Hur man kan tackla problemen

UNDER årens lopp har många olika metoder föreslagits för behandling av ADHD. En del av dessa metoder har inriktat sig på kosten. Vissa undersökningar tyder emellertid på att livsmedelstillsatser vanligtvis inte orsakar hyperaktivitet och att rent kostmässiga behandlingsformer ofta är verkningslösa. Andra vanliga metoder är medicinering, beteendemodifikation och kognitiv träning.a

Medicinering. Eftersom ADHD av allt att döma inbegriper vissa störningar i hjärnans funktion, har preparat som återställer den kemiska balansen i hjärnan visat sig vara effektiva i många fall.b Mediciner kan emellertid aldrig ersätta inlärning. De hjälper bara barnen att koncentrera sig och ger dem på så sätt en grund att bygga vidare på.

Många vuxna med ADHD har också blivit bättre genom medicinering. En viss försiktighet är emellertid på sin plats — för såväl barn som vuxna — eftersom en del stimulerande medel som används vid behandling av ADHD kan vara beroendeframkallande.

Beteendemodifikation. Att ett barn har ADHD fritar inte föräldrarna från ansvaret att fostra det. Även om sådana barn kan ha speciella behov när det gäller fostran, ger Bibeln alla föräldrar rådet: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” (Ordspråken 22:6) Barbara Ingersoll skriver i sin bok Your Hyperactive Child: ”Föräldrar som bara ger upp och låter sitt hyperaktiva barn ’löpa amok’ gör inte barnet någon tjänst. Precis som alla andra barn behöver hyperaktiva barn konsekvent fostran jämte respekt för barnet som person. Detta innebär tydliga gränser och lämpliga belöningar.”

Det är därför viktigt att föräldrarna ser till att barnets tillvaro är väl strukturerad. Det är också viktigt att familjen har fasta rutiner i det dagliga livet. Föräldrarna kan välja att ge barnet en viss frihet när det gäller att upprätta dessa rutiner, till exempel bestämma en viss tidpunkt för läxläsning, bibelstudium och så vidare. Föräldrarna bör sedan hålla fast vid dessa rutiner och se till att barnet följer det uppgjorda schemat. Tidskriften Phi Delta Kappan skriver: ”Läkare, psykologer, skolmyndigheter och lärare måste göra klart för barnet och dess föräldrar att diagnosen ADD eller ADHD inte är någon ursäkt för ett odisciplinerat uppförande, utan snarare en förklaring som kan leda till att barnet i fråga får den hjälp det behöver.”

Kognitiv träning. Syftet med sådan träning är att hjälpa barnet att få en ny syn på sig själv och sin sjukdom. ”Personer med ADD känner sig ’fula, dumma och värdelösa’, även om de är tilldragande, intelligenta och godhjärtade”, förklarar dr Ronald Goldberg. Barn med ADD eller ADHD behöver därför få en rätt syn på sitt eget värde och inse att deras problem inte är oöverkomliga. Detta är speciellt viktigt i ungdomsåren. När barn med ADHD kommer upp i tonåren, har de förmodligen redan fått utstå mycket kritik från sina kamrater, lärare och syskon och kanske även sina föräldrar. De behöver nu lära sig att sätta upp realistiska mål och att ha en balanserad syn på sig själva.

De metoder som nämnts här ovan kan också användas vid behandling av vuxna. ”Metoderna måste naturligtvis anpassas efter åldern”, skriver dr Goldberg, ”men den grundläggande behandlingen — eventuell medicinering, beteendemodifikation och kognitiv träning — är densamma livet ut.”

Hur ADHD-barn kan få hjälp och stöd

John, som själv har en son som lider av ADHD, ger följande råd till föräldrar som befinner sig i samma situation: ”Ta reda på allt du kan om sjukdomen, så att du kan fatta välgrundade beslut. Och framför allt: älska ditt barn och bygg upp dess självkänsla. Dåligt självförtroende är förödande för barnet.”

För att ADHD-barn skall kunna få den hjälp de behöver måste båda föräldrarna samarbeta. Doktor Gordon Serfontein skriver: ”Barnet måste känna att det är älskat i hemmet och att kärleken härrör från den kärlek som råder föräldrarna emellan.” (Kursiverat av oss) Tyvärr är detta inte alltid fallet. Doktor Serfontein fortsätter: ”Det är ett väldokumenterat faktum att bland familjer där det finns ... [ett ADHD-barn] är förekomsten av äktenskapliga problem och skilsmässor mer än 30 procent större än bland den övriga befolkningen.” För att förhindra sådana problem bör fadern spela en betydande roll i ADHD-barnets fostran. Ansvaret bör inte vila uteslutande på modern. — Efesierna 6:4; 1 Petrus 3:7.

Nära vänner kan, trots att de inte tillhör familjen, vara ett oerhört stort stöd. Hur då? ”Var vänlig och omtänksam”, säger John, som citerades tidigare i artikeln. ”Döm inte bara efter det yttre. Lär känna barnet. Tala också med föräldrarna. Hur har de det egentligen? Vilka svårigheter har de att kämpa med i det dagliga livet?” — Ordspråken 17:17.

Medlemmar av den kristna församlingen kan göra mycket för att vara till stöd och hjälp för både barnet och föräldrarna. Hur då? Genom att ha rimliga förväntningar på dem. (Filipperna 4:5) Ibland kan ett ADHD-barn vara störande. Men i stället för att kallsinnigt säga: ”Kan ni inte hålla ordning på barnet?” eller: ”Varför tar ni inte itu med pojken?” inser förstående medtroende att föräldrarna kanske redan känner sig överväldigade av den krävande uppgiften att fostra ett ADHD-barn. Föräldrarna bör naturligtvis göra vad de kan för att förhindra att barnet är störande för omgivningen. Men i stället för att bli irriterade och komma med kritiska kommentarer bör de som är besläktade med dem i tron försöka visa ”medkänsla” och ”uttala en välsignelse”. (1 Petrus 3:8, 9) Det är faktiskt ofta genom medlidsamma medtroende som Gud ”tröstar de nedslagna”. — 2 Korinthierna 7:5–7.

De som är förtrogna med Bibeln inser att all mänsklig ofullkomlighet, däribland inlärningssvårigheter och ADHD, är något som vi har ärvt från den första människan, Adam. (Romarna 5:12) De vet också att Skaparen, Jehova, kommer att uppfylla sitt löfte att åstadkomma en rättfärdig ny värld, där det inte längre kommer att finnas några sjukdomar som plågar mänskligheten. (Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:1–4) Denna övertygelse är till stor tröst och uppmuntran för dem som lider av en sådan störning som ADHD. ”Ökad ålder, erfarenhet och övning har i viss mån hjälpt vår son att förstå och klara av sin sjukdom”, säger John. ”Men han kommer aldrig att bli helt bra i den här tingens ordning. Det är en tröst att veta att Jehova i den nya världen kommer att bota vår son och ge honom möjlighet att njuta av livet i full utsträckning.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

Ett varningens ord

PRAKTISKT taget alla barn är ibland ouppmärksamma, impulsiva och överaktiva. Förekomsten av sådana drag behöver emellertid inte betyda att barnet i fråga har ADHD. Doktor Stanton E. Samenow skriver i sin bok Before It’s Too Late: ”Jag har sett otaliga fall där barn som sätter sig på tvären ursäktas därför att de påstås lida av ett handikapp eller en sjukdom som de inte kan rå för.”

Doktor Richard Bromfield framhåller också behovet av urskillning. ”Det finns naturligtvis personer med ADHD-symtom som har neurologiska störningar och är i behov av medicinering”, skriver han, ”men termen har också kommit att bli ett täcknamn för alla slags missbruk, hycklerier, försummelser och andra sociala missförhållanden, som i de flesta fall inte har någonting med ADHD att göra. Faktum är att normlösheten i dagens samhälle — med exempelvis meningslöst våld, drogmissbruk och mindre allvarliga företeelser såsom ostrukturerade och överstimulerande hemmiljöer — lättare ger upphov till ADHD-liknande rastlöshet än några som helst neurologiska störningar.”

Det är därför av goda skäl som dr Ronald Goldberg varnar för att använda ADHD som en ”heltäckande förklaring”. Hans råd är att ”inte lämna någon väg oprövad” när det gäller att ställa rätt diagnos. Symtom som liknar ADHD kan förekomma i samband med många olika fysiska och psykiska problem. För att vara säker på att diagnosen är riktig bör man därför konsultera en erfaren läkare.

Även sedan diagnosen ställts bör föräldrarna noga begrunda för- och nackdelarna med att behandla barnet med beteendeförändrande droger. Ritalin, det mest ordinerade preparatet i USA, kan visserligen eliminera oönskade symtom, men det kan också ha obehagliga biverkningar, till exempel sömnlöshet och ökad oro och nervositet. Doktor Richard Bromfield framhåller därför att man inte bör vara alltför snar att behandla ett barn med sådana preparat bara för att eliminera symtomen. ”Alltför många barn och fler och fler vuxna får Ritalin i onödan”, förklarar han. ”Min erfarenhet är att användningen av Ritalin till stor del tycks vara avhängig av föräldrars och lärares förmåga att stå ut med barnens beteende. Jag känner till fall där man har gett barnen Ritalin för att hålla dem i schack snarare än för att tillgodose deras verkliga behov.”

Föräldrar bör följaktligen inte vara alltför snara att dra slutsatsen att deras barn har ADHD eller inlärningssvårigheter. De bör i stället noga begrunda alla faktorer i samråd med erfarna experter. Om det konstateras att ett barn har inlärningssvårigheter eller ADHD, bör föräldrarna ta sig tid att sätta sig in i problemet, så att de kan handla på ett sätt som är till barnens bästa.

[Bild på sidan 9]

Barn med ADHD behöver fast men kärleksfull fostran

[Bild på sidan 10]

Uppmuntran från föräldrarna betyder oerhört mycket