Jehovas namn ett starkt torn

VAD namnet ”Jehova” angår, kan alla människor sägas tillhöra en av tre olika grupper. De allra flesta vet inte att Jehova är namnet på bibelns Gud, himmelens och jordens Skapare. Vidare finns det bland dem som äger denna kunskap endast jämförelsevis få som inser detta namns betydelse och förstår att det är en plats där trygghet och säkerhet står att finna: ”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och är trygg.” Nu frågar du kanske: Hur kan ett namn vara ett starkt torn? — Ords. 18:10, AS.

Jo, på grund av det som Jehova har för avsikt att göra med hänsyn till sitt namn. Vad är då det? Att inför hela skapelsen hävda och upphöja sitt namn genom att tillintetgöra dem som motstår och smädar det. Men för dem som nu ärar och förkunnar detta namn blir det ett starkt torn, ty Jehova skall skydda dem från deras fienders vrede och likaså skona dem då hans egen vrede kommer till uttryck mot hans fiender.

Detta framgår tydligt och klart i skildringen av hur Jehova handlade gentemot Farao och Israels nation. När Mose vädjade till Farao och sade att denne skulle låta israeliterna dra ut i öknen för att hålla högtid åt Jehova, svarade denne stolte monark med ytterligt förakt: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst?” Jehova kunde naturligtvis omedelbart ha tillintetgjort Farao och hans nation, men han valde att handla annorlunda. Varför det? Av det skäl som han lät Mose omtala för Farao: ”Men nu har jag av denna orsak behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden.” De tio plågorna var inte nog för att övertyga Farao om vem Jehova var, och Jehova blev fördenskull nödsakad att förgöra Farao och hans här i Röda havet. Att detta verkligen tjänade Jehovas syfte framgår av det förhållandet att det många år senare visade sig att folket i Jeriko och i Gibeon visste om Jehovas väldiga gärningar gentemot egyptierna, för att inte tala om att de var kända av filistéerna flera hundra år senare, i domaren Samuels dagar. — 2 Mos. 5:2; 9:16; NW.

Detta namn, som kom att innebära tillintetgörelse för Farao och hans här, medförde frälsning för israeliterna. Vi läser ju: ”Han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.” Det var alltså först och främst till dem som Jehova sade: ”Jag har kungjort, och jag har frälsat, och jag har visat; och det fanns ingen främmande gud bland eder. Därför ären i mina vittnen, säger Jehova, och jag är Gud.” — Ps. 106:8; Jes. 43:12, AS.

Inte endast när israeliterna drog ut ur Egypten var Jehovas namn för dem ett starkt torn, utan Skriften visar att det var detta vid upprepade tillfällen längre fram. Det var för sitt namns skull som Jehova inte utrotade israeliterna för deras avgudadyrkan och uppror under ökenvandringen; för sitt namns Skull gav han dem seger över fienderna i Kanaans land, gav David seger över Goljat och räddade Hiskia och hans folk från Sanheribs här. Psalmisten ber om och om igen om förlåtelse eller befrielse eller ger uttryck åt tillförsikt på grundval av Jehovas namn. Och det var för sitt namns skull som Jehova befriade sitt folk ur den babyloniska fångenskapen.

Jehova handlar på samma sätt med Kristi efterföljare, de andliga israeliterna och deras följeslagare i vår tid. Likaså var det sätt, på vilket Jehova handlade mot sina fiender då på den tiden, en förebild till det handlingssätt, som han kommer att följa gentemot sina fiender i denna tid, ja, i den nära framtiden. Och i varje enskilt fall handlar han med hänsyn till sitt namn.

Att de kristna skall vara vittnen för Jehova är något som vanligen förbises; och ändå kunde Skriften knappast vara tydligare på den punkten. Satte inte Jesus sin Faders namn först i sin mönsterbön: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn”? Jo, det gjorde han. Och gjorde han inte sin Faders namn känt för sina efterföljare? Jo, också det gjorde han, ty i den natt då han blev förrådd bad han: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. Jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det.” — Matt. 6:9; Joh. 17:4, 6, 26.

Eftersom de kristna är Kristi efterföljare, vilar samma förpliktelse på dem att de skall göra Jehovas namn känt. Ja, det är rentav avsikten med att de är kristna, såsom Jakob, Jesu lärjunge och halvbroder, framhöll: ”Simeon har utförligt omtalat, hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn.” När det nu är så, gäller också för dem profetens ord: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, ... och jag är Gud.” — Apg. 15:14, NW; Jes. 43:10—12, AS.

I våra dagar visar sig världens, ledande män inom både religionen och politiken vara lika Farao i forna tider. De vägrar att erkänna Jehova såsom den rättmätige universelle Suveränen och att erkänna Jesus Kristus såsom den rättmätige konungen Över världen och hans rike såsom människornas enda hopp. De välver egna planer i trots mot Jehova och förtrycker det folk som bär Jehovas namn. Därför skall Jehova åter, för sitt namns skull, låta sina fiender slicka stoftet. — Psalm 2; Upp. 16:14, 16.

Jehova ålägger dessutom sina vittnen att göra hans namn och uppsåt kända. Härigenom manas fienden att ångra sig och göra bättring, om han vill undgå att lida tillintetgörelse. Samtidigt bjuder hans vittnen alla dem som älskar rättfärdighet: ”Söken HERREN [Jehova], alla I ödmjuke i landet, som hållen hans lag. Söken rättfärdighet, söken ödmjukhet; kanhända bliven I så beskärmade på HERRENS vredes dag.” Detta innebär att vi måste studera Guds ord med hjälp av de anordningar han dragit försorg om, så att vi skall kunna förstå det; och det innebär att vi måste handla enligt den kunskap vi får: utöva tro, överlämna oss åt Jehova till att göra hans vilja och sedan gå framåt till mogenhet i kunskap och kristen verksamhet. — Sef. 2:3.

Alla de människor som tar emot Jehovas namn, som ärar det och gör det känt för andra och som lever i överensstämmelse med det genom att föra ett rätt leverne skall finna beskydd och frälsning. Ja, det är visst och sant, att ”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och är trygg”. — Ords. 18:10, AS.