Bibelns syn
Vad utmärker en god medborgare?
EFTER andra världskriget ställdes många européer och japaner, vilka betraktade sig själva som goda och laglydiga medborgare, inför rätta och dömdes skyldiga till krigsförbrytelser. Det var höga militärer, vetenskapsmän och andra akademiskt utbildade. En del av dessa brottslingar förklarade, i ett försök att rättfärdiga sina handlingar, att de bara lydde order, att de bara gjorde vad som förväntades av goda medborgare. Men det var just detta att de i sina egna ögon var goda medborgare som gjorde att de begick hemska brott mot mänskligheten.
Så finns det de som inte alls bryr sig om vad staten eller myndigheterna säger. En del av dem ställer sig öppet avvisande mot regeringar och myndigheter, medan andra är beredda att bryta lagen endast då risken att åka fast är liten. Det är naturligtvis få som har den inställningen. De flesta menar att man måste lyda myndigheterna, för annars blir det anarki och kaos. Men frågan är: Hur långt kan man gå när det gäller att fullgöra sina medborgerliga plikter och lyda lagen? Vi kan se på några grundläggande principer som hjälpte de kristna under det första århundradet att ha en balanserad syn på sina plikter gentemot staten.
En kristens underordnande under myndigheterna
De kristna under det första århundradet underordnade sig villigt ”de överordnade myndigheternas”, de dåtida makthavarnas, lagar och förordningar. (Romarna 13:1) De kristna trodde att det var rätt ”att underordna sig och att lyda regeringar och myndigheter såsom härskare”. (Titus 3:1) Samtidigt som de erkände Kristus som sin himmelske kung, underordnade de sig laglydigt sina mänskliga styresmän, och de utgjorde inget hot mot statens säkerhet. I själva verket blev de uppmanade att alltid ”bevisa kungen ära”. (1 Petrus 2:17) Aposteln Paulus gav till och med denna uppmaning åt de kristna: ”Därför förmanar jag, först av allt, till att ödmjuka vädjanden, böner, förböner, tacksägelser, blir framförda för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar.” — 1 Timoteus 2:1, 2.
De kristna under det första århundradet betalade samvetsgrant alla skatter som krävdes av dem, även om dessa ibland var mycket betungande. De följde aposteln Paulus inspirerade föreskrift: ”Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten.” (Romarna 13:7) I Jesu lärjungars ögon var det så att de styrande i Rom härskade med Guds tillåtelse och i en bemärkelse tjänade som ”Guds offentliga tjänare” — de såg till att det rådde ett visst mått av frid och stabilitet i samhället. — Romarna 13:6.
”Redo till allt gott verk”
De kristna under det första århundradet blev uppmanade att acceptera de medborgerliga plikter som staten ålade dem. Jesus Kristus själv gav sina lärjungar rådet att ibland vara villiga att göra till och med mer än det minimum som myndigheterna krävde. Han sade: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41) De kristna visade, när de följde detta råd, att de inte bara ville ta emot fördelarna med att bo i ett civiliserat samhälle, utan också ville ge något som återbetalning för detta. De var alltid ”redo till allt gott verk”. — Titus 3:1; 1 Petrus 2:13–16.
De hade äkta kärlek till sina medmänniskor och var uppmärksamma på olika sätt att hjälpa dem. (Matteus 22:39) Genom att de kristna under det första århundradet hade sådan kärlek, och dessutom hade höga moralnormer, var deras inflytande till godo för samhället. Deras grannar kunde av många olika skäl vara glada över att de bodde grannar med en kristen. (Romarna 13:8–10) De kristna visade sin kärlek genom att göra mer än att bara hålla sig borta från allt som är skadligt och osunt. De blev uppmanade att vara utåtriktade och att visa aktivt intresse för andra, att ”göra vad som är gott [inte bara mot medtroende, utan] mot alla”, precis som Jesus Kristus gjorde. — Galaterna 6:10.
”Lyda Gud såsom härskare mer än människor”
Det fanns emellertid gränser för hur långt de kunde gå när det gällde att lyda de världsliga myndigheterna. De ville inte göra något som gick emot deras samvete eller skadade deras goda förhållande till Gud. När de religiösa myndigheterna i Jerusalem beordrade apostlarna att sluta predika om Jesus, vägrade de således att lyda. De förklarade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:27–29) De kristna vägrade ståndaktigt att ta del i någon form av avgudisk kejsardyrkan. (1 Korinthierna 10:14; 1 Johannes 5:21; Uppenbarelseboken 19:10) Vad ledde det till? Historikern J. M. Roberts säger: ”Följden blev att de brännmärktes, inte för att de var kristna, utan för att de vägrade att göra något som lagen krävde.” — Shorter History of the World.
Varför ”vägrade” de i det här fallet ”att göra något som lagen krävde”? De erkände att ”de överordnade myndigheterna” utövade sin makt med Guds godkännande och på så sätt tjänade som ”Guds tjänare” när det gällde att upprätthålla lag och ordning. (Romarna 13:1, 4) Men de betraktade ändå Guds lag som överlägsen människors. De kom ihåg att Jesus Kristus hade gett sina efterföljare denna princip att följa: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) Deras skyldigheter gentemot Gud gick före kejsarens krav.
Att det var rätt att handla så visas av vad följden blev då många till bekännelsen kristna inte följde dessa fina principer. Ett exempel är att avfälliga ledare i kristenheten blev ”fogliga män [som kunde användas] som redskap av de styrande, och då i synnerhet när det gällde att samla ihop och hålla i gång militärstyrkor”, säger militärhistorikern John Keegan. Deras efterföljare tog till sist del i krig i vilka miljoner oskyldiga människors blod utgöts. Keegan säger: ”Guds lag talade för döva öron, då människors blod svallade.”
Men de kristna under det första århundradet var lysande exempel på människor som hade rätt balans i livet. De var goda medborgare. De fullgjorde sina medborgerliga plikter och avbördade sig sitt ansvar på ett gott sätt. Men de höll fast vid Bibelns klara principer och följde sitt genom Bibeln övade samvete i allt, i alla livets skeden. — Jesaja 2:4; Matteus 26:52; Romarna 13:5; 1 Petrus 3:16.
[Bild på sidan 26]
”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens”