RESONLIGHET

Det grekiska adjektivet epieikẹ̄s, som återges med ”resonlig” och ”resonlighet”, har betydelsen ”passande, tillbörlig; således skälig, rättvis, rimlig, överseende, som inte insisterar på att lagens bokstav skall följas; det uttrycker sådan hänsynsfullhet som innebär att man ’på ett humant och resonligt sätt överväger fakta i ett fall’”. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 2, sid. 144, 145)

Resonlighet är ett av den himmelska vishetens kännetecknande drag. (Jak 3:17) Det är en egenskap som en tillsyningsman i en kristen församling måste ha. (1Ti 3:2, 3) Han bör vara resonlig mot sig själv, när han har med andra att göra och i sin syn på problem. Kristna i allmänhet uppmanas också att vara resonliga. Aposteln Paulus skrev till filipperna: ”Låt er resonlighet [”eftergivenhet”, Int] bli känd för alla människor.” (Flp 4:5) Och Titus skulle påminna de kristna på Kreta om att ”vara resonliga [ordagr.: ”eftergivande”]”. (Tit 3:1, 2, not) Detta var särskilt passande eftersom invånarna på Kreta allmänt hade rykte om sig att vara lögnare, farliga vilddjur och sysslolösa matvrak. (Tit 1:12)

I Första Petrus 2:18 uppmanas tjänarna i ett hus att ”underordna sig sina ägare med all tillbörlig fruktan, inte bara de goda och resonliga utan också dem som är svåra att vara till lags”.