RAKKNIV

Ett vasst redskap som används för att avlägsna hår med. De två hebreiska orden för rakkniv kommer från en verbrot som betyder ”blotta”. (Jes 3:17) I Egypten har man funnit rakknivar av brons. Dessa fynd stämmer väl överens med den bibliska berättelsen, som visar att rakknivar användes där i forntiden. (1Mo 41:14)

Männen i Israel hade skägg och hår av måttlig längd, men de använde tydligtvis rakknivar för att putsa det. I Apostlagärningarna 18:18 talas det dessutom om att låta ”kortklippa håret”. (Se också 2Sa 19:24; Hes 44:20.) I samband med att leviterna installerades för att utföra tjänst vid mötestältet i vildmarken rakade de sig över hela kroppen. (4Mo 8:7) En person som hade avlagt ett nasirlöfte fick inte raka huvudet så länge hans löfte gällde. (4Mo 6:5, 18; Dom 13:5; 16:17; Apg 21:23, 24) Innan leviten Samuel föddes överlämnade hans mor honom åt tjänst vid mötestältet, och hon sade att en rakkniv aldrig skulle komma på hans huvud. (1Sa 1:11)

Jehova förvarnade Juda om att han skulle använda Assyriens kung som en ”rakkniv” för att ”avraka huvudet och fötternas hår” och även ”rycka bort” skägget. Detta betydde tydligtvis att en stor del av Judas land skulle ödeläggas och att de tillfångatagna invånarna skulle föras bort. (Jes 7:20)

Ett svärd kunde bli lika skarpt som en rakkniv, något som framgår av Guds befallning till Hesekiel om att använda ett svärd som en barberares rakkniv för att skära av sig håret och skägget och därefter slå en tredjedel av håret med svärdet som en bild av att en del av Jerusalems invånare skulle falla för svärd. (Hes 5:1, 2, 12) Detta visar också att barberaryrket är ett gammalt yrke.

På grund av den skada som en svekfull tunga kan vålla liknas den vid en rakkniv. (Ps 52:2)