Inkafolkets imponerande värld
VÅRT plan vann snabbt höjd i riktning mot Andernas bergskedja, och vi lämnade staden Lima bakom oss. Snart landade vi i Cuzco, som ligger i hjärtat av inkafolkets forntida värld!
Inkariket expanderade från ett mycket litet område till ett område lika stort som Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Italien tillsammantagna. Dess plötsliga fall för endast några få spanska äventyrare gick fortare än dess fantastiska uppstigande.
Vilka var dessa inkaindianer? Vad slags liv levde de? Vad var det som orsakade deras rikes fall och försvinnande?
Ett stort rikes uppstigande
Vår peruanske guide förklarade att den förste inkan, Manco Capac, sägs ha grundat staden Cuzco på en plats som anvisades av solguden. Men historiskt sett börjar inkafolkets historia omkring år 1200. Vid den tiden var detta folk bara en av de många stammarna i Anderna och behärskade endast Cuzco. ”Inka” var närmare bestämt härskarens titel. I modernt språkbruk avser man med termen inka också själva folket i riket, fastän de troligen kallade sig för capaccuna, dvs. ”de härliga”.
Inkafolkets krigsmaskineri började sakta. De stred mot den mäktiga chancastammen. Men denna stam var inte alls villig att ge upp. De gjorde i själva verket en överrumplingsattack mot Cuzco och invaderade staden. Viracucha Inca flydde. Men hans son Pachacutic höll stånd. Han organiserade ett försvar och drev bort chancastammen. Nu var tiden inne för Tahuantinsuyu (”Världens fyra huvuddelar”), inkariket, att träda fram på scenen.
Efter sin fars död blev Pachacutic (som betyder ”jordskakare”) utnämnd till inka år 1438. Under honom och under den son som efterträdde honom utvidgades inkarikets gränser tills det kom att omfatta omkring 984.000 kvadratkilometer. Detta låg till största delen inom det område som nu är Peru, Ecuador, Bolivia och Chile. Det mesta av denna utbredning gjordes mellan åren 1463 och 1493, en period på endast 30 år, och i en terräng som räknas till de mest oländiga på jorden.
En välfärdsstat
Pachacutic utmärkte sig inte endast som krigare, utan också som samhällsplanerare och organisatör. Vår guide förklarade hur samhället var organiserat, och det väckte förvåning då han talade om inkariket som en välfärdsstat. Han förklarade att ingen behövde gå hungrig, men däremot tolererades inte lättja.
Varje person tillhörde en ayllu, en familjeklan som bodde i sitt tilldelade område. Man delade jorden, avkastningen och djuren. Jorden ägdes av klanen och var helt enkelt utlånad till dess medlemmar. Varje år på hösten omfördelades jorden. Beroende på hur stor en familj var fick den ökad eller minskad tilldelning.
Det mest framträdande i deras kultur var jordbruket. Folket måste så och plantera för alla: för staten, för prästerskapet och för sig själva. Avkastningen från statens jordområden lagrades upp för att användas av adeln, offentliga tjänstemän och militären men även av folket i tider av missväxt.
Skatt erlades i form av arbete som utfördes för statens räkning. Varje arbetsför skattebetalande indian var dessutom förpliktad att när som helst utföra militärtjänst.
Vad annat förväntades av folket? Ett anmärkningsvärt krav bland inkafolket var att varje man skulle gifta sig vid 20 års ålder. Om han tvekade, skulle hövdingen välja hustru åt honom.
Medan vi begrundade detta sätt att organisera ett samhälle, berörde guiden en annan sida av saken. Varje grupp på 10 skattebetalande arbetare stod under ledning av en conka-kamayoc. Tio sådana grupper hade en förman över sig. Tio förmän var ansvariga inför en överordnad, till exempel hövdingen för en by. En provinsstyresman hade 10.000 människor under sig. Tio provinser lydde under en apo, en styresman för en huvuddel. Staten som sådan var indelad i fyra huvuddelar, en naturlig indelning efter de fyra vägar som utgick från huvudstaden Cuzco. Hela denna samhällsuppbyggnad fordrade 1.331 tjänstemän för varje grupp på 10.000 människor, och på så sätt hade man kontroll över alla, ända till den ringaste i riket.
Inkan, en ”gudom”
I hjärtat av inkacivilisationen fanns härskaren själv. Som en ”solens son” åtnjöt han de största privilegierna. Det var vanligtvis en församling av rådgivare som valde den dugligaste av inkans legitima söner — en av de söner han hade med sin främsta hustru, som kallades coya — till att bli hans efterträdare. Fastän han hade ett harem av bihustrur, var coyan hans verkliga hustru och i de flesta fall hans egen syster.
Inkan var en politisk härskare, överhuvudet för en statsreligion och en ”gudom” för folket. Hans styre var absolut och mycket förslaget. På vad sätt då?
Inkans många avkomlingar innehade förtroendeställningar som huvudadministratörer. Styresmännen för landets fyra huvuddelar var alla blodsförvanter. Det uppges att vid tiden för den spanska erövringen skulle inkan Huayna Capac ha haft 500 manliga avkomlingar.
Befolkningen i de områden som nyligen hade erövrats införlivades i systemet av arbetstjänst. Men om det fanns misstänkta grupper bland det underkuvade folket, förflyttades dessa och ersattes av pålitliga quechuatalande människor som kallades mitakona och som införde inkakulturen.
Såväl inkaorganisationen som dess integration var så väl uttänkta att de kan urskiljas än i denna dag. Omkring fem millioner människor talar fortfarande quechua, och det gjorde också mannen som fungerade som vår guide. Han jämförde de moderna comunidades med de gamla ayllus. Jordbruksmetoderna, folkets karaktärsdrag och deras musik — alltsammans återspeglar det gamla inkasättet att leva.
Effektivt kommunikationssystem
Hur var det möjligt att hålla det omfattande riket samman? Vår guide framhöll det häpnadsväckande nätverket av vägar och broar och systemet med löpande postbud.
Eftersom bergsterrängen gjorde det opraktiskt att använda hjulet, använde inkaindianerna aldrig detta hjälpmedel. Alla vägar byggdes så att man lätt kunde ta sig fram till fots och med hjälp av lamadjur. Den 7 meter breda kustvägen från Tumbes i norr till Purumuaca i Chile var 4.056 kilometer lång. Den smalare vägen över Anderna hade mer än 100 broar och var 5.230 kilometer lång.
Betänk hur effektiva dessa huvudvägar var. Det fanns ett system med avståndsmarkeringar på ett avstånd av 7,2 kilometer från varandra, och det fanns härbärgen på inbördes avstånd som kunde variera från 19 till 29 kilometer. Det fanns dessutom mindre poststationer som betjänade postbuden eller löparna. Varje löpare var klädd i en utmärkande rutig tunika och tillryggalade en sträcka på 2,4 kilometer. På detta sätt kunde de befordra ett budskap på en sträcka av 2.000 kilometer på fem dagar!
Konst och arkitektur
I ett museum som finns på platsen upptäckte vi att inkakonsten var ganska torftig. Deras högt utvecklade teknik i att göra vävnader av vikunjaull frambragte produkter av utmärkt kvalitet, men de saknade fantasi.
De var emellertid mästare i guldsmedsyrket. Guldsmedernas och silversmedernas konst var så högt uppskattad att de fick bo i ett avskilt område och var fritagna från att betala skatter. Spanjorerna blev begeistrade över vad de såg.
Enligt vad vår guide sade fanns det guld överallt i Cuzco. På somliga byggnader fanns det guldplätering. Guldtrådar var inflätade i templens grästäckta tak. I soltemplet och dess inhägnad fanns det överallt guldföremål.
Men vilka bidrag inkafolket än har gett till kulturen, förbleknar dessa i jämförelse med deras arkitektur och stadsplanering. Deras arbete med monumentala klippblock förblir utan jämförelse i den västliga världen. Byggnadernas storlek och antal är häpnadsväckande.
Sacsahuaman, fästningen som byggdes för att skydda staden Cuzco, sägs vara en av människans största ingenjörsbedrifter. Detta byggnadsverk är 550 meter långt. Fästningen består av tre massiva rader stenmurar, den ena ovanför den andra, och når en höjd av 18 meter. Några av de jättestora grundstenarna väger mellan 100 och 150 ton! Hela fästningen är uppbyggd av omkring 300.000 stenar.
Vi prövade ivrigt för att se om vi kunde sticka in ett pennknivsblad mellan stenblocken, men det gick inte! Vad slags polering använde de för att åstadkomma detta? Det finns ingen som vet. Dessa stenar är dessutom fastsatta på ett sådant utmärkt sätt att de har överlevt många jordbävningar. Och ingen har kunnat bända loss dem i syfte att använda dem till uppförandet av någon annan byggnad!
Gudar och heliga föremål
Hur förhåller det sig då med inkafolkets uppfattning om livet och religionen? Staten och religionen gick hand i hand. Inkafolket trodde att det fanns en skapare, Viracucha. Man sade att vid hans sida fanns en härskara av mindre gudar. Inti, solguden, var den främste av dessa gudar. Solguden blev symbolen för inkakulturen, och tillbedjan av solen blev en statsreligion.
Det fanns ett talrikt prästerskap såväl som många tempel. I praktfulla ceremonier, som regelbundet hölls, siade prästerna om framtiden och frambar offergåvor. Men folket i allmänhet hade sin egen religion, som var mindre förkonstlad och var förbunden med heliga platser och föremål vilka kallades huaca. Vad som helst kunde vara huaca — till exempel ett tempel, ett berg, en flod, djur, stenar, döda förfäders mumier och stjärnor. Jordbruket var heligt, och allt som hörde till det blev huaca. Solen var det största av allt som de kallade heligt. Folket levde så att de skulle kunna förbli i gunst hos huacas.
Slutet för inkastyret
Vid höjdpunkten av inkafolkets härlighet och makt dog Huayna Capac år 1527. Fem år av inbördeskrig följde på grund av en kamp om makten. Men två veckor efter det att Atahualpa hade vunnit seger över sin halvbror Huascar framträdde spanjoren Pizarro på scenen. Han utgick från Tumbes i riktning mot Cajamarca med endast 180 man, av vilka 67 var ryttare med hästar. Atahualpa visste att de kom.
Var Atahualpa nyfiken? Var han självsäker? Eller trodde han att det var något övernaturligt med dessa vita främlingar med skägg? Ingen vet hur det förhöll sig. Men en sak är säker — om han hade trott att de utgjorde ett hot, skulle han ha kunnat nedgöra dem när de klättrade genom de hundratals trånga bergspassagerna. Men Atahualpa satt och väntade.
Så småningom anlände spanjorerna och tog den utrymda staden Cajamarca i besittning. Som en höjdpunkt på sin fräckhet inbjöd nu Pizarro Atahualpa att besöka honom i staden — men obeväpnad! Skulle Atahualpa acceptera det? Att lägga sig i försåt var ingenting nytt i inkafolkets krigsstrategi. Men Atahualpa marscherade på kvällen den 16 november 1532 in på den öppna platsen i Cajamarca. Han kom i full kunglig skrud tillsammans med sina följeslagare, men alla var obeväpnade. Hade han någon orsak att lita på främlingarna? Eller var det ett försök att rädda ansiktet genom att inte uppträda som feg eller rädd? Vi vet det inte.
En romersk-katolsk präst kom fram för att hälsa på inkan. Författaren Hammond Innes beskriver vad som sedan hände: ”Det är troligt att munken gav Atahualpa bibeln som den auktoritet på vilken den kristna tron var grundad och att inkan kastade den till marken. Men hur svårt det än var för honom att följa munkens teologiska argument, kan han inte ha fått någon falsk förespegling om avsikten med det hela: denne ynklige främling, med en avrakad fläck på huvudet och ett kors, uppmanade honom att förneka sin egen gudomlighet till förmån för en gud som på ett dåraktigt sätt hade blivit dödad av sitt eget folk och att dessutom erkänna kejsar Karl som en större kung än han själv var. Han skulle med andra ord förlora allt det som han just hade kämpat så hårt för att få. Hans vrede upptändes omedelbart inför denna fräckhet, och hans vägran att acceptera boken var något oundvikligt. Det uppges — och det är troligtvis riktigt — att han gjorde en stolt gest mot solen och sade: ’Min gud lever fortfarande.’”
Plötsligt hördes ett kanonskott, och det spanska kavalleriet gick till anfall. Det stormade in från de små utgångarna som fanns runt omkring den öppna platsen. Inom 30 minuter var indianerna slagna och 6.000 dödade. Den ende spanjor som blev sårad var Pizarro. Han blev sårad av ett svärd medan han försvarade Atahualpa, som han ville ha levande. Atahualpa var fånge!
Atahualpa fick löfte om att hans liv skulle sparas om han — alldeles som han hade erbjudit sig att göra — fyllde det stora rum som var hans fängelse en gång med guld och två gånger med silver. Föremål kom in från varje hörn av riket. Men spanjorerna var inte tillfredsställda. Deras begär efter guld ökade, och de krävde mer. Så småningom hade de samlat ihop ett häpnadsväckande förråd.
Atahualpa var vid liv, men han blev inte frigiven. Det var inte så att han inte hade hållit sin del av avtalet, men han stod i vägen för spanjorerna. De anklagade honom bland annat för att planlägga ett uppror. De anklagade honom dessutom för ”brott mot den spanska staten” — i hans eget land! Han blev rannsakad och ”förklarad skyldig”. Han vädjade om en annan form av avrättning än att brännas, vilket var emot inkafolkets religiösa tro på livet efter detta. Han blev strypt, men endast sedan han hade samtyckt till att bli döpt som romersk katolik. Det var den 29 augusti 1533.
Inkafolket gjorde mycket litet motstånd mot spanjorerna när dessa trängde fram på den stora huvudvägen till Cuzco. Huvudstaden föll den 15 november 1533. Detta innebar slutet för inkastyret.
Inkaindianerna kunde inte återta makten, vare sig genom att insätta en ersättare för inkan eller när stridigheter utbröt mellan de spanska erövrarna och inte heller genom inkauppror eller när Pizarro blev mördad. En ny inkastat blev kortlivad och varade endast 36 år. Tupac Amaru var faktiskt den siste härskaren av inkafolket. Han blev halshuggen på torget i Cuzco. Med honom fick inkarikets historia sitt slut.
Nuet och framtiden
Spanjorerna beundrade inkafolkets administration, och många institutioner bevarades eller omformades. Men som folk godtog indianerna aldrig i realiteten de spanska sedvänjorna. De håller många av de gamla sedvänjorna vid liv och blandar dessa med romersk-katolska ceremonier.
Staden Machu Picchu, som ligger på en bergstopp, visar det spanska misslyckandet i fråga om att slå ner inkafolkets anda. Den amerikanske upptäcktsresanden Hiram Bingham upptäckte staden så sent som år 1911. Den låg mellan två av Andernas toppar och var belägen så högt upp som 2.440 meter över havet och 610 meter över Urubambafloden. Staden blev aldrig upptäckt av de spanska inkräktarna. Blev den byggd som en militärgarnison? Eller var den en hemlig tillflykt för ”solens jungfrur”? Gåtan har aldrig blivit löst.
Hur sorgligt slutet än blev för inkaindianerna som ett folk, finns det i dag avkomlingar av dessa människor i Peru, Bolivia, Chile och Ecuador. Jehovas vittnen har förkunnat de goda nyheterna om Guds rike bland dessa människor. I och omkring inkafolkets ”heliga dal”, Urubambadalen, har indianerna villigt tagit emot biblisk litteratur. I Cuzco finns det tre lyckliga kristna församlingar. Några av dem som tillhör dessa församlingar menar att de härstammar från inkahärskarna.
I Bolivia, omkring sjön Titicaca, finns det också ett antal kristna församlingar. Dessa består för det mesta av aymaraindianer, men också många quechuaindianer i Bolivia har omfattat den sanna kristendomen.
Vare sig de individuellt kan spåra sina förfäder till inkahärskarna eller inte, ser de fram emot den tid, i en mycket nära framtid, när Guds rike kommer att förena människor av alla stammar och tungomål. Även de som länge varit döda kommer att återvända och få möjlighet att vinna evigt liv på jorden. (Apg. 24:15) Kommer representanter för inkafolkets forntida värld att vara bland denna lyckliga skara? Det finns inget tvivel om den saken. — Insänt.
[Ruta på sidan 26]
The World Book Encyclopedia säger: ”Alla människor har en gemensam förfader. Men många människogrupper har under långa tidsperioder levt skilda åt och har kommit att avvika från varandra på många olika sätt.” Denna variation kan göra en människas liv mera intressant