Den kristna kyrkans enhet
”Jag har ... givit dem den härlighet som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett.” — Joh. 17:22, NW.
1. Varför kan Jehova kallas den store Förenaren?
JEHOVA är den store Förenaren. Han är den som på ett förunderligt sätt kan sammanföra förnuftsbegåvade skapelser till en enhet för vilket syfte han än önskar. I millioner år, innan människan någonsin hade sett dagens ljus, hade Jehova varit verksam i fullkomlig förening med sin förstfödde Son, genom vilken han hade skapat allt. När Jehovas skaparverk fortskred och antalet förnuftsbegåvade skapelser tillväxte i universum, ledde detta inte till någon förvirring. Jehova förenade dem alla till en harmonisk, smidigt fungerande enhet genom att binda dem vid sig och vid varandra med kärlekens band. För att illustrera denna lyckliga förening talar han om sin universella organisation av trogna himmelska skapelser såsom sin hustru, med vilken han är förenad i ett lyckligt äktenskap. — Kol. 1:16; 1 Joh. 4:8, 11—13; Jes. 54:5, 6.
2. Vilket är det starkaste band som kan sammanknyta människor till en enhet, och hur blev Israel på sin tid Guds enda sanna församling eller kyrka?
2 När Jehova Gud började bygga upp det mänskliga samhället, började han med den minsta enheten däri, äktenskapsförbundet, som normalt är en av de starkaste föreningar som människan är delaktig i. Det förhåller sig så, därför att den bindande faktorn i äktenskapet är kärleken, och denna är det starkaste föreningsband som någon av skapade varelser bestående enhet kan ha. Ja, kärlek är den enda grund, varpå en varaktig enhet kan byggas. Om vi nu vidgar cirklarna, finner vi att föräldrar och barn är sammanknutna med starka band av kärlek till en familjeförening, och det var patriarken Jakobs tolv söners familjer eller stammar som Jehova Gud band tillhopa till en nationell enhet. En överenskommelse eller ett förbund ingicks mellan honom och israeliterna, vilket gick ut på att han inte endast skulle vara deras konung utan också deras Gud; och detta gjorde Israel inte endast till en nation, utan också till en Guds församling eller kyrka, den enda sanna kyrkan på den tiden. — 1 Mos. 2:24; 2 Mos. 19:5, 6, 8; 20:1, 2; Apg. 7:38; Ps. 147:20.
3. Var Jehova nationalistisk, när han utvalde Israel till sin församling?
3 Varför utvalde Jehova Israels nation för att göra en kyrka eller församling av den? Var han en nationalistisk Gud? Nej, det var han inte. På grund av ett löfte, som han hade givit sin vän Abraham, israeliternas förfader, fick de lov att bilda stommen i denna nya kyrka. Men Jehova lade inte i nationalistisk anda något hinder i vägen för icke-israeliter, om dessa önskade genom omskärelse bli medlemmar av den enda sanna församlingen eller kyrkan. Alla gudfruktiga människor, som ville förena sig med Israel i att tillbedja den sanne Guden, blev mottagna oavsett nationalitet och ras, föregående religion eller politiska förbindelser. Anordningar gjordes för att alla dessa omskurna främlingar skulle göras delaktiga av den enhet, vari Gud hade förbundit israeliterna med sig, på så sätt att det i författningen stadgades om en plats åt dem inom den församlingsorganisation, varunder Israel befann sig. Israel befalldes att älska främlingen, liksom Jehova älskade honom. Inte heller tog Gud någon hänsyn till nationalitet eller ras genom att bilda särskilda enheter eller kyrkor av sina omskurna tillbedjare av icke-israelitisk härkomst. Det fanns endast ett tempel, där man kunde möta Gud, en överstepräst, en lag, en enhet eller kyrka som alla tillbedjare kunde bli förenade i. Bibelns skildring visar att somliga folk och stammar, sådana som den blandade hop som följde med från Egypten, de omskurna gibeoniterna och de omskurna rekabiterna, såväl som många enskilda personer, till exempel kvinnorna Rahab och Rut, blev ett med Israel. Således visade Jehova sig vara den förste som med framgång kunde förena nationer. — 5 Mos. 10:17—19; 1 Kon. 8:41—43; 2 Mos. 12:38; 2 Sam. 21:1, 2; Jer. 35:18, 19.
4. Hur kom den kristna församlingen att bli Guds sanna kyrka?
4 Den judiska kyrkan eller församlingen visade emellertid inte i längden någon kärlek till Jehova, och följaktligen blev den skild från sin förening med honom, och den kristna församlingen blev Guds sanna kyrka vid pingsten år 33 e. Kr.
Enhet
5, 6. Hur vet vi att Guds församling måste vara ett, och vem är inbegripen i enheten?
5 Ett utmärkande drag hos den urkristna kyrkan var dess enhet. Först och främst var den förenad med Jehova Gud och Kristus Jesus, och detta är den viktigaste av alla föreningar. Jesus betonade denna enhet i sin liknelse om vinträdet: ”Jag är vinträdet, ni är o grenarna. Den som förblir i förening med mig, och jag i förening med honom, denne bär mycken frukt, ty skilda från mig kunna ni icke göra någonting alls. Om någon ”icke förblir i förening med mig, kastas han ut.” — Joh. 15:4—6, NW.
6 En förening med Kristus måste också leda till enhet bland dem som är förenade med honom. I den bön, som Jesus frambar strax innan han blev förrådd, beder han därför om denna enhet bland sina efterföljare, i det han säger: ”Jag framställer en begäran, icke endast beträffande dessa, utan också beträffande dem som sätta tro till mig på grund av deras ord, på det att de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, på det att världen må tro, att du har sänt ut mig. Jag har också givit dem den härlighet som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett. Jag i förening med dem och du i förening med mig, på det att de må bliva fullkomnade till ett, för att världen må få kunskap om att du har sänt ut mig och att du har älskat dem, alldeles såsom du har älskat mig.” Lägg märke till de riktningar som denna enhet tar. Alla hans efterföljare skulle vara ett, inte endast de som levde då, utan också de som satte tro till honom genom deras, det vill säga hans lärjungars, ord; och på så sätt når enheten in i framtiden och inbegriper alla sanna kristna som lever i våra dagar. På samma gång sträcker den sig upp i himmelen för att inbegripa Jesus Kristus och Jehova Gud, på det att Jesu efterföljare må vara, såsom Jesus sade, ”i förening med oss”. — Joh. 17:20—23, NW.
Enhetens räckvidd
7. Vad gör en förening lös och svag, och vad gör den fast och stark?
7 Vad för slags enhet bad Jesus om i sin ryktbara bön? Hur många och hur starka skulle de band vara, som skulle hålla den samman? Alla föreningar är inte lika starka. Somliga föreningar berör endast ett speciellt område i sina medlemmars liv. Folk kan exempelvis höra till samma djurskyddsförening och ändå vara lika vitt skilda som Öst och Väst i fråga om religion, politik och andra intressen. Sådana föreningar är av lösare slag. I motsats till dem är äktenskaps- eller familjeföreningarna fasta och starka föreningar, ty de berör en hel mängd intressen i sina medlemmars liv. I en normal familj är sådana ting som blodsband, ömsesidig kärlek, det gemensamma hemmet, dess anda eller atmosfär, familjens namn, tradition, religion och kulturella standard, den tillit som gör att man åtnjuter varandras förtroende, respekt och förståelse, alltsammans sådant som är familjemedlemmarnas gemensamma egendom, och ju mer det är som människor gemensamt har del i, dess fastare och starkare är de knutna tillsammans.
8. Vad gjorde enheten inom den urkristna kyrkan så stark?
8 Men låt oss nu gå tillbaka till vår fråga. Vad för slags enhet talade Jesus om i Johannes 17? Var det helt enkelt en lös förening, som endast berörde ett eller två intressen i hans efterföljares liv? Nej, han bad om den starkaste förening som över huvud taget kan existera. ”Jag har ... givit dem den härlighet som du har givit mig, på det att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett.” Vi kan inte tänka oss någon fastare och starkare enhet än den som råder mellan Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. Styrkan i denna enhet bevisades genom Jesu lydiga handlingssätt ända till döden på tortyrpålen. Det var i den innerligaste familjegemenskap med Gud, ett privilegierat sonskap, som Jesus bad att hans lärjungar skulle bli upptagna, och för detta syfte hade han givit dem den härlighet som Jehova hade givit honom, ”en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader”. (Joh. 1:14, NW) Några av de många ting som de skulle ha gemensamma omnämns av Paulus i Efesierna 4:3—5 (NW), där han talar om att ”sträva efter att iakttaga andens enhet genom fridens föreningsband” och sedan gör följande uppräkning: ”En kropp finnes det och en ande, alldeles såsom ni blevo kallade i det ena hopp, vartill ni blevo kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla.” Vilken fast sammanfogad och solid skara eller ”kropp” måste inte hans efterföljare ha blivit, när man tänker på de talrika ting som de har gemensamma!
9. Vad illustrerar Paulus genom att hänvisa till människokroppen i 1 Korintierna 12 och Efesierna 4?
9 För att ytterligare illustrera denna fasthet och solida enhet jämför Paulus denna skara med människokroppen: ”Ty alldeles såsom kroppen är en, men har många lemmar, och alla lemmarna i denna kropp, fastän de äro många, äro en kropp, så är också Kristus. Ty genom en ande blevo vi i sanning alla döpta in i en kropp, vare sig vi voro judar eller greker, slavar eller fria, och det gavs oss alla att dricka en ande. ... Gud [har] sammanfogat kroppen och givit heder i mera överflödande mått åt den del som saknade något, så att det icke skulle bliva söndring i kroppen, utan alla dess lemmar skulle hava samma omsorg om varandra.” ”Låt oss, i det vi tala sanningen, genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus. Från honom verkar hela kroppen — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” Kan det finnas någon fullkomligare enhet än den som råder mellan lemmarna i människokroppen? Skulle det vara möjligt för kroppen att vara söndrad? Skulle en kropp kunna ha mer än ett huvud? Vilken utmärkt illustration, när det gäller att visa den högsta graden av endräkt och enhet mellan de många medlemmar som utgör den kristna församlingen! — 1 Kor. 12:12—25; Ef. 4:15, 16; NW.
10. Varför var den kristna kyrkan från sin början ett sant underverk av Guds ande?
10 Från den allra första dagen visade sig den kristna församlingen i stånd till att med sin enhet införliva inte endast människor från Palestina, utan också från många olika länder med deras olika språk, människor från alla judendomens sekter, judar och omskurna proselyter, varvid de olika religiösa och miljöbetonade uppfattningarna bragtes att ge rum för ett kristet tänkesätt. Människor med sinsemellan fullständigt olika social bakgrund bragtes till enhet med varandra: enkla fiskare, bönder, herdar, skatteindrivare å ena sidan, lärda fariséer och läkare å den andra, rika och fattiga, unga och gamla, män, kvinnor och barn, alla fogades de in i församlingens enhet. De var ett till och med i den utsträckningen, att de för en tid delade sina materiella tillgångar med varandra för att klara en kritisk situation, som uppstod i Jerusalem under den första tillströmningen av medlemmar och som krävde omedelbar hjälpaktion. ”I hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.” Det var ett sant underverk av Guds ande. De första tre och ett halvt åren av församlingens eller kyrkans tillvaro bestod emellertid dess medlemmar endast av judar och judiska proselyter, som hade kommit ut ur judendomen. — Apg. 2:5—11, 41; 4:32—35.
11. I vilket avseende ägde en förändring rum i den kristna församlingen är 36?
11 År 36 e. Kr. inträdde så den kristna församlingen i ett nytt skede av sin historia. Det året hände någonting som överraskade alla: En oomskuren man och hans familj, hedningar som inte förut hade stått i något förbundsförhållande till Jehova Gud, blev plötsligt en del av den kristna församlingen med samma fullständiga rättigheter och förpliktelser som alla övriga, vilket framgår av att dessa hedningar blev döpta och erhöll den heliga anden liksom de troende från den judiska organisationen. Nu skulle Jesu ryktbara påbud utföras: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” Från att ha varit en enhet eller organisation av judiska troende skulle den kristna församlingen slå upp sina portar på vid gavel för resten av mänskligheten och utvidgas till att bli en internationell organisation, som skulle få ta itu med alla de problem som internationella organisationer alltid har haft att brottas med. Under allt detta skulle sann enhet bevaras genom fridens och kärlekens föreningsband. — Apg. 10:44—48; Matt. 28:19, NW.
Andra internationella organisationer
12. Varför var det romerska riket intresserat av att göra en enhet av sina underkuvade folk, hur grep det sig an med detta, och hade dess försök framgång?
12 Den tidens hedniska romarvälde höll på med att bygga upp och vidmakthålla en internationell organisation, så gott det förmådde. Sedan det hade erövrat större delen av den civiliserade världen, var det dess uppgift att hålla de många folken, nationerna och raserna i underdånighet under den romerska styrelsen. Liksom det varit för alla andra världsvälden, var nationella och religiösa känslor hos de underkuvade de svåraste hindren att övervinna, när det gällde att förena den stora mångfald av människor som romarväldet kommit att härska över. Försök gjordes att utjämna klasskillnaderna och ersätta lokala seder och bruk med likformiga lagar och likartad förvaltning och att låta en gemensam religion träda i stället för nationella religioner, allt i syfte att svetsa ihop hela riket till ett fast block, men ansträngningarna kröntes aldrig med framgång. Så här säger Hastings Dictionary of the Bible, band IV, sid. 293: ”Rom lyckades aldrig göra en solid nation av sitt rike. ... Riket hade högre syften från första början, och pliktkänslan gentemot den erövrade världen tilltog allteftersom tiden gick; men det kunde varken återupprätta eller framskapa en nations patriotism. Den gamla romerska nationen så att säga kom bort i världen; och om världen kom bort i Rom, så kom den inte att utgöra någon ny romersk nation. Greker eller galler kunde kalla sig romare och tyckas glömma sitt gamla folk i stoltheten över den romerska civitas [’staten’]; men greker och galler förblev de. .. . Där fanns en rik mångfald av olika folk, men de gamla nationerna var döda, och den enhetliga nya nationen blev aldrig född.”
13. Varför har vår tids världshärskare ingen orsak att se ned på Rom?
13 vår tids världshärskare har ingen orsak att skryta, ty de har inte uppnått några bättre resultat än romarna, trots 1900-talets upplysning och dess organisation Förenta nationerna. H. G. Wells jämför prestationerna på följande sätt i sin bok A Short History of the World: ”Det romerska folket stod plötsligt, oförmodat, inför uppgiften att ta itu med ett väldigt administrativt experiment. ... Det genomgick ständiga förändringar. Det fick aldrig någon fasthet. På sätt och vis misslyckades [det administrativa] experimentet. På sätt och vis förblir experimentet oavslutat, och Europa och Amerika håller i vår tid alltjämt på att söka lösa de problem, som uppstår då man vill behärska en hel värld och som romerska folket var det första att ställas inför.” — Kapitel 33, ”Romarväldets tillväxt”, sidorna 149—151. Utgåva av år 1922.
14. Har Västern eller östern, såsom enstaka block betraktade, löst problemet att åstadkomma en sann enhet mellan nationer?
14 Varken den demokratiska Västern eller den kommunistiska Östern har inom sitt eget block av nationer löst den internationella enhetens problem. I den västerländska världen händer det ofta att internationella militärpakter, sådana som NATO, finner samarbetet saboterat av den nationalstolthet som några av dess medlemmar visar. När det i Östern skedde att Jugoslavien skilde sig från resten av det kommunistiska blocket och föredrog sin egen typ av kommunism, måste en så högidealistisk internationell rörelse som den kommunistiska, vilken under många år hade verkat under mottot ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”, se det faktum i ögonen, att inte alla kommunister var beredda att offra sin nationalstolthet på den kommunistiska internationella enhetens altare. Den kommunistiska rörelsen har visserligen uppnått häpnadsväckande resultat i fråga om att förena människor av många nationer kring ett politiskt program, men den har inte lyckats åstadkomma en internationell enhet av kommunister. Nationalism, rasolikhet, religion, språk och många andra söndrande faktorer har varit som klippor i havet, mot vilka de mänskliga internationella härskarnas skepp förr eller senare har slagits i spillror.
15. a) Vad gjorde den internationella kristna kyrkan till ett större under än den ursprungligen judiska kristna kyrkan? b) Hur uppnådde den sina resultat?
15 På detta hav, så fullt av undervattensklippor och möjligheter till skeppsbrott, skulle nu den kristna församlingen, ung och oerfaren i internationella angelägenheter, segla ut. När den nu kom att skjuta nya grenar och öppna sina dörrar för människor av alla nationer, när den stötte på alla nyanser av hednisk religion och filosofi, nationalstolthet, språkbarriärer, rasstrider, politiska och sociala motsättningar och tvister, skulle den då kunna bevara sin förvärvade absoluta enhet? Skulle den kunna göra detta utan att behöva kompromissa i fråga om sina läror och de normer som dess medlemmar borde följa? Skulle den alltjämt kunna bevara sin teokratiska organisationsanordning oförändrad med en synlig styrande krets i Jerusalem? Skulle den inte behöva dela sig i nationella grupper med något slags självstyrelse för varje grupp och sedan på ett eller annat sätt sluta dem tillsammans? Skulle den kunna förbli sig själv? Om redan den nationella judiska församlingen eller kyrkan hade varit ett under, så hade den likväl varit en ringa sak i jämförelse med det under som den internationella kyrkan utgjorde, i synnerhet sedd mot den historiska bakgrunden. Det som intill denna dag har varit ett olösligt problem för mänskliga världsbyggare visade sig inte vara något problem för Kristus Jesus, den kristna kyrkans eller församlingens ”huvud”. De kristna tog itu med själva roten till det som splittrar och det som förenar, nämligen människosinnet. De började göra om sinnet hos ödmjuka, gudfruktiga människor överallt. Ganska snart erfor dessa troende människor i alla nationer en förändring i sin personlighet, när de började efterlikna sitt ”huvud”, Kristus Jesus, och resultatet var häpnadsväckande: Alla skiljemurar försvann, när människor av nationerna införlivades i Kristi kropp. Till ortsförsamlingen i Kolosse i Mindre Asien skrev Paulus: ”Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den, där det varken är grek eller jude, omskärelse eller icke omskärelse, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla.” Och till medlemmarna av kyrkan i Galatien: ”Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som hava blivit döpta in i Kristus hava iklätt eder Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus.” — Kol. 3:9—11; Gal. 3:26—28; NW.
16. Vad är en förutsättning för att det skall bli en enda, enad kyrka, och fanns denna förutsättning hos de första kristna?
16 Grundvalen för en enad kyrka är enhet i lära och tro, och så länge som apostlarna och andra mogna bröder, som var uppfyllda av anden, var närvarande i församlingen, bevarades denna enhet. När det en gång uppstod tendenser till att bilda sekter inom församlingen i Korint, påminde Paulus dem: ”Existerar Kristus delad?”, och han gav dem den förmaningen att ”ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt”. Gemensam tro får en gemensam kyrka till resultat, sak samma vilka de troende är eller var de befinner sig. — 1 Kor. 1:10, 13, NW.
17. Vilken annan faktor bidrog till internationell enhet?
17 En annan faktor, som understödde den kristna enheten, var den särskilda syn på regerings- eller styrelsefrågor som de första kristna hade. De var ingen del av denna världen och dess politiska system, och enbart den saken kan bidra en hel del till enhet. Likväl betraktade de sig inte som ett folk utan regering eller styresman, utan de hyste tillit till de hebreiska skrifterna och Jesu egna ord om honom själv såsom den verklige konungen i ett verkligt rike, vilket utövar ett verkligt härskardöme och har en här som är stark nog att göra ände på alla andra riken, när tiden är inne. De bekände den övernationelle konungen, Jesus Kristus, såsom sin Herre och överlämnade sitt liv åt Guds rike genom honom i orubblig lojalitet. De var fortfarande lydiga medborgare i de nationer som de levde i, men om det uppstod en kollision mellan deras Herres och Mästares bud och människors befallningar, intog de den ståndpunkten att de måste lyda Gud mer än människor, och de menade det också, vilket de romerska kejsarna kom underfund med, när de försökte slita sönder de band som förenade de kristna med deras Gud och med deras konung. De kristna på den tiden föreställde sig inte att Guds rike är något som bara finns i människors hjärtan, såsom många gör som i våra dagar bekänner sig vara kristna. I det att de höll sig avskilda från världen och hade sina ögon stadigt fästa på det himmelska riket och lät sig ledas av den heliga anden, som framkallar kärlek, utgjorde de ”en kropp”, om den också var internationell. — Joh. 17:16; 18:36, 37; Dan. 2:44; Apg. 5:29.
18. a) Leddes de olika ortsförsamlingarna i den urkristna kyrkan direkt av anden? b) Varför kunde man mena att komplikationer skulle kunna uppstå i samband med beslut som fattades av den synliga styrande kretsen i Jerusalem, men gjorde det det?
18 Eftersom det bara fanns en enda organisation, kunde det bara finnas en enda central förvaltning för hela organisationen. Apostlarna och de mogna bröderna i Jerusalem utgjorde denna synliga myndighet eller styrande krets under andens ledning. Hela världen över erkände man denna styrande krets och samarbetade villigt med den. Problem av internationell betydelse för kyrkan framlades för dessa bröder i Jerusalem för att avgöras av dem. När frågan om omskärelse uppstod, sammankallade inte Paulus församlingarnas tillsyningsmän i Antiokia och den övriga delen av provinsen Syrien till ett kyrkomöte för att dryfta saken och besluta i den, och inte heller förväntade han att Guds ande skulle ge direkt ledning åt församlingarna, utan han begav sig till den synliga styrande kretsen i Jerusalem, och sedan frågan hade avgjorts där under ledning av Guds ande, som vilade över denna krets, sändes han tillbaka till församlingarna för att kungöra beslutet för dem. Detta tillvägagångssätt ledde inte till några komplikationer å icke-judarnas sida, som man under andra omständigheter kunde ha väntat. Från normal världslig synpunkt skulle man inte ha blivit överraskad, om man fått höra grekerna göra invändningar och peka på sina stolta traditioner från forna dagar. Var inte, när allt kom omkring, världens ledande historiker, skalder, matematiker och arkitekter greker? Var inte allting som kunde kallas kultur — till och med i hela det romerska kejsardömet — grekiskt? Eller romarna, de självsäkra medborgarna i världens huvudstad, varför skulle de lyssna till föraktade judéer, som tidvis inte ens hade tillåtelse att bo i Rom? Hade inte världsherraväldet, som tidigare hade tillhört den semitiska rasen, övergått från semiterna till arierna vid Babylons fall? Varför skulle då ariska romare och greker ta order från semitiska, arameisktalande judar i Jerusalem? Kunde de inte tänka själva? Det finns ingenting i urkunderna som anger att något dylikt nationalistiskt eller rasbetonat tänkesätt skulle likt termiter ha gnagt på den kristna enhetens rötter. Tydligtvis betraktade alla saken på samma sätt som Paulus gjorde: ”Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre.” Långt ifrån att saken skulle ha vållat tvedräkt, säger berättelsen: ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de åt de därvarande till efterföljd de beslut, som hade fattats av apostlarna och de äldre män som voro i Jerusalem. Därför fortsatte i sanning församlingarna att befästas i tron och att tillväxa i antal dag efter dag.” — Apg. 15:2, 41; 16:4, 5, NW; Rom. 10:12.
19. I vilket avseende var den urkristna kyrkan något aldrig förut skådat?
19 Kyrkan var i sanning ett under och ett påfallande undantag i mänsklighetens historia; en internationell organisation och likväl kännetecknad av ”ett hjärta och en själ”, ”samma sinne” och ”samma tänkesätt”, en kropp, en ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop, en Gud och Fader. (Apg. 4:32; 1 Kor. 1:10; Ef. 4:4—6; NW) Något aldrig förut skådat. En sann produkt av Guds ande. Jehova hade förvisso uppfyllt Jesu bön om den kristna kyrkans enhet. — Joh. 17:20—23.