OFIR

[Ọfir]

1. En avkomling av Sem genom Arpaksad, Shela, Eber och Joktan; den 11:e av Joktans 13 söner. (1Mo 10:22–29; 1Kr 1:17–23) Ofir föddes troligtvis omkring 200 år före Abraham, som var avkomling av Ofirs farbror Peleg. (1Mo 10:25; 11:18–26) Det tycks vara så att Ofir i likhet med sina bröder blev överhuvud för en av de semitiska stammar som nämns bland Noas avkomlingar ”enligt deras släkter, enligt deras språk, i deras länder, enligt deras nationer”. (1Mo 10:31, 32) Se nr 2 när det gäller var landet Ofir, där den här stammen så småningom bosatte sig, kan ha legat.

2. En plats där det fanns mycket guld av finaste slag. Redan på Jobs tid (ca 1600 f.v.t.) användes uttryck som ”dyrbar malm” och ”rent guld” parallellt med uttrycket ”guld från Ofir”. (Job 22:24, not; 28:15, 16) I Psalm 45:9 beskrivs kungens gemål vara smyckad med dyrbart guld från Ofir, och i proklamationen mot Babylon i Jesaja 13:11, 12 används det förhållandevis sällsynta guldet från Ofir som en bild av hur svårt det blir att finna några tyranner i Babylon efter stadens fall.

David gav 3 000 talenter guld från Ofir till tempelbygget, dvs. guld till ett värde av nästan 10 miljarder kr. (1Kr 29:1, 2, 4) Längre fram lät Davids son Salomo sin handelsflotta hämta 420 talenter guld från Ofir. (1Ku 9:26–28) I parallellskildringen i 2 Krönikeboken 8:18 sägs det 450 talenter. En del kännare menar att den här skillnaden kan ha uppstått på den tid då man på hebreiska använde bokstäver för tal – att en avskrivare har förväxlat bokstaven nun (נ), som stod för 50, med bokstaven kaf (כ), som stod för 20, eller tvärtom. Men det finns belägg för att alla tal i de hebreiska skrifterna skrevs ut helt och hållet och alltså inte representerades av bokstäver. En troligare förklaring är därför att båda talen är riktiga och att 450 talenter var bruttovikten medan 420 talenter var den rena vinsten.

År 1946 fann man under en utgrävning nordöst om Tel Aviv-Jaffa en lerskärva som bekräftar det som sägs i Bibeln om att guld importerades från Ofir. Lerskärvan har följande inskrift: ”Guld från Ofir till bet horon, trettio siklar.” (Journal of Near Eastern Studies, 1951, årg. X, sid. 265, 266)

I landet Ofir fanns inte bara stora mängder guld, utan även algumträ och dyrbara stenar, som Salomo importerade. (1Ku 10:11; 2Kr 9:10) Hundra år senare försökte kung Jehosafat sända en expedition till det här landet, men den slutade i katastrof. Hans ”Tarsisskepp” slogs i spillror vid Esjon-Geber längst inne i Aqabaviken. (1Ku 22:48; se TARSIS nr 4.)

Geografiskt läge. Det går inte i dag att med säkerhet fastställa var Ofir låg. Av alla de områden som har föreslagits är det särskilt tre som framhålls: Indien, Arabien och nordöstra Afrika. Dessa områden låg inom räckhåll för en flotta som utgick från Esjon-Geber längst inne i Röda havets nordöstliga arm. När det gäller teorin om Indien kunde alla de varor som Salomos och Hirams skepp förde med sig tillbaka skaffas där. Josephus, Hieronymus och Septuaginta-översättningen ger också ett visst stöd för att Ofir låg i Indien. De som anser att Ofir låg i nordöstra Afrika i närheten av Somalia, alltså vid södra änden av Röda havet, påpekar att det skulle ha varit mycket närmare att importera alla dessa varor härifrån än från Indien.

Men de flesta tycks stödja uppfattningen att Ofir var ett område i sydvästra Arabien i närheten av dagens Yemen. Argumenten för den åsikten bygger på det förhållandet att avkomlingarna av Joktans son Ofir bosatte sig på Arabiska halvön tillsammans med stammar bestående av avkomlingarna av Ofirs bröder Saba och Havila. (1Mo 10:28, 29) Skildringen av det besök som Salomo fick av drottningen av Saba (troligen från södra Arabien) är inskjuten mellan två omnämnanden av hans handel med Ofir. (1Ku 9:26–10:11)