Hängivna en människa som gud — Varför?

DEN djupa hängivenhet som japanerna kände för kejsaren före och under andra världskriget kan vara svår att förstå för många människor i våra dagar. ”En bild av Hirohito förvarades bakom en skärm i skolan”, berättar Mitsuko Takahashi, ”och varje morgon fick eleverna stanna till och utföra en handling av tillbedjan framför skärmen.”

”När kejsaren passerade”, erinrar sig Masato Sakamoto, ”var vi tvungna att buga oss så djupt vi kunde. Vi hade uppfostrats att tro att kejsaren var alltför vördnadsbjudande för att vanliga människor skulle kunna betrakta honom med egna ögon.” Barnen fick faktiskt lära sig att de skulle bli blinda om de såg på hans ansikte.

Japans militära och politiska ledare utnyttjade skolsystemet för att inskärpa vördnad för kejsaren. ”Jag lärde de unga: ’Var villiga att dö’”, säger Kazuo Matsumoto, vars 50-åriga lärarbana inbegrep krigstiden. ”Jag skickade ut många ungdomar till slagfältet. Jag kan inte utplåna denna skamfläck från mitt förflutna.”

Japanska ungdomar fick lära sig att kejsarens undersåtar var aohitogusa, dvs. ”växande mänskliga ogräs”, och att de skulle skydda honom genom att tjäna som hans sköld. Toshio Mashiko, som deltog i flera självmordsattacker i Filippinerna och överlevde dem, förklarar: ”Vi fick lära oss att det var den största tänkbara ära att dö för kejsaren.”

Många trodde så starkt på kejsarens frälsande kraft att de störtade sig in i striden utan den ringaste fruktan. Shunichi Ishiguro trodde till exempel att kulorna skulle studsa bort från hans kropp, eftersom han kämpade för det folk som de hade fått lära sig var ”den gudomliga nationen”.

När krigslyckan för Japans del definitivt hade vänt, uttryckte en ung pojke, Isamu, sina farhågor för sin mor. ”Du behöver inte vara orolig”, försäkrade hans shintoistiska mor och gjorde sig till tolk för den uppfattning som de flesta japaner hade på den tiden: ”Vi kommer aldrig att förlora, eftersom kamikazea (den gudomliga vinden) kommer att blåsa bort våra fiender.”

En gud men sällan en härskare

Kejsardyrkan har en lång historia i Japan — den har varit en del av människors liv i mer än 1.000 år. Och religiösa traditioner är svåra att utrota. Även i kristenheten kan man till exempel få höra människor säga: ”Om min religion dög åt mina föräldrar, så duger den åt mig.” Eller: ”Alla andra tror så, och de kan inte ha fel.” Men under århundradenas lopp har hundratals miljoner människor haft fel, när de trott att deras ledare var gudar! Låt oss därför helt kort undersöka de japanska kejsarnas historia.

Deras roll har varierat åtskilligt under århundradenas lopp. ”Kejsaren ansågs besitta magiska förmågor att försona eller medla med gudomligheter”, förklarar Kodansha Encyclopedia of Japan. ”Men på grund av den vördnad som omgav hans person ansågs det också opassande för kejsaren att befatta sig med världsliga regeringsärenden. Dessa ärenden, inbegripet såväl lagstiftande som verkställande befogenheter, handhades av ministrar i kejsarens tjänst.”

Kejsaren fyllde således främst en prästerlig funktion och inte en politisk. Det ovan nämnda uppslagsverket förklarar: ”Den enda längre period i Japans historia under vilken kejsaren i egentlig mening kombinerade båda dessa funktioner var från TENJI-eran under senare delen av 600-talet till och med KAMMU-eran i slutet av 700- och början av 800-talet.”

Bortsett från den speciella epoken var de japanska kejsarna således inte landets egentliga styresmän. Från och med 800-talet började kejsarens makt avta, och med tiden kom shogunen, en term som betyder ”militärbefälhavare”, att utöva den politiska myndigheten. Även om kejsaren teoretiskt sett var den som tillsatte shogunen, var shogunen landets verklige styresman. År 1867 fick emellertid shogunatet, efter att ha styrt Japan i hundratals år, lämna ifrån sig makten till kejsaren.

Det året blev kejsar Meiji, Hirohitos farfar, Japans härskare. Han lät senare utarbeta en konstitution för sina undersåtar i vilken det stadgades att kejsaren var ”helig och okränkbar”. Men även om kejsaren nu fick politisk myndighet, fick han, paradoxalt nog, inte politisk makt. Han regerade, men han styrde egentligen inte landet.

Konstitutionen föreskrev: ”Var och en av ministrarna skall ge kejsaren sitt råd [och bistånd] och bära ansvaret för det.” Som det förklaras i Kodansha Encyclopedia: ”Detta innebar i praktiken att det politiska ansvaret inte åvilade kejsaren, utan hans ministrar.”

Det var alltså regeringsmedlemmarna som utövade den egentliga politiska makten. Kejsaren presenterades emellertid för den stora massan som en gud med absolut myndighet över nationen. Den styrande klassen utnyttjade således kejsarens traditionella och från officiellt håll sanktionerade gudomlighet för att underkuva det enkla folket. De krig som Japan har utkämpat nu under 1900-talet har förts i kejsarens namn. Och det stora flertalet japaner har trott att han var en gud som var i besittning av mirakulösa förmågor.

Något som kanske kommer som en överraskning för många människor är emellertid att Hirohito tydligen inte själv trodde att han var av gudomlig natur. ”Jag har aldrig betraktat mig själv som en gud”, förklarade han för den amerikanska militärledningen efter andra världskriget. Efter att ha tillbakavisat den ”falska uppfattningen att kejsaren är gudomlig och att det japanska folket är överlägset andra raser” lär han ha frågat sin hustru: ”Märker du någon skillnad? Tycker du att jag ser mer mänsklig ut nu?”

Det fanns naturligtvis andra japaner som genomskådade fasaden av gudomlighet och insåg hur det egentligen förhöll sig. De grundade sin uppfattning på förnuftsskäl. Minoru Yamanaka, som tjänstgjort i den kejserliga armén i fyra år, säger till exempel: ”Kejsarens far dog vid 47 års ålder och hans farfar vid 59, tidigare än många andra. Så jag har aldrig trott att kejsaren var Gud.”

Ansvarsfrågan

Hirohitos sjukdom och död väckte nytt liv i den känsliga frågan: I vilken utsträckning var kejsaren ansvarig för Japans militära aggressioner? Den allmänna inställningen tycks vara den att Hirohito personligen var emot kriget men var tvungen att böja sig för sina ministrars beslut. Beträffande deras beslut att anfalla Förenta staterna år 1941 förklarade han till exempel: ”Jag kunde inte sätta mig över deras beslut. Jag anser att detta var i överensstämmelse med vad som är stadgat i den japanska konstitutionen.”

Å andra sidan fattade Hirohito på eget initiativ beslutet om kapitulation, när hans ministrar var oeniga i denna fråga. Några dagar senare, den 15 augusti 1945, fick hans bestörta undersåtar för första gången höra hans egen röst, när han i den japanska radion tillkännagav beslutet om kapitulation. Han uppmanade dem att ”uthärda det som inte går att uthärda och genomlida det som inte går att genomlida”.

Flera månader efteråt förklarade den brittiska regeringen: ”Det var inte atombomben som fick japanerna att kapitulera — det var kejsarens påbud som befallde dem att göra detta. Utan det skulle vi ha tvingats göra en kostsam invasion.”

Efter kriget krävde en högljudd opinion att Hirohito skulle ställas inför rätta som krigsförbrytare, men general Douglas MacArthur, som ledde de allierade styrkorna vid ockupationen av Japan, satte sig bestämt emot detta. Han förklarade senare sin ståndpunkt: ”Om kejsaren ställdes inför rätta och kanske blev hängd, skulle en militärregering behöva upprättas över hela Japan, och gerillakrig skulle förmodligen bryta ut.”

MacArthur sammanträffade med Hirohito den 26 september 1945, och han blev mycket imponerad. I stället för att försöka undandra sig ansvaret för kriget förklarade kejsaren öppet att han ansåg sig ”bära hela ansvaret för varje politiskt och militärt beslut som fattats och antagits av ... [hans] folk under krigets lopp”.

Men de flesta japaner i våra dagar håller förmodligen inte Hirohito ansvarig för ett krig som hans ministrar uppenbarligen låg bakom. När kejsaren låg på sin dödsbädd för omkring ett år sedan, ställde Nagasakis borgmästare, Hitoshi Motoshima, således till med en folkstorm, när han offentligt vågade säga: ”Med utgångspunkt från min egen erfarenhet av militärutbildning anser jag att kejsaren bär ansvaret för kriget.”

Motoshima förklarade att han i egenskap av officer som undervisade rekryter under kriget ”var tvungen att uppmana folk att dö i kejsarens namn”. I likhet med många andra anser tydligen Motoshima att en kejsare som dyrkades av sina undersåtar skulle ha kunnat utöva ett oerhört inflytande, om han hade höjt sin röst mot kriget.

En viktig fråga

”Men”, kanske någon säger, ”det där är ju bara gammal historia.” Det kan hända, men hävdvunna trosuppfattningar är seglivade. En shintoistisk präst vid den berömda shintohelgedomen i Ise i centrala Japan sade för en tid sedan: ”Många människor kommer hit för att tillbe solgudinnan som den gudomliga stammodern till vår kejsare och vår japanska ras.”

Hur djupt rotad denna vördnad för kejsaren egentligen är framgår av de hotelser som Motoshima utsattes för på grund av sina uttalanden om att kejsaren bar ansvaret för kriget. En man arresterades när han försökte bryta sig in på Motoshimas kontor med en bensindunk i handen, och närmare ett hundra högtalarbilar stoppade trafiken på Nagasakis gator och basunerade ut: ”Död åt Motoshima.” Vördnaden för kejsaren har också kommit till uttryck på andra sätt.

När Hirohitos tillstånd började bli kritiskt, drog till exempel en våg av återhållsamhet genom landet. Högtidligheter och bjudningar inhiberades, med ekonomisk förlust för festarrangörer och nöjesetablissemang. Skolbarn tvingades ställa in sina idrottstävlingar. Till och med yakuza, gangsterligorna, upphörde med sina slagsmål och sitt skjutande. Det dagliga livet i Japan påverkades på ett dramatiskt sätt, vilket föranledde The Daily Yomiuri att skriva: ”Landet har reagerat lite väl kraftigt på kejsarens sjukdom.”

Somliga blev oroade över denna fanatism. Men även om de inte gillade dessa reaktioner, hade de i regel fördrag med dem, förmodligen med tanke på de negativa konsekvenserna av att inte göra det. ”Härvidlag är det säkrast att vara försiktig”, förklarade en psykolog. Men en f. d. soldat sade beklagande: ”Människor sneglar bara på vad andra gör och handlar likadant. Det är precis samma handlingsmönster som förde oss in i kriget.”

Men bör vårt handlingssätt, och i synnerhet vår tillbedjan, bara dikteras av vår omgivnings sätt att handla och tillbe? Tänk på de miljontals människor vars ogrundade religiösa trosuppfattningar har förmått dem att offra livet i meningslösa krig! Att blint följa massorna kan uppenbarligen leda till katastrof. Av dessa historiska händelser kan vi lära oss att det kan vara ödesdigert att tillbe ”vad [vi] ... inte känner”. (Johannes 4:22) Hur viktigt är det därför inte för var och en av oss att undersöka om vi verkligen tillber vad vi känner!

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 8, 9]

Tusentals offrade livet i kejsarens namn

[Bildkälla]

Foto: Ovan: U.S. Navy.

[Bild] Hirohito erkände sitt ansvar för kriget inför general Douglas MacArthur

[Bildkälla]

Till höger: U.S. Army