TÄLTBONINGEN
Ett flyttbart stort tält som israeliterna använde i sin tillbedjan. Det kallas ibland ”mötestältet”. (2Mo 39:32, 40; se MÖTESTÄLT.) På hebreiska används orden mishkạn (boning, tältboning), ’ọhel (tält) och miqdạsh (helgedom). På grekiska används ordet skēnẹ̄, som betyder ”tält”, ”hydda”, ”boning”. Det traditionella svenska begreppet ”tabernakel” kommer av latinets tabernaculum, som betyder ”hydda”, ”tält”, ”boning”. Det har kommit in i svenskan från den latinska Vulgata, som använder ordet tabernaculum för att återge hebreiskans mishkạn. (Se HELIG PLATS.)
Tältboningen intog en central plats i den anordning som Jehova hade upprättat för att Israels nation skulle kunna närma sig honom. Tältboningen hade två rum. (BILD, bd 1, sid. 538) I det första rummet, det heliga, fanns ett lampställ av guld, ett rökelsealtare av guld, ett skådebrödsbord och redskap av guld. I det innersta rummet, det allra heligaste, stod förbundsarken, med två keruber av guld på locket. (Se ALLRA HELIGASTE, DET; FÖRBUNDETS ARK.)
När den invigdes. Tältboningen, eller ”mötestältet” (kallas ”Jehovas tempel” i 1Sa 1:9 och ”Jehovas hus” i 1Sa 1:24), byggdes i vildmarken vid berget Sinai 1512 f.v.t. Den sattes upp, komplett med inventarier och redskap, på den första dagen i den första månaden, abib (nisan). (2Mo 40) Den dagen installerades också prästerskapet i enlighet med Jehovas anvisningar under ledning av medlaren Mose. Installationen pågick i sammanlagt sju dagar. På den åttonde dagen började prästerna utföra sina officiella uppgifter. (3Mo 8, 9; se INSTALLATION.)
Utformning. Jehova hade talat till Mose på berget och gett honom kompletta anvisningar om hur tältboningen skulle utformas och hade gett honom befallningen: ”Se till ... att du gör allting efter den mönsterbild som visades dig på berget.” Eftersom tältboningen skulle vara ”en skugga av de himmelska tingen”, måste den in i minsta detalj göras enligt anvisningarna. (Heb 8:5) Jehova inspirerade Besalel och Oholiab så att arbetet, som även andra, både män och kvinnor, tog del i, kunde utföras exakt enligt Moses instruktioner. Resultatet beskrivs så här: ”I enlighet med allt som Jehova hade befallt Mose, så utförde Israels söner hela tjänsten.” (2Mo 39:42; 35:25, 26; 36:1, 4) Materialet tillhandahölls genom frivilliga bidrag från folket. (2Mo 36:3, 6, 7) Israeliterna hade utan tvivel i stor utsträckning tagit med sig guldet, silvret, kopparn, garnen, textilierna och skinnen från Egypten. (2Mo 12:34–36; se SÄLSKINN.) Akacieträ fanns i vildmarken. (Se AKACIA.)
Beräkningarna i denna artikel grundar sig på en aln som är 44,5 cm. Det är emellertid möjligt att man använde sig av en 51,8 cm lång aln. (Jfr 2Kr 3:3; Hes 40:5.)
Tältdukar och förhänge. Hela stommen övertäcktes först med en stor linnetältduk som hade färgrika konstbroderier som föreställde keruber. Tältduken bestod av två större stycken, som båda i sin tur bestod av fem mindre tältdukar. De två större styckena fogades samman med hjälp av öglor av blått garn och hakar av guld. De mindre tältdukarna var bara 28 alnar (12,5 m) långa, vilket innebar att de slutade åtminstone en aln (44,5 cm) ovanför marken på varje sida av tältboningen. (2Mo 26:1–6)
Ovanpå linnetältduken lades en tältduk av gethår. Även den utgjordes av två stycken, varav det ena bestod av sex tältdukar och det andra av fem. Var och en av de 11 tältdukarna var 30 alnar (13,4 m) lång. Ovanpå detta lades ett överdrag av rödfärgade baggskinn, och överst lades ett överdrag av sälskinn, som tydligen nådde ner till marken och troligen var försett med snören så att det kunde göras fast i marken med tältpluggar. (2Mo 26:7–14)
Mellan det heliga och det allra heligaste fanns ett förhänge som var utsmyckat med broderade keruber (2Mo 36:35), och avskärmningen för tältets ingång, som låg mot öster, var gjord av ullgarn i starka färger och av lingarn (2Mo 36:37).
Dimensioner. Bibeln visar att tältboningen var 30 alnar (13,4 m) lång och 10 alnar (4,5 m) hög, vilket av allt att döma var invändiga mått. (Jfr 2Mo 26:16–18.) Den var tydligen även 10 alnar bred. (Jfr 2Mo 26:22–24.) Bredden kan räknas ut på följande sätt: Den bakre väggen (väggen mot väster) bestod av sex väggramar, som var för sig var en och en halv aln (sammanlagt 9 alnar), och av två väggramar som kallas hörnstolpar, vilka tydligen var placerade så att de fogade en halv aln vardera till det invändiga måttet. Den judiske bibelkommentatorn Rashi (1040–1105 v.t.) uppgav i en kommentar till 2 Moseboken 26:23: ”Alla de åtta bräderna ställdes i rad, men hela bredden av dessa två [hörnstolpar] syntes inte inne i tältboningen, utan det var bara en halv aln på den ena sidan och en halv aln på den andra sidan som kunde ses från insidan, så att bredden var sammanlagt tio alnar. Den återstående alnen av den ena brädan och den återstående alnen av den andra brädan stod mot bräderna på tältboningens norra och södra vägg och motsvarade tjockleken på dessa, så att utsidan var plan.” (Pentateuch With Targum Onkelos, Haphtaroth and Rashi’s Commentary, Exodus, översatt till engelska av M. Rosenbaum och A. M. Silbermann, sid. 144; kursiverat av översättarna)
Det allra heligaste hade tydligen formen av en kub med 10 alnar långa sidor. Det allra heligaste i det tempel som Salomo senare byggde var också kubformigt, men det hade 20 alnar (8,9 m) långa sidor. (1Ku 6:20) Det heliga däremot var dubbelt så långt som det var brett. Vad gäller längden på det heliga i tältboningen kan följande detaljer vara av intresse: Linnetältduken bestod av två stycken; varje stycke var 20 alnar brett. (2Mo 26:1–5) Det ena stycket (20 alnar) nådde alltså från ingången till den plats där det var hopfogat med det andra stycket med hjälp av hakar. Hopfogningsstället var tydligen ovanför de pelare där förhänget till det allra heligaste var upphängt. Linnetältdukens andra stycke (20 alnar) täckte alltså det allra heligaste (10 alnar) och tältboningens baksida, västsidan (10 alnar).
Väggramar. Väggarna bestod av guldöverdraget akacieträ, tydligen i form av väggramar (liknande fönsterkarmar) i stället för massiva bräder. (2Mo 26:15–18) Detta verkar logiskt av två skäl: 1) Massiva bräder av akacieträ med de angivna måtten skulle ha varit onödigt tunga; 2) om väggarna hade bestått av massiva bräder skulle keruberna som var broderade på insidan av linnetältduken, som låg över konstruktionen, inte ha varit synliga förutom i taket. (2Mo 26:1) Väggramarna verkar därför ha varit konstruerade så att keruberna som var broderade på linnetältduken var synliga för prästerna inne i tältboningen. Några nutida forskare delar den här uppfattningen att väggarna bestod av väggramar och inte av massiva bräder. Även om det hebreiska ordet qẹresh i en del översättningar återges med ”bräda”, återges det därför i en del nutida översättningar med ”ram”, ”väggram” eller liknande. (2Mo 26:15–29, AT, JB, Mo, NV, RS)
Det fanns 20 väggramar på den norra sidan och 20 på den södra sidan. (2Mo 26:18, 20) Varje ram var 10 alnar (4,5 m) hög och 1,5 alnar (67 cm) bred. Tjockleken anges inte. Den bakre väggen, mot väster, utgjordes av sex väggramar, och i hörnen fanns två väggramar som kallades ”hörnstolpar”. (2Mo 26:22–24)
Bibeln nämner ”ringar” i förbindelse med väggramarna. Dessa ringar var utan tvivel fästa i väggramarna som hållare för tvärstängerna, som fanns i tre rader för att hålla ihop konstruktionen. Den översta och den nedersta raden bestod tydligen av två tvärstänger vardera, eftersom det sägs att bara den mellersta gick ”tvärs igenom från den ena änden till den andra”. Tvärstängerna var av trä och överdragna med guld. (2Mo 26:26–29)
Stolpar och socklar. Fem stolpar överdragna med guld stod vid ingången, och det förhänge som skilde det heliga från det allra heligaste bars upp av fyra sådana stolpar. (2Mo 26:32, 37) Hela konstruktionen vilade på 100 socklar, som hade tapphål som tapparna under de 48 väggramarna passade i (det var två socklar till varje väggram; på fyra av socklarna vilade de fyra stolpar som stod mellan det heliga och det allra heligaste). Alla socklar var av silver (2Mo 26:19–25, 32), och varje sockel vägde en talent (ca 34 kg). (2Mo 38:27) Dessutom fanns det fem kopparsocklar till stolparna vid ingången. (2Mo 26:37) Med tanke på hur tungt silver är var socklarna troligen inte särskilt höga. Det rörde sig nog snarare om kraftiga plattor.
Förgården. Förgården runt tältboningen var 100 × 50 alnar (44,5 × 22,2 m). Runt förgården fanns det ett staketliknande omhänge som var 5 alnar (2,2 m) högt. Det hölls uppe av 20 kopparstolpar på varje långsida och av 10 stolpar på varje kortsida. Avskärmningen för ingången, på östra sidan, var gjord av lin och färgade material och var 20 alnar (8,9 m) lång. (2Mo 38:9–20)
Beräknad kostnad. Värdet av det guld och det silver som användes till tältboningen motsvarar över 100 miljoner kr i dagens penningvärde, och de sammanlagda materialkostnaderna motsvarar över 110 miljoner kr. (2Mo 38:24–29)
Eventuella tillbyggnader. Det verkar som om man med tiden på förgården byggde några rum åt prästerna, troligen utmed tältboningens sidor. (1Sa 3:3) Det kan också ha rests hyddor på förgården så att de som frambar gemenskapsoffer kunde äta offren där tillsammans med sina familjer.
Placeringen i Israels läger. (ILLUSTRATION, bd 1, sid. 538) Tältboningen låg mitt i Israels läger. Närmast tältboningen var släkterna i Levis stam lägrade, de som hade hand om tältboningen. På östra sidan var Arons prästerliga släkt, på södra sidan var kehatiterna (som Arons släkt hade blivit utvald från för prästämbetet [2Mo 6:18–20]), på västra sidan var gersoniterna, och på norra sidan var merariterna. (4Mo 3:23, 29, 35, 38) Längre bort fanns de andra 12 stammarna: Juda, Isaskar och Sebulon mot öster; Ruben, Simeon och Gad mot söder; Efraim, Manasse och Benjamin mot väster; och Dan, Aser och Naftali mot norr. (4Mo 2:1–31) Oavsett var man befann sig i lägret var det lätt att lokalisera tältboningen på grund av molnet, som syntes på dagen, och elden, som syntes på natten, eftersom eld- och molnpelaren befann sig över det allra heligaste, där förbundsarken stod. (2Mo 40:36–38)
Hur den förflyttades. När tältboningen och dess utrustning och redskap skulle flyttas, täckte prästerna över de redskap och inventarier som fanns i helgedomen. Kehatiterna bar sedan förbundsarken, skådebrödsbordet, lampstället och altarna, som alltsammans var övertäckt. De transporterade dessa övertäckta föremål till fots, på sina axlar. (4Mo 4:4–15; 7:9) Gersoniterna, som hade två vagnar, transporterade tältdukarna (med undantag av förhänget mellan det heliga och det allra heligaste, som lades över arken [4Mo 4:5]), tältboningens överdrag, förgårdens omhängen, avskärmningarna för ingångarna, de tillhörande tältlinorna och vissa redskap till tjänsten. (4Mo 4:24–26; 7:7) Merariterna, som hade fyra vagnar, tog hand om de tyngsta delarna, bland annat väggramarna, stolparna, socklarna och tillhörande tältpluggar och tältlinor. (4Mo 4:29–32; 7:8)
Historia. När israeliterna hade gått över Jordan och in i det utlovade landet sattes tältboningen upp i Gilgal. (Jos 4:19) Den flyttades till Silo när landet fördelades mellan stammarna (Jos 18:1), och där blev den kvar i flera år (1Sa 1:3, 24) innan den flyttades till Nob (1Sa 21:1–6). Längre fram var tältboningen i Gibeon. (1Kr 21:29) När David flyttade förbundsarken till Sion hade den inte funnits i tältboningen på många år. Men det frambars ändå offer vid tältboningen i Gibeon, som kallades ”den stora offerhöjden”, ända fram till dess att Salomo byggde templet. (1Ku 3:4) När templet hade byggts lät Salomo hämta upp tältboningen till Jerusalem, där den tydligen förvarades. (1Ku 8:4; 2Kr 5:5)
Bildspråk. Aposteln Paulus kastar ljus över tältboningens bildliga innebörd. När han går igenom hur tältboningen och den tjänst som utfördes där tjänade som en förebild, talar han om Jesus Kristus som ”en offentlig tjänare på den heliga plats och i det sanna tält som Jehova har uppfört och inte någon människa”. (Heb 8:2) Vidare säger han: ”Kristus har kommit som överstepräst för det goda som har blivit till. Genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer, det vill säga inte är av denna skapelse, gick han in en gång för alla till den heliga platsen.” (Heb 9:11, 12) Tältboningen i vildmarken var en anordning som upprättats på Guds befallning för att människor skulle kunna närma sig honom i sann tillbedjan och i symbolisk bemärkelse få sina synder avlägsnade. Den var ”en bild” (Heb 9:9), dvs. den förebildade Guds anordning där Jesus Kristus längre fram skulle tjäna som överstepräst och träda fram inför sin Fader i himlen med värdet av sitt återlösningsoffer, ett offer som verkligen kan ta bort synder. (Heb 9:24–26; se TEMPEL.) Denna anordning gör det möjligt för troende människor att verkligen närma sig Gud. (Heb 4:16) Aposteln Johannes såg i en syn ”vittnesbördstältets [el. vittnesbördets tältbonings] helgedom” i himlen. (Upp 15:5)
Aposteln Petrus var en av anden pånyttfödd son till Gud med hopp om himmelskt liv i gemenskap med Kristus Jesus, och han kallade sin köttsliga kropp ett ”tält”. Den var hans boning, men bara tillfälligt, för Petrus visste att han snart skulle dö och att han inte skulle uppväckas i köttet, utan i anden. (2Pe 1:13–15; 1Jo 3:2; 1Kor 15:35–38, 42–44)
Ytterligare upplysningar om inventarierna och redskapen i tältboningen finns i egna artiklar.