Missionärer — Ljusets eller mörkrets verktyg? Del 3
Kristenhetens missionärer återvänder till utgångspunkten
ASIEN är mänsklighetens ursprungliga hem. Det var där Skaparen introducerade ren tillbedjan. Även om människor dåraktigt nog snart bytte ut den mot falsk religion, kom den sanna tillbedjan så småningom att återupptas i det forntida Israel i Asien och längre fram inom kristendomen. När kristenhetens europeiska missionärer for till Asien för att sprida sitt budskap, begav de sig följaktligen till den kontinent där människan själv och den sanna religionen hade haft sin begynnelse. Skulle de visa sig vara ljusets eller ett djupare mörkers verktyg? — 1 Moseboken 2:10—17.
En gud mer eller mindre — vad spelar det för roll?
Man kan inte med säkerhet säga när och hur den kristna tron för första gången nådde Indien. Kyrkohistorikern Eusebios, som levde på 300-talet, skriver att den kristne aposteln Tomas förde den dit i det första århundradet. Andra säger att ”kristendomen” nådde Indien någon gång mellan 100-talet och 300-talet. När portugisiska upptäcktsresande kom dit i slutet av 1400-talet, fann de att ”kristna utgjorde en accepterad och respekterad del av det indiska samhället”. — The Encyclopedia of Religion.
Den spanske prästen Francisco Xavier satte sin fot på den indiska subkontinenten år 1542. Han var nära förbunden med Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. The New Encyclopædia Britannica kallar Xavier ”den störste romersk-katolske missionären i senare tid” och förklarar att han ”medverkade till att etablera kristendomen i Indien, den ostindiska övärlden och Japan”.
Även om Xaviers liv blev förhållandevis kort — han dog år 1552 vid 46 års ålder — var han oerhört verksam under de tio år som han tjänade som missionär. Han sägs ha uppmuntrat missionärer att lära sig den infödda befolkningens språk och sedvänjor.
De första protestantiska missionärerna kom till Indien år 1706, omkring 85 år innan William Carey gav ut sin bok An Enquiry Into the Obligations of Christians to Use Means for the Conversion of the Heathens. Detta verk har kallats ”en milstolpe i den kristna historien”. Sedan Carey gett ut sin bok tjänade han som missionär i Indien i 40 år.
Med tiden kom kristenhetens missionärer att nå ut till alla delar av landet. De underprivilegierade klasserna, i synnerhet de kastlösa, som inte kunde finna något hopp om en bättre framtid i hinduismen, började intressera sig för kristenhetens religioner. The Encyclopedia of Religion påpekar emellertid att denna utveckling ”betraktades med oblida ögon av en hel del missionärer och av det stora flertalet bildade indiska kristna ledare”.
Historikern Will Durant visar hur fruktlösa kristenhetens ansträngningar har varit när han skriver: ”Indien tror i dag lika orubbligt som någonsin på de gudar som så länge stillatigande har blickat ner på dess fattigdom och tröstlöshet. ... När främmande läror eller gudar började bli farligt populära, var de [bramanerna] toleranta mot dem, och senare upptog de dem i hinduismens rymliga panteon; en gud mer eller mindre gjorde knappast någon skillnad i Indien.” I boken The Jesuits, som utkom år 1984, skriver Manfred Barthel: ”Slutet på det hela blev att indierna höll fast vid sina heliga kor; hinduismen överlevde både jesuiterna och mogulerna och tycks i dag exportera sitt överskottslager av gudomligheter till den kristna västvärlden.”
Inga bestående spår
Kristenheten, som redan hade splittrats i en västerländsk och en österländsk kyrka, drabbades på 400-talet av ännu en schism. Nestorios, patriarken i Konstantinopel, blev invecklad i en kontrovers som resulterade i att det bildades en utbrytargrupp inom den ortodoxa kyrkan — nestorianerna.
Nestorianerna lade stor vikt vid mission. En av deras missionärer, Alopen, tycks ha begett sig till Kina år 635 v.t. för att sprida nestorianismen. Romersk-katolska missionärer nådde däremot inte Kina förrän omkring år 1294, då franciskanmunken Giovanni da Montecorvino upprättade en missionsstation där.
Någon mer omfattande missionsverksamhet förekom emellertid inte i Kina förrän på 1580-talet, då den italienske jesuiten Matteo Ricci kom dit. Medan protestanterna kämpade för att stärka sin ställning i Europa efter reformationen, var katolska kyrkan upptagen med att försöka värva proselyter i andra delar av världen. De upptäcktsresor som företogs av representanter för Portugal och Spanien, länder med en hängiven katolsk befolkning, var till stor hjälp för kyrkan i detta avseende.
På 1600- och 1700-talen hade kristenhetens missionärer vissa framgångar, och enligt The Cambridge History of China kan orsaken till detta ha varit att ”ett ansenligt antal missionärer ... (i synnerhet jesuiter) intog en mycket tolerant hållning”. En professor i kinesisk historia, Hans H. A. Bielenstein, skriver: ”[Jesuiterna] framhöll likheterna mellan kristendomen och konfucianismen, satte likhetstecken mellan de kristnas Gud och den kinesiska [uppfattningen om] Himlen och hade ingenting att invända mot förfädersdyrkan. Detta förklarar varför jesuiterna kunde värva proselyter i vissa kretsar men också varför de inte lämnade några bestående spår efter sig.”
År 1724 fördömde den kinesiske kejsaren kristenhetens religioner och utvisade flertalet utländska missionärer. Så snart tillfälle erbjöd sig kom katolska missionärer tillbaka. Så småningom fick de förstärkning av protestantiska missionärer. En av de första av dem var Robert Morrison från London Missionary Society, som anlände år 1807. Han grundade ett college, inte bara för att sprida sin tro, utan också för att få till stånd ett anglo-kinesiskt kulturutbyte. År 1819 hade han, med hjälp av missionären William Milne, fullbordat en kinesisk översättning av hela Bibeln.
En del missionärer vigde sitt liv åt att sprida ett annat slags ljus. Doktor Peter Parker var den förste läkarmissionären i Kina, och han hjälpte till att organisera Medical Missionary Society, som grundades i Kanton år 1838. Andra missionärer ägnade sig åt skolundervisning, filantropisk verksamhet eller sociala frågor. Enligt The Cambridge History of China var en del av det översättningsarbete som missionärerna utförde ”mer ägnat att öka européernas kännedom om Kina än att stärka kinesernas mottaglighet för kristendomen”.
Kristenhetens missionärer kom också till korta med att ge kineserna ett exempel på kristen endräkt och kristet broderskap. Särskilt bland protestanterna var splittringen mycket markant. På 40 år ökade antalet protestantiska missionärer från 189 till 3.445. År 1905 fanns det mer än 60 missionssällskap i Kina, som vart och ett spred sin version av den kristna läran. De katolska missionärerna gav också genom sitt handlingssätt en föga attraktiv bild av vad kristendomen bör vara. The Cambridge History of China nämner till exempel att de hade för vana att ”blanda sig i interna politiska och rättsliga angelägenheter för att vinna presumtiva proselyter för sin sak”.
Missionerande på annat håll
Mindre än hundra år efter det att den portugisiske sjöfararen Fernão de Magalhães landstigit i Filippinerna år 1521 hade katolska missionärer döpt omkring två miljoner människor på dessa öar. I dag tillhör 84 procent av befolkningen romersk-katolska kyrkan. Det utbildningsväsen som kyrkan byggde upp var utan tvivel en bidragande orsak till denna framgång. Men en annan faktor, som inte bör ignoreras, är enligt en källa att missionärerna ”lät de nyomvända behålla många av sina religiösa uppfattningar och sedvänjor”.
På andra håll var romersk-katolska kyrkan inte lika framgångsrik. I Japan utgör katolikerna i dag endast 0,3 procent av hela befolkningen. I Sydkorea ligger motsvarande siffra på närmare 6 procent.
Japan hade sin första kontakt med européer år 1542. År 1549 fick jesuitmissionären Francisco Xavier och några av hans följeslagare ett vänligt mottagande. Det dröjde emellertid inte länge förrän entusiasmen svalnade. De japanska ledarna började nämligen ”misstänka att den europeiska missionen kunde vara upptakten till politiska erövringar från den spanske kungens sida (vilket enligt vad de visste hade varit fallet i Filippinerna)”, skriver historieprofessorn J. Mason Gentzler.
År 1614 ”blev missionärerna brännmärkta som statens fiender, och kejsaren kungjorde att kristendomen inte längre skulle tillåtas i hans rike. ... Konvertiter som vägrade att avsvärja sig den nya religionen korsfästes i tiotusental ... , medan mer raffinerade grymheter reserverades för missionärerna ... , som brändes eller grillades levande, lemlästades, kastades i gropar fulla av giftormar” och utsattes för andra skändligheter. — The Jesuits.
Den katolska läran började spridas i Korea år 1784 och den protestantiska hundra år senare. Protestantismen ”växte mycket fortare, eftersom de amerikanska missionärerna inte bara predikade evangelium, utan också sörjde för utbildning, sjukvård och tekniska framsteg”, förklarar tidskriften Time. Att värva proselyter på andra sätt än enbart genom religionsundervisning är tydligtvis en metod som fortfarande används. Son Bong Ho, professor i filosofi vid universitetet i Söul, uppges ha sagt: ”De kyrkor som har lagt tonvikten på materiella fördelar har vuxit fortare än de traditionella kyrkosamfunden.”
Vad framtiden kommer att uppenbara
Hur bör vi då uppfatta kristenhetens missionärer i det flydda? Vi kan konstatera att de inte representerade den rena form av tillbedjan som Jesus företrädde, även om många av dem utan tvivel var uppriktiga. De översatte i alla händelser Bibeln till många olika lokala språk och gjorde människor bekanta med en del bibliska begrepp.
Hur har det då varit med kristenhetens missionärer i Afrika, som har kallats den ”mörka kontinenten”? Det kan du läsa om i nästa nummer av Vakna!, i artikeln ”Andligt ljus över den ’mörka kontinenten’?”
[Ruta på sidan 23]
Namnet ”Jehova” i den kinesiska bibeln
John W. Davis, missionär och bibelöversättare på 1800-talet, resonerade så här: ”Om den Helige Ande säger Jehova på vilken som helst plats i den hebreiska texten, varför säger då inte översättaren Jehova på engelska eller kinesiska? Vilken rätt har han att säga: Jag använder Jehova på det här stället och ett ersättningsord på det där stället? ... Om det i något som helst fall är fel att använda Jehova i översättningen, varför använde då den inspirerade skribenten det i grundtexten?”