Kyrkan och staten i Bysantinska riket

KRISTENDOMENS grundare uttryckte sig mycket klart om den tydliga skillnad som skulle finnas mellan hans efterföljare och de människor som är främmande för Gud. Jesus sade till sina efterföljare: ”Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.” (Johannes 15:19) Jesus förklarade för Pilatus, en representant för den dåtida världens politiska makt: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” (Johannes 18:36)

För att de kristna skulle kunna fullgöra sitt ansvar att predika ”till jordens mest avlägsna del” var det nödvändigt för dem att undvika att bli distraherade av världsliga angelägenheter. (Apostlagärningarna 1:8) De första kristna följde Jesu exempel och engagerade sig inte i politik. (Johannes 6:15) Det var tydligt att trogna kristna inte åtog sig offentliga ämbeten eller administrativa poster. Men det här förändrades efter hand.

”En del av världen”

En tid efter den siste apostelns död började religiösa ledare omvärdera sin syn på sig själva och sitt förhållande till världen omkring dem. De började tänka sig ett ”kungarike” som inte bara var i världen, utan också var en del av den. Vi kan bättre förstå hur det kunde bli så genom att undersöka hur det bysantinska riket – det östromerska riket med Byzantion (Istanbul) som huvudstad – lät religion och politik vävas samman.

I ett samhälle där religionen av tradition spelade en betydande roll hade den bysantinska kyrkan med sitt centrum i Byzantion stort inflytande. Kyrkohistorikern Panayiotis Christou förklarade en gång: ”Bysantinerna betraktade sitt jordiska välde som en återspegling av Guds rike.” Men härskarmakten delade inte alltid den här åsikten. Följden blev tidvis stormiga relationer mellan kyrka och stat. The Oxford Dictionary of Byzantium konstaterar: ”Biskoparna av Konstantinopel [dvs. Byzantion] gav prov på en stor variation av uppträdanden, inbegripet vek underdånighet inför en kraftfull härskare, ... fruktbart samarbete med regenten ... och djärv opposition mot den kejserliga viljan.”

Patriarken av Konstantinopel, som var överhuvud för Österns kyrka, kom att bli en mycket inflytelserik person. Det var han som krönte kejsaren, som i gengäld förväntades vara en trogen försvarare av den ortodoxa kyrkan. Patriarken var också mycket rik, eftersom han kontrollerade kyrkans enorma tillgångar. Hans makt var lika mycket resultatet av hans auktoritet över de oräkneliga munkarna som av hans inflytande på lekmännen.

Patriarken hade ofta möjlighet att trotsa kejsaren. Han kunde hota med bannlysning, driva igenom sin vilja i Guds namn eller ta till andra metoder som kunde få kejsaren på fall.

När civilförvaltningen utanför huvudstaden gradvis började falla sönder, blev biskoparna ofta de mäktigaste männen i städerna. De kom att bli jämbördiga med provinsguvernörerna, vilka de också var med om att utse. Biskopar ägnade uppmärksamhet åt juridiska och världsliga angelägenheter så fort kyrkan var inblandad – och ibland även när den inte var det. En bidragande orsak var de tiotusentals munkar och präster som var underställda skarorna av biskopar.

Politik och simoni

Som vi har sett blev kyrkan oupplösligt integrerad i politiska frågor. Dessutom kostade de många prästerna och deras uppdrag i kyrkans tjänst ansenliga summor pengar. De främsta prästerna kunde leva ett liv i lyx. Apostolisk fattigdom och fromhet försvann i takt med att kyrkans makt och rikedomar ökade. En del präster och biskopar köpte sin titel. Simoni var vanligt förekommande inom hierarkins alla led, även på högsta nivå. Mäktiga påtryckningsgrupper stödde präster som konkurrerade om att få prästämbeten inför kejsaren.

Ytterligare ett medel för att utöva påtryckning på de högsta religiösa ledarna var mutor. När kejsarinnan Zoe (c:a 978–1050) lät mörda sin man, Romanos III, och ville gifta om sig med sin älskare och tilltänkte kejsare, Mikael IV, kallade hon hastigt patriarken Alexis till palatset. Där upplystes han om Romanos död och vilka tjänster som nu förväntades av honom som patriark. Att kyrkan firade långfredagen just denna kväll gjorde inte det hela lättare för Alexis. Men hur som helst tog han emot kejsarinnans generösa gåvor och tillgodosåg hennes krav.

Underdånighet under kejsaren

Under det bysantinska rikets historia använde kejsaren ibland sin de facto-rätt till förordnande när det blev dags att formellt utse Konstantinopels patriark. Ingen kunde då bli patriark eller behålla sitt ämbete under någon längre tid om kejsaren motsatte sig det.

Kejsar Andronikos II (1260–1332) såg sig tvungen att byta patriark nio gånger. Syftet var i de flesta fall att låta den mest eftergivne kandidaten trona som patriark. Enligt boken The Byzantines gav en av patriarkerna till och med ett skriftligt löfte om att ”göra vadhelst han [kejsaren] begär, oavsett hur lagstridigt, och att avstå från vad det vara må som misshagar honom”. Två gånger försökte kejsare utöva påtryckningar på kyrkan genom att låta utnämna en prins ur den egna kejserliga familjen till patriark. Kejsar Romanos I upphöjde sin knappt 16-årige son Theofylaktes till patriark.

Om en patriark inte behagade kejsaren, kunde kejsaren som enväldig härskare tvinga honom att abdikera eller låta synoden avsätta honom. Boken Byzantium konstaterar: ”Under den bysantinska historien kom högre myndigheter och kejsarens direkta inverkan att spela en alltmer avgörande roll vid valet av biskopar.”

Med patriarken vid sin sida presiderade kejsaren även vid kyrkomöten. Han ledde debatter, formulerade trosbekännelser och diskuterade såväl med biskopar som med kättare, för vilka han hade det slutgiltiga argumentet – döden på pålen. Det var också kejsaren som bekräftade och påbjöd de föreskrifter som antogs på kyrkomöten. De som motstod honom anklagades inte bara för majestätsbrott, utan betraktades också som trons och Guds fiender. ”Må inget göras i kyrkan mot vår kejsares bud och vilja”, sade en patriark på 500-talet. Biskoparna kring hovet – blida, eftergivna män som inskränkte sina handlingar till diskreta ärebetygelser och diplomatiska överenskommelser – protesterade i regel lika lite som sina överordnade.

När till exempel patriarken Ignatios (c:a 799–878) utestängde ministern Bardas från nattvarden, tog Bardas hämnd. Han anstiftade en sammansvärjning, och patriarken arresterades och landsförvisades. I stället för Ignatios såg han till att utvälja Fotios, en lekman som på sex dagar passerade alla prästerliga grader och blev patriark. Hade Fotios förutsättningarna för detta andliga ämbete? Han har beskrivits som en man i besittning av ”obegränsad ärelystnad, oerhörd arrogans och oöverträffad politisk skicklighet”.

Dogmer i politikens tjänst

Politisk opposition som uppträdde i ortodoxins eller kätteriets förklädnader, och politiska faktorer snarare än en önskan att införa nya läror, påverkade många kejsare. Vanligtvis förbehöll sig kejsaren rätten att diktera dogmer och att kräva kyrkans lydnad.

Ett sådant exempel är kejsar Herakleios (575–641). Han gjorde stora ansträngningar för att lösa schismen angående Kristi natur, som hotade att slita itu hans hårt prövade och bräckliga rike. I ett försök att kompromissa introducerade han en ny lära, monotheletismen.a För att försäkra sig om stöd av de södra provinserna i riket valde Herakleios en ny patriark i Alexandria, Cyrus från Fasis, som gav sitt bifall till den nya kejsarstödda läran. Kejsaren lät Cyrus inte bara bli patriark, utan också prefekt av Egypten, med myndighet över alla lokala härskare. Med hot om förföljelse lyckades Cyrus vinna godkännande hos majoriteten i den egyptiska kyrkan.

En bitter skörd

Hur kunde en sådan händelseutveckling återspegla orden och andan i den bön där Jesus sade att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”? (Johannes 17:14–16)

Ledare som har utgett sig för att vara kristna, i den bysantinska historien och i senare tider, har fått betala ett högt pris för sin inblandning i världens politiska och militära strävanden. Vad säger dig den här korta historiska tillbakablicken? Tror du att den bysantinska kyrkans ledare hade Guds och Jesu Kristi godkännande? (Jakob 4:4)

Ärelystna religiösa ledare och deras politiska vapendragare har aldrig tjänat den sanna kristendomens bästa. Den oheliga blandningen av politik och religion har misskrediterat den rena och sanna religion som Jesus förkunnade. Måtte vi lära av historien och aldrig vara ”någon del av världen”.

[Fotnoter]

[Ruta/bild på sidan 10]

”LIKT EN GUD, STORMANDE ÖVER HIMLAVALVET”

Händelserna som omgav patriarken Mikael Keroularios (c:a 1000–1059) kan tjäna som ett typexempel på den roll som kyrkans överhuvud kunde spela i statens förehavanden och dess målsättningar. Keroularios blev patriark, men han hade högre planer för egen del. Han har beskrivits som arrogant, förmäten och kompromisslös – ”med ett uppträdande likt en gud, stormande över himlavalvet”.

Uppjagad av sitt begär efter makt underblåste Keroularios schismen med påven i Rom år 1054 och krävde att kejsaren skulle godkänna delningen av kyrkan. Han lyckades, och nöjd med sin seger såg han till att Mikael VI kröntes till kejsare och hjälpte honom att befästa sin makt. Ett år senare framtvingade Keroularios samme kejsares avgång och lät i stället utropa Isak Komnenos (c:a 1005–1061) till tronföljare.

Konflikten mellan patriarkat och kejsardöme växte snabbt. Keroularios – som var förvissad om folkets stöd – hotade, befallde och brukade våld. En samtida historiker skrev om honom: ”I simpla och grova ordalag förutsade han kejsarens fall: ’Det var jag som lyfte upp dig, din dåre, men jag skall krossa dig.’” Det slutade i stället med att Isak Komnenos lät arrestera honom och deportera honom till ön Imbros.

De här exemplen har visat vilken skada patriarken av Konstantinopel kunde förorsaka och hur fräckt han kunde trotsa kejsaren. Kejsaren var ofta tvungen att befatta sig med män som dessa, skickliga i sin politiska gärning och fullt kapabla att motsätta sig både honom och hans armé.

[Karta/bild på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

Bysantinska riket vid sin höjdpunkt

Ravenna

Rom

MAKEDONIEN

Konstantinopel

Svartahavet

Nicaea

Efesos

Antiokia

Jerusalem

Alexandria

Medelhavet

[Bildkälla]

Karta: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidorna 10, 11]

Komnenos

Romanos III (till vänster)

Mikael IV

Kejsarinnan Zoe

Romanos I (till vänster)

[Bildkällor]

Komnenos, Romanos III och Mikael IV: Genom tillmötesgående från Classical Numismatic Group, Inc.; kejsarinnan Zoe: Hagia Sofia; Romanos I: Foto genom tillmötesgående från Harlan J. Berk, Ltd.

[Bild på sidan 12]

Fotios

[Bild på sidan 12]

Herakleios med son

[Bildkällor]

Herakleios med son: Foto genom tillmötesgående från Harlan J. Berk, Ltd.; alla bakgrundsdetaljer på sidorna 8–12: Från boken L’Art Byzantin III Ravenne Et Pompose