Frågor från läsekretsen

● Antar Sällskapet Vakttornet utmaningar till att offentligen debattera huruvida olika religiösa läror är skriftenliga eller ej? — J. P., Förenta staterna.

I bibeln uppmanas vi att efterlikna Kristus Jesus, som ”efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren”. De predikometoder som han använde inbegrep inte debatter. När händelserna fogade det så, att han befann sig i närvaro av de religiösa ledarna på hans tid, som var hans motståndare, inlät han sig visserligen i diskussioner med dem och vederlade deras falska framställningar och försvarade och predikade sanningen från Jehovas ord. Men han gjorde inte på förhand anordningar för dessa möten eller direkt sammankallade några deltagare. Ja, när det gällde att ha med de falska religiösa ledarna att göra, gav han till och med denna föreskrift åt sina lärjungar: ”Låt dem vara. Blinda ledare är vad de äro. Om alltså en blind leder en blind, så komma båda att falla i en grop.” Jesus gav oss ett föredöme i fråga om att predika för församlade skaror på offentliga platser, men den förnämsta föreskrift som han gav sina lärjungar gällde predikandet vid folks dörrar. Jehovas vittnen i vår tid tar detta som mönster och koncentrerar sig därför på denna predikometod, men de gör samtidigt bruk av de övriga metoder som Jesus och apostlarna använde. — 1 Petr. 2:21; Matt. 15:14; NW; 10:5—15; Apg. 5:42; 20:20.

Vanligtvis är de som önskar debattera mera intresserade av att dra uppmärksamheten till sig och få publicitet än av att framlägga sanningen. Det är inte nödvändigtvis sanningen som hälsas som segrare av dem som lyssnar till en debatt. Folkhopar är inte alltid mottagliga för skäl. De påverkas av svulstig retorik och prunkande vältalighet, som riktar sig mera till känslorna än till förståndet. I en debatt framställs lika mycket villfarelse som sanning, och genom att det spelas på känslornas och de personliga fördomarnas strängar bringas ofta många åhörare till att dra slutsatser till förmån för villfarelsen. I den atmosfär av spänning som råder vid en debatt åsidosätts ofta förnuft och logik, utom av den som har Jehovas ande. Ett juridiskt eller rättsligt övat sinne kan skilja på känslor och fakta och göra en rätt värdering, men åhörarskaror är i allmänhet inte så omdömesgilla. En lugnare stämning behövs för att folk skall kunna tänka opartiskt. Vardera sidan i debatten menar sig ha vunnit, och ofta finner några, som varit neutrala eller oavgjorda, att de är mera förvirrade efter debattens slut.

För att kunna avgöra, om en lära är skriftenlig eller inte, måste vi gå till bibeln och lungt ta alla de skriftställen i övervägande, som har att göra med den föreliggande frågan. Den idealiska platsen för denna undersökning är ett hem, där de två eller flera som är intresserade av saken sitter vid ett bord med uppslagna biblar och lidelsefritt begrundar bevisen, för att skaffa sig visshet i fråga om alla ting och kunna hålla fast vid det som är rätt. (1 Tess. 5:21, NW) Om en person är i tvivel beträffande en lära, kan han be en präst eller predikant från ett samfund som tror på denna lära komma till hans hem och dryfta den. Nästa kväll kan han inbjuda en Ordets förkunnare från en grupp som säger att läran är falsk. Eller kanske han till och med vill ha en representant från vardera sidan där samma kväll och ställa frågor och höra på diskussionen. På det sättet är det mera troligt att lugn och noggrann uppmärksamhet kommer att ägnas sanningen och likaså den framställning som är falsk. Uppriktiga människor, som ärligt söker sanningen, kommer att inse fördelen av denna metod, medan däremot de som är mera intresserade av att egga till polemik och att skaffa sig publicitet på köpet kommer att ropa på den känslohetsande, högtravande debatten.

De kristna diskuterar eller debatterar inte med sådana inom deras egen församling som visar sig ha en annan mening, ty de vet att det kan urarta till förnedrande käbbel och gräl: ”Nu uppmanar jag eder, bröder, att hålla ögonen på dem som skapa söndringar och orsaker till anstöt tvärtemot den undervisning, som ni hava inhämtat, och undvika dem.” Den kristne får också följande råd: ”Vidare må du avvisa dåraktiga och spekulativa frågor, ty du vet att de framkalla strider. Men en Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara taktfull mot alla, kompetent att undervisa, i stånd att lägga band på sig under onda förhållanden, han bör med mildhet visa dem till rätta som icke äro gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att giva dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen, och de kunna komma tillbaka till sitt sunda förnuft ut ur djävulens snara, då de ju hava blivit fångade levande av honom för hans vilja.” (Rom. 16:17; 2 Tim. 2:23—26; NW) Även om parterna förut har givit löften i motsatt riktning, kan debatter komma dem som inte har Jehovas ande att förlora sin behärskning och mildhet, och det hela kan urarta till föga passande gräl och strid och sinnesrörelse å deras sida.

Därför gör Sällskapet Vakttornet inte nu bruk av debatter som ett medel till att predika de goda nyheterna om Riket. En av dess representanter kan, när han blir inbjuden, uppträda som gästande talare inför en grupp av annan trosuppfattning och kan svara på frågor efteråt, men det är då på förhand uppgjort, att detta möte inte skall vara någon debatt och inte kommer att tillåtas urarta till en sådan. De storslagna goda nyheterna förtjänar ett värdigt framförande utan bråk och oväsen från motståndarna: ”Ty Gud är icke en oordningens, utan en fridens, Gud.” — 1 Kor. 14:26—33, NW.