Frågor från läsekretsen
● Bar Jesus Kristus skägg, då han var människa på jorden? — K. A., USA.
De skriftenliga vittnesbörden utgör det tillförlitligaste svar vi kan finna på denna fråga, och en nyligen gjord grundlig undersökning av vad bibeln säger tyder på att Jesus verkligen hade skägg.
Jesus var född jude och ”ställd under lagen”, och han uppfyllde lagen. (Gal. 4:4; Matt. 5:17) Detta för att han skulle kunna bana väg för lagens avskaffande och judarnas befrielse från lagens förbannelse, nämligen den dödsdom som lagen drog över dem. (Ef. 2:15; Gal. 3:13) Liksom alla andra judar var Jesus förpliktad att hålla hela lagen. Ett av buden i lagen löd: ”Ni skall inte skära av edra sidolockar runt om, och du skall inte förstöra ytterkanten av ditt skägg.” (3 Mos. 19:27, NW) Utan tvivel gav Gud Israel denna lag därför att en del hedningar hade sedvänjan att klippa skägget på ett visst sätt i förbindelse med tillbedjan av sina gudar. (Jer. 9:26; 25:23) Denna lag innebar emellertid inte att ett skägg skulle vara ovårdat, eftersom ett välvårdat skägg betraktades i Mellersta Östern som ett tecken på värdighet och aktningsvärdhet. — 2 Sam. 19:24.
I mycket djup sorg, vanära eller förnedring kunde en man rycka hår ur sitt skägg eller låta skägget eller mustaschen växa fritt. (Esr. 9:3) I flera profetiska uttalanden används avrakning av skägget i bildlig betydelse för att illustrera djup sorg över en olycka. (Jes. 7:20; 15:2; Jer. 48:37; Hes. 5:1) Betecknande är den profetia om Jesu lidande som säger: ”Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget.” (Jes. 50:6) Hanun, konungen i Ammon, vanärade grovt de sändebud, som David hade sänt för att bevisa honom vänskap, genom att han lät raka av dem halva skägget. Då dessa män blev så förnedrade, uppmanade David dem att stanna i Jeriko till dess skägget hade växt ut igen. Denna åtgärd från Hanuns sida var naturligtvis ämnad som en förolämpning mot David och blev orsak till krig. — 2 Sam. 10:1—8; 1 Krön. 19:1—7.
Redan innan lagförbundet ingicks var det dessutom en allmän sedvänja att männen bar skägg. Visserligen gjorde inte hebréerna minnesmärken med bilder av sig själva, men i Egypten och Mesopotamien och andra länder i Mellersta Östern har man funnit många monument och inskrifter som avbildar assyrier, babylonier och kananéer med skägg, och en del avbildningar, som är daterade så långt tillbaka som till 2000-talet f.v.t., visar skägg av olika typer. Hos de ovannämnda folken var eunuckerna de enda som avbildades utan skägg. Gossar gjordes ofta till eunucker så att de senare kunde användas till att ta hand om konungens harem. (Matt. 19:12) Men eftersom lagen inte tillät eunucker att komma in i Israels församling, var det inte brukligt i Israel att göra män till eunucker. (5 Mos. 23:1) Vid den tid då Jesus var på jorden var det sed bland romarna att inte bära skägg. Om Jesus hade varit skägglös, skulle han följaktligen ha kunnat bli tagen för eunuck eller romare.
Redan före den tid då den mosaiska lagen gavs hade männen i forntida semitiska folkgrupper skägg, vilket en undersökning av gamla monument visat. Eftersom de flesta män av naturen har skäggväxt, är det rimligt att dra den slutsatsen att också deras förfäder hade skägg. Följaktligen är det mycket troligt att Noa, Enok, Set och Sets far, Adam, också hade skägg.
Det är emellertid tillbörligt att se närmare på de argument som framförs som bevis för att Jesus inte bar skägg. Denna uppfattning har i stor utsträckning grundats på teorier som vissa arkeologer uppställer på grundval av den så kallade ”kalken från Antiokia”. Det är en stor silverbägare eller silverkalk i ett utsirat hölje av silver, som avbildar vinrankor och män. På ena sidan av bägaren finns en gosse och fem män vända mot honom och på den andra en ung men mognare man, utan skägg, och fem andra vända mot honom. Alla tycks vara i sittande ställning. Bägaren, som förmodligen hittades av några invånare i Antiokia i Syrien, antogs vara från andra hälften av det första århundradet v.t. och således den tidigaste bilden av Kristus.
Men en undersökning av fakta visar nu tydligt att figurerna på bägaren har identifierats enligt de människors uppfattning som tolkade dem. Gossen anses vara Jesus i tolvårsåldern, och den andra huvudfiguren sägs också vara Jesus, förmodligen efter hans uppståndelse, eller möjligen Johannes döparen. Vilka de övriga tio figurerna föreställer finns det flera teorier om: tio av apostlarna; eller apostlarna och evangelisterna; eller på ena sidan de fyra evangelisterna med Jakob, Sebedeus’ son, och på den andra Petrus, Saulus, Jakob, Judas och Andreas.
Många arkeologer gör kraftiga invändningar mot sådana identifieringar. I själva verket har det varit fråga om gissningar, och det är omöjligt att säga vad figurerna föreställer. Somliga till och med ifrågasätter bägarens äkthet och anser att den kan vara en förfalskning. De flesta erkänner den emellertid som en äkta autentisk upptäckt men daterar den mycket senare, mellan 300-talet och 500-talet. Vi har alltså stor anledning att betvivla att bägaren förser oss med en tidig avbildning av Kristus, om bilden alls var ämnad att föreställa Kristus. — Se The Biblical Archaeologist, december 1941 och februari 1942.
I direkt samband med denna fråga står det faktum att de tidiga kristna skribenterna, Justinus Martyren, Origenes, Clemens av Alexandria och andra, tydligt visar att ingen tillfredsställande beskrivning av Jesu och apostlarnas fysiska utseende fanns på deras tid. Augustinus, som skrev omkring 400 v.t. (De Trinitate, VIII, 4), sade att varje människa hade sin egen uppfattning om Kristi utseende och att uppfattningarna således var otaliga.
Bevis från katakomberna i Rom har anförts för att få klarhet i frågan. I katakomberna, som en del anser datera sig från 100-talet v.t. men andra inte tidigare än från 200-talet, har man funnit en del målningar. De ovanligt omfattande katakomber, som kallas Priscillakatakomberna, innehåller väggmålningar, av vilka en anses avbilda Lasarus’ uppståndelse. Den är nästan helt utplånad och är mycket svår att tyda, men i mitten av bilden finns det en gestalt som har tagits för att vara Kristus, avbildad som en ung man utan skägg. Men i katakomberna är också apokryfiska och falska religiösa uppfattningar talrikt representerade. Så till exempel finns det i Priscillakatakomberna en scen ur den apokryfiska berättelsen om Susanna från omkring samma tid. En takmålning från en något senare tid innehåller en madonna med barn och med en stjärna ovanför hennes huvud. I Lucinakryptorna avbildar en takmålning, som dateras till mitten av 100-talet, bland annat en liten bevingad figur. Sådana figurer kallades eroter eller amoriner, och i hedniska gravkammare föreställde de hädangångna själar. Fördenskull står det klart för oss att de bilder av Jesus som förekommer i katakomberna är mycket tvivelaktiga i fråga om äktheten.
Det är sant att från och med 300-talet visar de flesta bilderna Kristus och hans apostlar med skägg och med ett utmärglat, sorgset, vekt och omanligt ”munk”-utseende och i regel med en hednisk nimbus eller helgongloria. Det är sannerligen inte några verklighetstrogna avbildningar av den manlige Jesus Kristus, om vilken Pontius Pilatus sade: ”Se mannen!”, eller av honom som stötte omkull penningväxlarnas bord i templet och drev ut deras fäkreatur, inte heller av apostlarna som kraftfullt predikade Guds ord tills det nådde ut över hela det romerska riket. (Joh. 19:1, 5; 2:14—17) Nej, dessa var starka, verksamma och lyckliga män, de tjänade den lycklige Guden, Jehova. (1 Tim. 1:11; 6:14, 15; Apg. 20:35) De dystra religiösa bilderna har kommit till sedan avfallet, som på 300-talet nådde en höjdpunkt när den hedniske kejsaren Konstantin gjorde en sammansmältning av den avfälliga kristendomen och hednareligionen till statsreligion.
Såsom det redan visats är det dock uppenbart att Jesus bar skägg, och därför kommer bilder av honom i Sällskapet Vakttornets publikationer i fortsättningen att överensstämma med vad bibeln anger i denna fråga.
I fråga om att bära skägg eller inte följde de första kristna utan tvivel den sedvänja som var rådande på platsen där de bodde. Att vara skägglös var en romersk sedvänja. De romare som omvändes till kristendomen fortsatte mycket sannolikt med denna romerska sedvänja, medan proselyter ur det judiska samhället fortsatte med den judiska sedvänjan att bära skägg.
Kristna Ordets förkunnare i denna tid är i likhet med de första kristna intresserade av att vara rena och prydliga, men de söker inte klä sig iögonenfallande så att deras utseende förtar värdigheten eller verkningsfullheten hos deras budskap. (2 Kor. 6:3, 4) I många länder under de senare åren har skägg eller långt hår på en man väckt omedelbar uppmärksamhet, och i de flesta människors sinnen kan en sådan person på ett icke önskvärt sätt bli tagen för att vara extrem eller upprorisk mot samhället. Guds tjänare önskar undvika att göra ett sådant intryck som skulle kunna dra uppmärksamheten från deras förkunnarverksamhet eller hindra någon från att lyssna till sanningen. De vet att människorna iakttar sanna kristna med mycket kritiska blickar och ofta dömer hela församlingen och de goda nyheterna efter förkunnarens utseende, eftersom han är en representant för församlingen.
I det återupprättade paradiset på jorden är det inte alls otänkbart att männen återgår till att bära skägg, på fullkomligt vis, likt Adam i Eden.
● Vad bör en kristen hustru göra, om hennes icke troende man ber henne följa med och hälsa på i hans hem för att äta ett mål mat där på en världslig helgdag? — B. S., USA.
En sådan uppmaning försätter en kristen hustru i en svår situation, eftersom en hel del olika faktorer kommer in i bilden. Hon kommer förmodligen omedelbart att tänka på två faktorer som har med underordnandet att göra. Hon har en skriftenlig förpliktelse att underordna sig sin äkta man. (Tit. 2:4, 5) Men hon är också pliktig att lyda Jehova, som utövar den högsta myndigheten över henne. — Hebr. 12:9.
Vi vet mycket väl hur en kristen bör förhålla sig till världsliga helgdagar, t. ex. julen. Den enda dag som de kristna högtidlighåller på särskilt sätt är årsdagen av Kristi död. (Luk. 22:19, 20) Det skulle vara orätt att ta del i religiösa högtidsfiranden som, även om de är förbundna med händelser som omtalas i Skriften, likväl är genomsyrade av hedendom, t. ex. jul- och påskfirandet. (2 Kor. 6:14—18) Men så länge vi lever i denna gamla tingens ordning, kommer vi förmodligen att ha någon kontakt med människor som firar helgdagar, vilka har sitt ursprung i hednisk gudsdyrkan. (1 Kor. 5:10) Till dem hör kanske släktingar.
Om en kristen hustru av sin man blir uppmanad att följa med för att hälsa på släktingar på en världslig helgdag, kommer hon utan tvivel att genom sitt uppförande klart och tydligt visa att hon inte firar denna helgdag. Släktingarna kommer kanske att hälsa välkommen med en särskild hälsning som är förknippad med helgdagen, men hon besvarar inte denna hälsning på samma sätt. De kanske tar besöket som förevändning för att ge gåvor, men hon ger inte dem några gåvor. Hon skulle inte ens låta sig smittas av helgstämningen. Det skulle vara uppenbart att hennes besök för att äta en måltid inte alls hade något med helgfirandet att göra.
Om hon taktfullt och respektfullt talade med sin man i förväg och förklarade hur pinsamt det skulle kunna bli, ifall släktingarna skulle vilja ägna sig åt något förehavande som hörde samman med högtiden och hon inte kunde ta del med dem, då kanske han kunde bestämma sig för att hälsa på hos dem en annan dag. (1 Petr. 3:15) Om han bara helt och fullt förstår hennes skriftenliga ståndpunkt är det troligt att han skulle vara mera benägen att bestämma sig för att handla på ett sådant sätt att det blev lämpligare för alla parter.
Om mannen, sedan hustrun lagt fram sin sak, fortfarande skulle yrka på att hon följer med honom, måste hon själv avgöra om hon skall följa med eller inte. Hon kan resonera som så att han såsom ”huvud” för familjen har ansvar för att ordna med mat åt familjen. (Kol. 3:18) I det här fallet gör hennes ”huvud”, hennes man, den anordningen att hon skall få mat på det här sättet, i hans föräldrahem, eftersom båda familjerna är lediga från förvärvsarbetet och det är möjligt att fara och hälsa på. Det är inte fel att äta ett mål mat tillsammans med släktingarna, bara därför att det sker på en av denna världens helgdagar. Hustrun skulle kunna vittna under en sådan måltid.
Tänk på principen i 1 Korintierna 8:8: ”Maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre.” Maten är inte oren bara därför att man äter den på en världslig helgdag. Den kristna hustrun skulle anse sig äta en helt vanlig måltid; hon skulle inte förena sig med de andra i några helgbetonade hälsningar, sånger, skålar osv. Att enbart äta ett mål mat skulle följaktligen inte vara synd.
En annan sak att tänka på är emellertid vilken verkan det kan ha på andra att hon tar del i en sådan här måltid. Aposteln Paulus gjorde detta tillägg, i 1 Korintierna 8:9: ”Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver en stötesten för de svaga.” Aposteln talade visserligen här om mat som hade offrats åt avgudar, men hans ord belyser att det kan bli en stötesten för andra, om de får höra att hustrun varit och hälsat på världsliga släktingar en sådan dag. — 1 Kor. 10:23, 24.
Dessutom kan hustrun få svårt att bevara sin kristna ostrafflighet, om värdfolket försöker få henne att kompromissa. Hennes önskan att undvika att det uppstår någon pinsam situation kan öva ett kraftigt inflytande på henne och få henne att ta del i avfälliga religiösa förehavanden. Naturligtvis kommer hon att ångra det, ifall hon gör något som misshagar Jehova. Därför är det viktigt att hon tänker igenom saken grundligt i förväg och tar alla dessa faktorer i övervägande när hon bestämmer sig för hur hon skall handla.
När hon till sist skall fatta sitt beslut, bör hon väga de olika faktorerna mot varandra, och sedan träffa sitt val. (Gal. 6:5) Hon gör väl i att fatta ett sådant beslut att hon bevarar ett rent kristet samvete och kan säga såsom Paulus gjorde: ”Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor.” — Apg. 24:18.