HESEKIEL

[Hesẹkiel] Betyder ”Gud styrker”.

Son till prästen Busi. Hesekiel var bland de fångar som Nebukadnessar förde till Babylon tillsammans med Jehojakin 617 f.v.t. Han fick sina första syner från Gud ”under det trettionde året, i fjärde månaden, på femte dagen i månaden” – under det ”femte året av kung Jehojakins landsflykt”. Han profeterade för de judar som bodde vid floden Kebar, som några forskare i vår tid menar var en av Babylons stora kanaler. Det tycks som om ”det trettionde året” syftar på Hesekiels egen ålder. Han började tjäna som profet vid den tidpunkten. (Hes 1:1–3)

Hesekiel tillhörde en prästsläkt och var därför utan tvivel väl förtrogen med templet, tempelanordningen och all verksamhet i templet och var väl insatt i lagen. Hesekiel var säkert också väl förtrogen med Jeremia och hans profetior, eftersom Jeremia var profet i Jerusalem när Hesekiel var ung. Hesekiel hade också haft förmånen att bo i Juda under den rättfärdige kung Josia, som förstörde baalsaltarna och de huggna bilderna, satte i gång med att reparera templet och intensifierade återställandet av den sanna tillbedjan i Juda efter det att lagboken (tydligtvis ett originalexemplar skrivet av Mose) hade blivit funnen i templet. (2Kr 34)

Var lät Jehova sina profeter tjäna innan Jerusalem ödelades av babylonierna?

Hesekiel profeterade under samma tid som Jeremia och Daniel. Jeremia tjänade som Guds profet för judarna i Jerusalem och Juda och kom i kontakt med de korrumperade kungarna i Juda. Daniel, som befann sig vid det babyloniska och senare det medo-persiska hovet, mottog profetior som visade i vilken ordning världsväldena skulle uppstå och hur de skulle bli tillintetgjorda genom Guds kungarike. Hesekiel tjänade bland judarna och deras överhuvuden i Babylonien och fortsatte profeternas gärning där. Judarna i Jerusalem hade fördelen av att ha templet med dess överstepräst och Jeremia, som var både präst och profet, men Jehova lämnade således inte de judar som var i Babylon i sticket. Hesekiel var Guds profet för dem. Han frambar inga offer för dem, men han gav dem råd och vägledning från Guds lag.

Det fanns också ett nära samband mellan Jeremias och Hesekiels profetgärning, eftersom båda vederlade och strävade efter att få bort den uppfattning judarna i Jerusalem och Babylonien hade om att Gud snart skulle göra slut på det babyloniska herraväldet och att Jerusalem inte skulle falla. Jeremia sände till och med ett brev till de landsflyktiga i Babylonien och sade att de skulle slå sig ner där och leva i frid, eftersom det skulle gå 70 år innan de skulle bli befriade. Utan tvivel fick Hesekiel höra innehållet i brevet. Kanske hörde han också uppläsningen av den bok som Jeremia senare sände, i vilken Babylons fall förutsades. (Jer 29; 51:59–64)

Profeterade för ett ”förstockat” folk. De landsflyktiga i Babylonien var i en bättre ställning inför Jehova än de judar som var kvar i Juda, något som illustrerades genom de två korgar med goda och dåliga fikon som Jeremia såg. (Jer 24) Likväl var det ingen lätt uppgift Hesekiel hade framför sig, för de landsflyktiga israeliterna tillhörde också detta ”upproriska hus”. Det var som Hesekiel hade fått höra: ”De är ju förstockade och är som taggar som sticker dig, och det är bland skorpioner du bor.” (Hes 2:6) På Jehovas befallning bosatte han sig bland de landsflyktiga i Tel-Abib vid floden Kebar. (Hes 3:4, 15) Även om judarna levde i landsflykt bodde de i sina egna hus. (Jer 29:5) De kunde, åtminstone i viss utsträckning, utöva sin religion på ett organiserat sätt. De äldste i Juda kunde vid flera tillfällen besöka Hesekiel. (Hes 8:1; 14:1; 20:1) När de 70 åren hade gått och den tid kommit då dessa judar kunde återvända, var det faktiskt många av dem som inte ville lämna Babylon.

En av anledningarna till att åtminstone några av judarna i Babylon inte ville återvända kan ha varit materialism. Vid det forntida Nippur, som ligger vid en av Eufrats kanaler som de flesta forskare menar var Kebar, fann en amerikansk expedition arkiv från ett stort handelshus, ”Murashu och söner”. I de inskrifter man funnit där förekommer många judiska namn, vilket tyder på att israeliterna hade blivit ganska väletablerade och att en hel del av dem hade blivit involverade i Babylons affärsverksamhet.

Hustruns död. Hesekiel berättar att han fick sitt uppdrag som profet vid floden Kebar under det femte året av kung Jehojakins landsflykt (dvs. 613 f.v.t.). Han profeterade i minst 22 år, fram till 591 f.v.t., och hans sista daterade profetia härrör från det 27:e året av landsflykten. (Hes 29:17) Hesekiel var efter vad man kan förstå lyckligt gift. Jehova sade emellertid till honom: ”Människoson, se, genom en dödlig plåga tar jag ifrån dig henne som du värderar högt.” (Hes 24:16) Hans hustru hade kanske varit otrogen mot honom eller mot Jehova, men oavsett vad orsaken var till att hon dog fick Hesekiel befallning att inte gråta – han skulle sucka utan ord. Hesekiel skulle bära sin huvudbonad och inte visa några yttre tecken på sorg. Det skulle vara ett tecken för de landsflyktiga israeliterna på att Jehova skulle vanhelga sin helgedom, som de var så stolta över, och att Jerusalem, trots deras förhoppningar, skulle bli ödelagt. (Hes 24:17–27)

”En väktare”. Hesekiel fick sitt uppdrag att profetera på nästan samma sätt som Jesaja. I en vördnadsbjudande syn såg han Jehova sitta på sin tron omgiven av levande skapelser som hade fyra ansikten och fyra vingar. Bredvid dem var det hjul inuti andra hjul, och hjulen rörde sig samtidigt som de levande skapelserna rörde sig. Jehova talade sedan till Hesekiel och kallade honom ”människoson” för att påminna profeten om att han bara var en jordemänniska. (Hes 1, 2; jfr Jes 6.) Han blev sänd som väktare till dem som var av Israels hus för att varna dem för deras ondskefulla väg. De hade hårda hjärtan, men varningen måste ljuda, så att de kunde inse att Jehova hade haft en profet mitt ibland dem. Och även om de inte skulle lyssna, skulle han, om han inte varnade dem med Jehovas ord, få avlägga räkenskap för deras liv – han skulle bära på blodskuld. (Hes 3:7, 17, 18; 2:4, 5; 33:2–9)

Symboliska handlingar och illustrationer. Hesekiel profeterade ofta med hjälp av symboliska handlingar och med hjälp av syner, allegorier och liknelser. Särskilt framträdande var den symboliska handling som omfattade 390 respektive 40 dagar och som skildrade belägringen av Jerusalem och innehåller en viktig tidsprofetia. Det krävdes lydnad, tålamod och stor tro för att utföra denna bildliga handling och på det sättet varna ett trolöst och hånfullt folk. Under Jerusalems belägring riktade Hesekiel med sina profetior uppmärksamheten på de hedniska nationer som hatade Israel och som skulle vända sig mot Israel och glädja sig över nationens fall. Han beskrev det straff Jehova skulle låta dem få. Efter Jerusalems fall ändrades tonen i Hesekiels profetior. Sedan Hesekiel hade uttalat en stark fördömelse av Israels giriga herdar och av Seir, styrkte han nu med hjälp av sin profetiska verksamhet tron på Guds löfte att Israel skulle återupplivas, återförsamlas och förenas och att Jehovas ”tjänare David” skulle välsigna folket till oöverskådlig tid under ett fridsförbund. (Hes 37) Hesekiel gav därefter en detaljerad beskrivning av det återuppbyggda templet, enligt vad Jehova hade visat honom i en syn. Detta profetiska tempel pekade fram emot något som hörde en avlägsen framtid till. Det byggdes aldrig något sådant bokstavligt tempel. (Hes 40–48)

Paralleller till Jesu Kristi tjänst. Det finns vissa likheter mellan Hesekiels tjänst och Jesu tjänst. Både Hesekiel och Jesus måste förkunna ett domsbudskap för ett likgiltigt och hårdhjärtat folk. Budskapet innehöll dock ett hopp för dem som ville vända om från sin onda väg. Hesekiel fick veta att människor skulle komma och höra hans ord men att de inte skulle handla efter dem. (Hes 33:30–32) På liknande sätt kom stora skaror för att höra Jesus tala, men det var få som reagerade positivt på hans undervisning. Hesekiel predikade för fångar i Babylonien. Jesus sade att han hade fått i uppdrag att predika frigivning för de fångna (Lu 4:18); han förklarade för judarna att de befann sig i andligt slaveri och behövde den befrielse som han hade kommit för att ge. (Joh 8:31–36) Liksom Hesekiel tillrättavisade Jesus aldrig judarna med sina egna ord, utan sade det som Jehova hade befallt honom att säga. (Joh 5:19, 30)

Hesekiels hopp. Hesekiel var trogen mot Gud och gjorde allt han fick befallning om, även om det var ett svårt arbete. Han var en av de profeter som höll ut genom tro och som sträckte sig ”efter ett bättre [land], det vill säga ett som hör himlen till”. (Heb 11:16) Han tillhörde inte den klass som utgör himlarnas kungarike (Mt 11:11), men han såg fram emot upprättandet av Messias rike och kommer i sin rätta tid genom en uppståndelse att få uppleva uppfyllelsen av Guds löfte och det messianska rikets välsignelser. (Heb 11:39, 40) Hesekiel utmärkte sig genom sin kraft, sitt mod, sin lydnad och sin nitälskan för tillbedjan av Gud.