Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna
Del 16: 800—1500-talen v.t. — En religion i trängande behov av reformering
”Varje missförhållande borde reformeras.” — Voltaire, fransk 1700-talsförfattare och historiker
DE FÖRSTA kristna trodde inte på en skärseld, dyrkade inte bilder, ärade inte ”helgon” och vördade inte reliker. De blandade sig inte i politik och tillgrep inte köttslig krigföring. Men på 1400-talet var det inte längre så bland många som bekände sig vara deras efterliknare.
”Kättare” kräver reform
”De första fröna av kätteri [mot katolicismen] grodde i Frankrike och norra Italien omkring år 1000”, skriver The Collins Atlas of World History. Några av de tidiga så kallade kättarna var kättare enbart i kyrkans ögon. Det är svårt att i dag exakt avgöra i vilken grad var och en av kättarna höll fast vid den ursprungliga kristendomen. Men det är uppenbart att åtminstone några av dem försökte att göra det.
I början av 800-talet fördömde ärkebiskop Agobard av Lyon bilddyrkan och åkallandet av ”helgon”.a En ärkediakon på 1000-talet, Berengar av Tours (i Frankrike), bannlystes för att han ifrågasatte transsubstantiationen, påståendet att det bröd och det vin som används vid den katolska mässan förvandlas till Kristi bokstavliga kött och blod.b Hundra år senare förkastade Peter av Bruis och Henrik av Lausanne barndop och dyrkan av korset.c På grund av detta förlorade Henrik friheten, och Peter fick plikta med sitt liv.
”I mitten av 1100-talet var städerna i Västeuropa genompyrda av kätterska sekter”, skriver historikern Will Durant. Den mest betydande av dessa grupper var valdenserna. De framträdde i slutet av 1100-talet under ledning av den franske köpmannen Pierre Valdès (Petrus Valdus). Bland annat förkastade de kyrkans läror i fråga om Mariadyrkan, bikt, mässor för de döda, påvlig avlat, prästerligt celibat och bruket av köttsliga vapen.d Rörelsen spred sig snabbt över hela Frankrike och norra Italien såväl som till Flandern, Tyskland, Österrike och Böhmen (Tjeckoslovakien).
I England började den vid Oxford verksamme teologen John Wycliffe, längre fram känd som ”engelska reformationens morgonstjärna”, att fördöma 1300-talets ”maktlystna hierarki”. I och med att han och hans medförbundna översatte hela bibeln till engelska gjordes den för första gången tillgänglig för vanliga människor. Wycliffes anhängare kallades lollarder. Lollarderna predikade offentligt, spred traktater och delar av bibeln. Ett sådant ”kätterskt” beteende sågs inte med blida ögon av kyrkan.
Wycliffes tankar fick omfattande spridning. I Böhmen blev de uppmärksammade av Jan Hus (Johan Huss), rektor vid universitetet i Prag. Hus ifrågasatte det rättmätiga med påvedömet och kunde inte acceptera tanken att kyrkan var grundad på Petrus.e Efter en kontrovers angående försäljningen av avlatsbrev blev Hus anklagad för kätteri och brändes på bål år 1415. Enligt den katolska läran är avlat ett sätt på vilket straffet för någons synder helt eller delvis kan efterskänkas, så att den period då personen renas och lider tillfälligt straff i skärselden innan han kommer till himmelen avkortas eller helt uteblir.
Det förekom fortsatta krav på reform. Girolamo Savonarola, italiensk dominikanmunk och predikant på 1400-talet, framhöll klagande: ”Påvar och prelater fördömer stolthet och ärelystnad, och själva är de nersjunkna i det upp till öronen. De predikar om kyskhet och har själva älskarinnor. De tänker bara på världen och världsliga ting; de bryr sig inte om själar.” Även katolska kardinaler erkände problemet. År 1538 riktade de i en skrivelse till påven Paul III hans uppmärksamhet på organisatoriska, ekonomiska, rättsliga och moraliska missförhållanden. Men påvedömet gjorde inte de nödvändiga reformerna, och detta utlöste den protestantiska reformationen. De ledare som från början medverkade i detta var Martin Luther, Huldrych Zwingli och Johan Calvin.
Luther och ”1500-talets stora välgörenhetslotteri”
Den 31 oktober 1517 satte Luther den religiösa världen i brand genom att spika upp en protestlista med 95 teser — däribland en angående avlatshandeln — på kyrkdörren i Wittenberg.
Avlatshandeln började praktiseras under korstågen, då avlat beviljades dem som var villiga att riskera liv och lem i ett ”heligt” krig. Längre fram kom den också att utsträckas till människor som gav ekonomiskt bidrag till kyrkan. Så småningom blev avlaten en bekväm metod att skaffa pengar till att bygga kyrkor, kloster och sjukhus. ”Medeltidens förnämsta monument finansierades på detta sätt”, skriver Roland Bainton, professor i religionshistoria, och kallar avlatshandeln ”1500-talets stora välgörenhetslotteri”.
Med den vassa tunga Luther blev känd för frågade han: ”Om påven har makt att befria någon från skärselden [på grundval av avlat], varför avskaffar han då inte i kärlekens namn skärselden genom att lösa ut alla därifrån?” När Luther ombads att bidra med pengar till ett romerskt byggnadsprojekt, svarade han att påven ”gjorde bäst i att sälja Peterskyrkan och ge pengarna till de fattiga stackare som skinnas av avlatskrämarna”.
Luther angrep också den katolska antisemitismen och rådde: ”Mot judarna borde vi bruka inte påvens utan Kristi kärleks lag.” Och angående dyrkan av reliker sade han sarkastiskt: ”En påstår sig ha en vingpenna från ängeln Gabriel och biskopen av Mainz har en låga från Moses’ brinnande buske. Och hur kan aderton apostlar vara begravna i Tyskland när Kristus bara hade tolv?”
Kyrkan besvarade Luthers angrepp med bannlysning. Heliga romerska rikets kejsare, Karl V, gav efter för påvens påtryckningar och förklarade Luther i rikets akt. Detta skapade en sådan kontrovers att riksdagen i Augsburg sammankallades år 1530 för att avhandla frågan. Försöken att kompromissa misslyckades, och därför utfärdade man en skrivelse med de grundläggande lutherska trossatserna. Den kallas Augsburgska bekännelsen och utgjorde en offentlig bekräftelse på att den protestantiska kyrkan hade fötts.f
Zwingli och Luther går isär
Zwingli betonade att bibeln var kyrkans yttersta och enda auktoritet. Även om han blev uppmuntrad av Luthers exempel, ville han inte kalla sig lutheran. Han sade att han hade hämtat Kristi lära ur Guds ord och inte från Luther. I vissa detaljer som gällde Herrens kvällsmåltid och de kristnas hållning till världsliga myndigheter var han inte av samma åsikt som Luther.
De två reformatorerna träffades bara en gång, år 1529, i vad boken The Reformation Crisis (Reformationskrisen) kallar ”ett slags religiöst toppmöte”. I samma bok heter det: ”De två männen skildes inte som vänner, men ... i den kommuniké som utfärdades vid slutet av mötet och som undertecknades av alla deltagarna avslöjades aldrig hur djup sprickan var.”
Zwingli hade också problem med sina egna anhängare. År 1525 bröt en grupp med honom i frågan om statens myndighet över kyrkan, något som han höll fast vid men de tog avstånd från. Utbrytarna, som kallades anabaptister (”vederdöpare”), betraktade barndop som värdelös formalism och sade att dop bara var för vuxna troende. De motsatte sig också bruket av köttsliga vapen, även i så kallade rättfärdiga krig. Tusentals av dem dödades för sina trosuppfattningar.
Calvins roll i reformationen
Många historiker betraktar Calvin som den störste av reformatorerna. Han insisterade på att kyrkan skulle återgå till kristendomens ursprungliga principer. Men en av hans främsta lärosatser, läran om predestination, påminner om tankar från det forntida Grekland, där stoikerna sade att Zeus bestämmer allt och att människan måste finna sig i det oundvikliga. Denna lära är definitivt inte kristen.
Under Calvins dagar kom benämningen hugenotter att användas om de franska protestanterna, och de blev grymt förföljda. Med början den 24 augusti 1572, i vad som kallas Bartolomeinatten, blev tusentals hugenotter i Frankrike slaktade, först i Paris och sedan över hela landet. Men även hugenotterna tog upp svärdet och fick mångas död på sitt samvete i blodiga krig under senare delen av 1500-talet. De valde således att ignorera Jesu befallning: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” — Matteus 5:44.
Calvin hade föregått med dåligt exempel och använde metoder för att främja sina åsikter som den framlidne protestantiske prästen Harry Emerson Fosdick har beskrivit som hänsynslösa och chockerande. Med stöd av den kyrkotukt Calvin införde i Genève blev 58 personer avrättade och 76 landsförvista inom bara fyra år. Vid slutet av 1500-talet hade uppskattningsvis 150 personer bränts på bål. En av dem var Miguel Servet, en spansk läkare och teolog, som förkastade treenighetsläran och därigenom av alla kom att betraktas som ”kättare”. De katolska myndigheterna hade bränt honom ”in effigie” (vilket innebar att man brände en bild av personen), men protestanterna gick längre genom att bränna honom själv på bål.
Till slut — ”en fruktansvärd verklighet”
Det fanns en del så kallade reformatorer som höll med Luther i princip men inte öppet gav det till känna. En av dem var den holländske humanisten Desiderius Erasmus. År 1516 blev han den förste som lät utge ”Nya testamentet” på grekiska. I publikationen Edinburgh Review sägs det att ”han var en reformator tills reformationen blev en fruktansvärd verklighet”.
Andra fortsatte emellertid kampen för reformationen, och Luthers lära spred sig snabbt i Tyskland och Skandinavien. År 1534 bröt England med påvedömet. Skottland gjorde snart samma sak under reformatorn John Knox. I Frankrike och Polen blev protestantismen lagligen erkänd före slutet av 1500-talet.
Ja, som Voltaire så träffande uttryckte det: ”Varje missförhållande borde reformeras.” Men Voltaire tillfogade de berättigade orden: ”Såvida inte reformen är farligare än själva missförhållandet.” För att bättre få grepp om hur väl dessa ord stämmer uppmanar vi dig att läsa artikeln ”Var protestantismen verkligen en reformation?” i nästa nummer.
[Fotnoter]
a Bevis för att dessa läror och sedvänjor var okända för de första kristna finns i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, utgiven av Sällskapet Vakttornet, under rubrikerna ”Apostolisk succession”, ”Bekännelse eller bikt”, ”Bilder, beläten”, ”Dop”, ”Helgon”, ”Korset”, ”Maria”, ”Mässan”, ”Neutralitet” och ”Ödet”.
b Bevis för att dessa läror och sedvänjor var okända för de första kristna finns i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, utgiven av Sällskapet Vakttornet, under rubrikerna ”Apostolisk succession”, ”Bekännelse eller bikt”, ”Bilder, beläten”, ”Dop”, ”Helgon”, ”Korset”, ”Maria”, ”Mässan”, ”Neutralitet” och ”Ödet”.
c Bevis för att dessa läror och sedvänjor var okända för de första kristna finns i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, utgiven av Sällskapet Vakttornet, under rubrikerna ”Apostolisk succession”, ”Bekännelse eller bikt”, ”Bilder, beläten”, ”Dop”, ”Helgon”, ”Korset”, ”Maria”, ”Mässan”, ”Neutralitet” och ”Ödet”.
d Bevis för att dessa läror och sedvänjor var okända för de första kristna finns i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, utgiven av Sällskapet Vakttornet, under rubrikerna ”Apostolisk succession”, ”Bekännelse eller bikt”, ”Bilder, beläten”, ”Dop”, ”Helgon”, ”Korset”, ”Maria”, ”Mässan”, ”Neutralitet” och ”Ödet”.
e Bevis för att dessa läror och sedvänjor var okända för de första kristna finns i boken Resonera med hjälp av Skrifterna, utgiven av Sällskapet Vakttornet, under rubrikerna ”Apostolisk succession”, ”Bekännelse eller bikt”, ”Bilder, beläten”, ”Dop”, ”Helgon”, ”Korset”, ”Maria”, ”Mässan”, ”Neutralitet” och ”Ödet”.
f Uttrycket ”protestant” användes första gången om Luthers anhängare vid riksdagen i Speyer år 1529, när dessa protesterade mot ett beslut om att ge större religionsfrihet åt katolikerna än åt dem.
[Bilder på sidan 18]
Martin Luther, född i Tyskland år 1483, prästvigd vid 23 års ålder, studerade teologi vid universitetet i Wittenberg, blev professor i bibelutläggning i Wittenberg år 1512, dog vid 62 års ålder
Huldrych Zwingli, född i Schweiz två månader efter Luther, prästvigd år 1506, dog i strid vid 47 års ålder som protestantisk fältpräst
[Bildkälla]
Kunstmuseum, Winterthur
Johan Calvin, född 25 år efter Luther och Zwingli, flyttade som ung man från Frankrike till Schweiz, upprättade en kyrkostat i Genève, dog vid 54 års ålder