Frågor från läsekretsen
● Enligt 5 Moseboken 22:23—27 i bibeln krävdes det av en förlovad israelitisk flicka, som hotades av våldtäkt, att hon skulle skrika. Vad skall en kristen kvinna i våra dagar göra, om hon råkar i en liknande situation? Skall hon skrika, även om en angripare hotar henne till livet med ett vapen? — M. U., Förenta staterna.
Enligt Guds lag var en israelitisk flicka ålagd att skrika: ”Ifall det skulle hända sig så, att en flicka, en jungfru, vore förlovad med en man och en man funne henne i staden och låge hos henne, måste ni också föra ut dem båda till den stadens port och bombardera dem med stenar, och de måste dö, flickan av den orsaken att hon icke skrek på hjälp i staden och mannen av den orsaken att han förödmjukade sin medmänniskas hustru.” Men om överfallet ägde rum ute på ett fält och kvinnan skrek och sålunda försökte komma undan angriparen, skulle hon inte stenas, eftersom hon blev övermannad och det inte fanns någon som kunde komma till hennes undsättning. — 5 Mos. 22:23—27, NW.
Men antag att mannen hade ett vapen och hotade att döda flickan, om hon vägrade ligga hos honom? Detta skriftställe säger ingenting som kunde mildra kravet eller förändra situationen, ty det anför ingen omständighet som skulle rättfärdiga att hon inte skrek. Det sägs kort och gott att hon skall skrika och följaktligen göra motstånd vid överfallet oavsett omständigheterna. Om hon blev övermannad och kanske slagen medvetslös och våldtagen innan hjälp kom till svar på hennes skrik, kunde hon inte hållas ansvarig. Tanken i skriftstället är tydligtvis den att flickan, genom att skrika och påkalla uppmärksamhet från någon i grannskapet, skulle skrämma bort angriparen och rädda sig, även om han hotade henne till livet för att hon inte tyst och stilla rättade sig efter hans önskan och passionerade begär.
Sådana skriftenliga precedensfall är tillämpliga på de kristna, som är befallda: ”Flyn otukten.” (1 Kor. 6:18) Om en kristen kvinna sålunda inte ropar och inte gör alla ansträngningar för att fly, måste det betraktas som om hon samtyckte till våldtäkten. Den kristna kvinnan, som önskar bevara sig ren och lyda Guds befallningar, behöver därför, om hon råkar i en sådan situation i våra dagar, vara modig och handla såsom Skriften tillråder och skrika. Detta råd är i själva verket till hennes bästa, ty om hon skulle foga sig efter mannens passionerade önskan, skulle hon inte bara samtycka till otukt eller äktenskapsbrott, utan också plågas av skammen. Hon skulle känna skam inte bara genom det frånstötande i det hon upplevt, utan också på grund av att hon blivit tvingad till att bryta mot Guds lag genom att ha könsförbindelse med någon annan än en äktenskapspartner. Dessutom kan hon bli en ogift mor eller ådra sig en hemsk sjukdom från sin moraliskt fördärvade angripare.
Det är sant att kvinnan måste räkna med att angriparen fullföljer sitt hot. Men vilken garanti har hon då för att en sådan desperat brottsling inte dödar henne sedan han tillfredsställt sitt begär? Ja, det är till och med troligare att en sådan, som kanske redan jagas av polisen, dödar henne efter våldtäkten, eftersom hon då har ännu bättre möjligheter att känna igen honom och därför skulle vara bättre i stånd att lämna en beskrivning på honom till myndigheterna. I ett sådant fall skulle man genom att följa Skriftens råd att skrika mycket väl kunna rädda livet genom att påkalla uppmärksamhet och redan i början driva bort angriparen, i stället för att låta honom få den känslan att han måste göra sig kvitt sitt offer av fruktan för att senare bli igenkänd.
I de flesta fall gäller det utan tvivel att trotsa mannen och få honom att känna sig osäker, ty flickans skrik kan få till följd att han blir arresterad för våldtäktsförsök. Om han fullföljer sitt hot och begår mord, riskerar han också att bli gripen och fälld för detta allvarligare brott. Den möjligheten finns naturligtvis att våldtäktsmannen i stället för att omedelbart fly kan slå sitt offer eller tillfoga det ett ytligt sår för att tysta ned skrikandet, men skulle inte uthärdandet av denna fysiska misshandel vara obetydlig i jämförelse med den vanära och skam som blir en följd av att man ger efter för en omoralisk man?
En kristen kvinna är berättigad att kämpa för sin jungfrulighet eller sin äktenskapliga trohet ända till döden. Hur hon bäst skall kunna försvara sig mot vem det vara må, som önskar skända henne, beror på hennes mod och fyndighet. Först bör hon åtminstone, såsom vi har nämnt, försöka skrämma bort våldsmannen genom att skrika och åstadkomma så mycket väsen hon någonsin kan för att tillkalla hjälp. Om detta inte lyckas, har hon rätt att försvara sin dygd med vilka som helst medel som hon kan tillgripa.
Vår generations moral har sannerligen sjunkit till en låg nivå utan motstycke, alldeles såsom bibelns profetior förutsade för dessa yttersta dagar. Det förhållandet att mer än 15.000 kvinnor om året, omkring en i halvtimmen, blir våldtagna enbart i Förenta staterna framhäver detta. Det tjänar också såsom en varning till kvinnorna om att de bör akta sig, så att de undviker att råka i farliga situationer. Eftersom det nästan alltid är ensamma kvinnor som blir angripna, bör kvinnor ordna så att de har något sällskap, särskilt när de är ute efter mörkrets inbrott. Och i trakter som anses farliga för kvinnor även under dagens ljusa timmar bör kvinnorna inte gå ut ensamma, utan bör vara i sällskap. Guds ord säger: ”Om än någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.” (Pred. 4:12) Om en kristen kvinna framhärdar i att gå ut ensam i en stad eller trakt, där kvinnor ofta blir överfallna, utsätter hon sig för stora risker och sätter i onödan livet på spel. Man gör klokt i att tänka på vad som kunde hända i en given situation och sedan vidtaga de nödvändiga försiktighetsåtgärderna. Den vise förutser faran och vidtar mått och steg för att undvika den. ”Den kloke aktar på sina steg.” — Ords. 14:15.