina stora, orangebruna vingar med den skarpa, mörka ådringen. Det är en vanlig fjäril, som också är välbekant för invånarna i Australien och kringliggande öar och på öarna i Stilla havet. Men dess nordamerikanska livscykel är så spännande att den blivit föremål för ett livslångt studium.
Flyttningsmönster
Redan som ung pojke blev zoologen Fred A. Urquhart intresserad av monarkfjärilen. I början av januari 1976 kunde Urquhart (som nu är professor vid University of Toronto), mycket tack vare 24.000 dollar som han erhållit i forskningsbidrag, avsluta sitt sökande efter den gäckande monarkens vinterkvarter, efter att ha lyckats kartlägga dess flyttvägar. Nära 40 års tålmodig, oförtruten forskning fick till sist sin belöning.
I sin strävan att komma undan den kalla vintern lämnar monarken varje år Canada och norra delen av Förenta staterna och flyger söderut. Till skillnad från flyttfåglarna färdas monarken ensam, och var och en följer instinktivt sin egen väg. På allt mellan 1,5 och 150 meters höjd fladdrar den längre och längre söderut, ibland ända upp till 130 kilometer om dagen. Många av dessa vackra små varelser omkommer under flyttningen, men allteftersom färden går vidare, kommer fler och fler svärmande, till dess de utgör en ofantlig skara.
Allteftersom studierna skred framåt, kom fler oväntade fakta i dagen. Man fann att nästan alla hanfjärilar dör på väg tillbaka hem från sitt vinterkvarter. Hur fungerar då deras fortplantningscykel? En noggrann undersökning har avslöjat, att när dygnets ljusa timmar minskar i antal mot slutet av sommaren, hämmas utvecklingen av honornas könsorgan på de fjärilar som kläckts på sensommaren — och samma sak sker troligen också med hannarna. Detta får till följd att de icke könsmogna svärmar av fjärilar som flyttar söderut blir fortplantningsdugliga i sitt vinterkvarter, när dagarna där blir längre. Parningen äger sedan rum under den därpå följande vårflyttningen norrut.
”En underbar, häpnadsväckande syn!”
För att försöka lokalisera fjärilens vinterkvarter prövade man många olika idéer. Först satte man försiktigt fast tusentals små klisteretiketter på fjärilarnas vingar. Men ett plötsligt, nattligt skyfall spolade bort dessa från de sovande monarkerna. Till sist lyckades man med speciella lappar av den moderna, självhäftande sorten som man använder i snabbköpsbutikerna. Under årens lopp har man släppt i väg hundratusentals märkta monarker, och högen av rapporter har vuxit, allteftersom tusentals observatörer villigt skickat sina fynd till Toronto. Flyttningsmönstret började tydligt framträda, och fastän slutmålet förblev ett mysterium, pekade ledtrådarna mot Mexico.
Den spännande kulmen på efterforskningarna nåddes när två frivilliga, efter att i nära ett år ha rest kors och tvärs genom Mexico, råkade stöta på kolonin inom ett åtta hektar stort område i Mexicos bergstrakter. Här, tre tusen meter över havet, fyllde oräkneliga millioner monarker luften och marken och hängde som girlander över uppskattningsvis ett tusen oyamelträd. Professor Urquhart fångar den hänförelse han kände vid sitt besök i denna isolerade trakt, när han i tidskriften National Geographic på följande sätt beskriver den förunderliga syn som mötte hans ögon: ”Jag stirrade med häpnad på denna syn. Fjärilar — millioner och åter millioner monarker. De hängde tätt packade i stora hopar från varje gren och stam på de stora, grågröna oyamelträden. De virvlade genom luften som höstlöv och täckte marken som en matta i flammande myriader. ... Jag mumlade högt: ’Otroligt! Vilken underbar, häpnadsväckande syn!’”
En vägledande instinkt
Att se en ensam fjäril som suger i sig nektar från en blomma bidrar mycket till att öka ens uppskattning av Skaparen. Men att på en och samma plats få se milliontals fjärilar, som på sin färd dit har tillryggalagt ända upp till 4.800 kilometer, väcker logiskt frågan: Varför? Inte heller nu kan någon med absolut bestämdhet svara på den frågan, när det gäller monarken. Men det verkar som om den svala vintertemperaturen i trakten av Sierra Madre i Mexico är precis vad som behövs för att hjälpa fjärilarna att bevara sina fettreserver inför den kommande flyttningen under de varma vårdagarna.
Vilket skälet än är, kan människan inte annat än förundra sig över den osvikliga instinkt som vägleder dessa migranter. De väger mindre än ett kvarts gram, och ändå kan de flyga med en hastighet på mellan 19 och 23 kilometer i timmen. Dessutom trotsar monarken oväder och hetta, öppen terräng, berg och städer för att leta sig fram hundratals mil till det främmande hem där den aldrig tidigare varit, bara för att än en gång ge sig av och aldrig mera återse det.