Var ditt överlämnande godtagbart för Gud?

VARJE år är det ett stort antal ödmjuka människor världen utöver som lär känna Guds underbara uppsåt och rättfärdiga krav. De inser behovet av att tjäna denne store Gud, Jehova, och sedan överlämnar de sitt liv åt honom och symboliserar detta överlämnande genom att låta sig bli döpta eller nedsänkta i vatten. (Matt. 28:19, 20) På detta sätt har hundratusentals människor i olika levnadsställningar blivit överlämnade tjänare åt Jehova Gud.

Ibland uppstår emellertid frågor hos några av dessa åt Gud överlämnade tjänare beträffande giltigheten av deras överlämnande och dop. En del undrar, eftersom de nu förstår så mycket mera av Guds uppsåt, huruvida det överlämnande de gjorde för flera år sedan var rätt och riktigt eller inte. De frågar: Var mitt överlämnande godtagbart för Gud? Hur skall jag kunna veta om det var giltigt? Hur mycket behövde jag veta den gången? Om jag inte kommer ihåg precis när det var jag vände mig till Gud i bön och överlämnade mig, bör jag då bli döpt på nytt? Hur ställer det sig, om de frågor som nu riktas till dopkandidaterna inte ställdes när jag döptes för flera år sedan? Betyder det att jag bör bli döpt på nytt?

Tillbörligt underrättade

Människor som under årens gång har låtit Jehovas vittnen döpa dem har ingen anledning att tro att de inte förstod vad de gjorde vid tiden för sitt dop i vatten eller att de inte var underrättade om vad de stod i begrepp att göra, innan de verkligen blev nedsänkta i vatten.

Det har alltid varit Sällskapet Vakttornets tillvägagångssätt vid allmänna sammankomster och i lokalförsamlingarna att låta ett doptal hållas för alla intresserade personer innan vattendopet äger rum. Varje talare, som utsetts av Sällskapet Vakttornet eller av församlingen på platsen, bör i sin predikan ha förklarat dopet och dess betydelse i överensstämmelse med vad som publicerats i Sällskapet Vakttornets böcker och tidskrifter fram till den tiden. Dessutom kan dessa intresserade personer själva ha läst sådana artiklar före sitt dop.

Enbart det förhållandet att en individ inte klart och tydligt kommer ihåg exakt vad han tänkte vid tiden för sitt dop i vatten för flera år sedan behöver inte betyda att han inte visste vad dopet innebar. Att något faller ur hans minne bevisar ingenting. Det betyder inte att han inte visste vad han stod i begrepp att göra när han symboliserade sitt överlämnande.

Jehovas vittnen har alltid klart förstått och förklarat vad detta vattendop symboliserar, även om det har förekommit en ändring i fråga om terminologien. Vad vi nu kallar ”överlämnande” kallades tidigare ”invigning”. Det kallades t. ex. invigning i den bok av Charles Taze Russell som heter Den nya skapelsen, där vattendopets innebörd förklaras särskilt med avseende på dem som utgör Kristi symboliska kropp och som har hopp om himmelskt liv. När den rätta tiden var inne, inflöt emellertid två artiklar i Vakttornet, i numret för 15 september 1952, som behandlade detta ämne. Den första artikeln hade rubriken ”Överlämnande av sig själv åt Gud och invigning”, och den efterföljande artikeln kallades ”Att överlämna sig åt Gud för liv i den nya världen”. Dessa artiklar visade att det som tidigare kallats ”invigning” mera rätt och riktigt borde kallas ”överlämnande”. Sedan den tiden har ordet ”överlämnande” använts.

Vår insikt i den symboliska innebörden av vattendopet hade före år 1952 vidgats, så att vi förstod att medlemmarna av de ”andra fårens” klass, vilka har hopp om att få leva för evigt på en paradisisk jord, borde undergå det såväl som de som hör till Kristi smorda kropp. Det sägs på sidan 677 i boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules! (”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar!): ”Men från och med år 1934 har den smorda kvarlevan klart och tydligt framhållit att dessa ’andra får’ nu måste överlämna sig helt och fullt åt Gud och symbolisera detta överlämnande genom dop i vatten och sedan bli vittnen för Jehova tillsammans med hans kvarleva. — Se The Watchtower and Herald of Christ’s Presence för 15 augusti 1934, sidorna 249 och 250, paragraferna 31—34 [på svenska: Vakttornet Förkunnare av Kristi Närvaro för 15 oktober 1934, sidan 314, paragraferna 31—34].” Vattendopet borde alltså även medlemmarna av de ”andra fårens” klass undergå. Man hade också alltjämt en korrekt insikt beträffande dopets symboliska innebörd.

Sällskapet Vakttornet fortsatte att i alla sina publikationer vinnlägga sig om att inte lämna intresserade människor i okunnighet om det förhållandet att vattendopet symboliserade invigning eller, såsom det nu bättre förstås, överlämnande. I den korta redogörelsen över det allmänna konvent som hölls i Washington, D. C., 31 maj till 3 juni 1935, hette det i Vakttornet för 15 juli 1935 på sidan 224: ”Nära 20.000 intresserade voro närvarande, bland vilka voro ett stort antal Jonadab-vänner [sådana som hade jordiska förhoppningar], som symboliserade sin invigning genom vattendopet.” Följande år, 1936, utgavs boken Rikedom, och i den heter det på sidan 139 under underrubriken ”Dopet”: ”Är det nödvändigt för en, som i denna tid bekänner sig vara en ’Jonadab’ eller en välsinnad människa inför Gud, att döpas eller nedsänkas i vatten? Detta är tillbörligt och utgör en nödvändig lydnadshandling å dens sida, som har invigt sig. ... Det är en yttre bekännelse om att den som blir döpt i vatten har samtyckt till att göra Guds vilja.”

År 1939 utgavs boken Frälsning (på engelska; svenska upplagan 1940), och på sidorna 260, 262 och 263 sägs det under underrubriken ”Dopet”: ”Dopet eller nedsänkning i vatten är en symbol, som i yttre måtto betygar eller vittnar om att den sålunda nedsänkte har uppgivit sin själviska vilja för att göra Guds vilja. ... Dopet ger således på ett symboliskt sätt och i yttre måtto ett vittnesbörd om att man samtyckt till att göra Guds vilja. ... Dopet kräves, därför att det är en lydnadshandling, och av alla som skola täckas Gud fordras det, att’ de skola vara lydiga.”

I redogörelsen i Vakttornet för den sammankomst Jehovas vittnen höll i Saint Louis i Missouri år 1941 sägs det på sidan 351 i numret för 15 november 1941: ”Aldrig sedan pingsthögtiden år 33 e. Kr. har ett sådant stort antal blivit döpta på samma gång och på samma plats, såsom symbol av att de genom Kristus Jesus invigt sig åt Jehova till att göra Guds vilja. Det tog två timmar att utföra denna tro- och lydnadshandling, så stort var antalet av dem som anmält sig.” I doptalet till alla dessa som var beredda att bli döpta betonade talaren vid det tillfället att vattendopet symboliserar invigning eller, såsom vi nu vet att det gör, överlämnande. 3.903 blev döpta.

Åren igenom har det alltså gång på gång betonats att vattendopet symboliserar en persons beslut att från och med den stunden och sedan för evigt hänge sig åt Jehova Gud genom Jesus Kristus. Det framgår alltså att redan mycket tidigt har innebörden av överlämnandet och vattendopet klart förståtts och framlagts för alla som har önskat tjäna Gud på tillbörligt sätt. Förändringen i fråga om terminologien från ”invigning” till ”överlämnande” har inte på något vis påverkat det som avsågs vara och förstods innebära en utfästelse eller ett löfte som gavs åt Gud om att göra hans vilja.

Frågor vid doptalet

Må så vara att vid en del doptillfällen under de flydda åren särskilda frågor, som man hörbart kunde besvara, inte ställdes till dem som ämnade låta döpa sig beträffande deras tro, lydnad och överlämnande.a Men om en doptalare underlät att ställa sådana frågor och dopkandidaterna sålunda inte kunde besvara några sådana frågor hörbart och jakande, så försvagar inte detta giltigheten av det dop som utfördes vid ett sådant tillfälle. Det avgörande i saken är att talaren korrekt förklarade innebörden av vattendopet för de intresserade och att de förstod saken, vilket ledde till att de begav sig till dopstället, bytte kläder och lät sig nedsänkas under vattnet.

Det finns ingen anledning för personer i våra dagar att tro att de — därför att de har svårt att komma ihåg vad som inträffade för några få eller kanske ganska många år sedan — inte visste vad de gjorde vid det tillfälle då de blev döpta. Alla deras handlingar vittnar om att de förstod och att de med insikt undergick vattendopet till symbol av det överlämnande åt Jehova Gud som de hade beslutat sig för att företa genom tron på Herren Jesus Kristus.

I Vakttornet för 1 oktober 1943, sidorna 305 och 306, publicerades en artikel med rubriken ”Dopet”, och den artikeln slutade med följande uttalande: ”Innan du således låter döpa dig, är det emellertid tillbörligt, att du först svarar ja på följande frågor för att visa, att du — när du nu tar detta steg — verkligen förstår dess skriftenliga betydelse och är redo att bli döpt såsom en Herrens hängivne tjänare, som är fullt ansvarig inför honom: 1) Tror du på Jehova, Gud, Fadern, tror du, att ’hos Jehova är frälsningen’ och att Kristus Jesus är hans Son, i vars blod dina synder bli avtvagna och genom vilken frälsning kommer till dig från Gud? 2) Har du fördenskull bekant dina synder inför Gud och bedit om att få bli renad genom Kristus Jesus och därför vänt dig bort från synden och världen och utan förbehåll invigt dig åt Gud till att göra hans vilja? När du nu svarat ja, så är detta ett vittnesbörd om att du är värdig att bli döpt och bör bli döpt i vatten i lydnad för Guds vilja.”

I The Watchtower för 15 oktober 1942 sägs det på sidan 319 i redogörelsen för Jehovas vittnens sammankomst i Cleveland i Ohio, 18—20 september 1942, beträffande söndagsförmiddagen den 20 september: ”Dagen började med ett anförande om ’Dopet’ klockan 8, och 459 framställde sig för att bli döpta i vatten till symbol av sin fullständiga invigning åt Herren. Det var en glädje att se så många unga sålunda tänka på sin Skapare i sin ungdomstid. Efter dopet förenade sig dessa omedelbart med sina kamrater i tjänsten på fältet.”

De frågor som bör ställas till dopkandidaterna, innan de får undergå vattendopet, publicerades på nytt, i reviderad form, i Vakttornet för 15 december 1945 efter den ledande artikeln, som behandlade ämnet ”Dopet — varför bör det ske?”, nämligen på sidan 385 under rubriken ”Frågor”. De frågor som återges där är i grund och botten samma frågor som för närvarande ställs till dopkandidaterna och som de förväntas besvara jakande så att de närvarande tydligt kan höra det, innan de får undergå dopet.

Men att sådana frågor, vilka hörbart besvaras, kan ha utelämnats vid ett doptal i det flydda betyder inte att de upplysningar, som framlades, inte exakt underrättade de intresserade om vad de gjorde. Sällskapet Vakttornets publikationer har länge gjort denna sak klar, och de män som representerade Sällskapet och som höll doptalen bör grundligt ha förstått vad som inbegreps och klargjort det för åhörarna.

Enskild bön

En del säger att de inte kommer ihåg att de frambar en särskild, enskild bön, då de överlämnade sig, och undrar om en sådan underlåtenhet gör deras dop ogiltigt.

Vi bör inse att inte alla böner, som frambärs till Jehova Gud, behöver frambäras i knäböjande ställning i enskildhet i någons privata rum eller hem. Böner kan frambäras till Jehova i hjärtat, tyst och utan att iakttagas av utomstående, till och med medan man går gatan fram eller medan man står inför en annan person, såsom fallet var med Nehemja, som var munskänk åt konungen och stod inför honom då han bad. (Neh. 2:3—5) Följaktligen är det så att även om någon inte kan komma ihåg ett speciellt tillfälle, när han överlämnade sig åt att hädanefter och för alltid tillhöra Jehova Gud, och kan erinra sig huruvida det skedde i en särskild, enskild bön, så betyder inte det att han inte direkt överlämnade sig åt Gud, den Högste, innan han blev döpt i vatten.

Det är säkert och visst att innan en person blir döpt i vatten till symbol av sitt överlämnande, måste han fatta beslut om att undergå ett sådant nedsänkande. Själva orsaken till att han fattar ett sådant beslut bör vara insikt i vad nedsänkningen i vatten symboliserar och vetskap om de förpliktelser, som hädanefter vilar på honom, därför att han har fattat ett sådant beslut om att bli nedsänkt. Ingen individ går i blindo till en dopförrättning som Jehovas vittnen anordnar, bara därför att han råkar befinna sig i skaran av dopkandidater, och rycks med ned i vattnet och kommer i händerna på den som förrättar nedsänkningsdopet.

Även medan individen byter kläder och förbereder sig för att gå ned i vattnet för att bli nedsänkt, ådagalägger han för sig själv och för alla iakttagare att han har beslutat sig för att för evigt hädanefter vara överlämnad åt Jehova Gud genom Jesus Kristus. Ett sådant beslut är en högtidlig sak och sker tydligtvis i en bedjande sinnesstämning, varvid man tänker på Gud, som kan läsa hjärtat. Vare sig man har fattat ett sådant beslut om att överlämna sig långt före själva dopet i vatten eller gjorde det under eller efter doptalet, så återstår det otvetydiga faktum att individen överlämnade sig själv av hjärtat inför Gud, den Högste, och det är detta som är av den förnämsta betydelsen.

När aposteln Petrus på pingstdagen underrättade de judar, som kände ett styng i hjärtat genom det som han hade predikat för dem, om vad de skulle göra, följde de hans råd, ångrade sig och gjorde bättring och blev döpta den dagen. (Apg. 2:37—41) De hade föga tid till sitt förfogande före själva dopet att besluta sig för att följa i Herren Jesu fotspår. Detta beslut fattade de inte i knäböjande ställning i bön i enskildhet i sina hem, vilka var belägna på spridda håll inom det romerska riket och även utanför det. De fattade sitt beslut strax före vattendopet, som Petrus uppmanade dem att undergå. De fattade tydligtvis sitt beslut där de stod inför apostlarna, över vilka den heliga anden hade blivit utgjuten den dagen.

Den fysiska ställning någon intar eller var han befinner sig, när han fattar beslutet om att överlämna sig, eller om han fattade det under särskild bön, som han väl kommer ihåg, avgör sålunda inte giltigheten av det löfte om överlämnande som ges. Det viktiga är att man förstår att överlämnandet sker till Gud, den Högste, genom hans Son, Jesus Kristus, vår Frälsare.

Att leva i överensstämmelse med överlämnandet

När någon överlämnar sig åt Jehova Gud, lovar han högtidligen att göra Guds vilja för evigt. I och med dopet symboliserar han därför detta löfte att fortsätta att göra framsteg på den kristna vägen. Förpliktelsen att fortsätta på den levnadsvägen vilar på var och en som har överlämnat sitt liv åt Gud. Han måste leva i överensstämmelse med detta överlämnande genom att göra vad Gud har utstakat i sitt ord. ”Offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.” — Ps. 50:14.

Att en person inte lever i överensstämmelse med sitt överlämnande betyder emellertid inte att hans överlämnande var ogiltigt. Vad det betyder är att han helt enkelt inte lever i överensstämmelse med sitt överlämnande! Det innebär underlåtenhet å hans sida att fullgöra sitt löfte och inte en underlåtenhet att ursprungligen överlämna sig och bli döpt på rätt sätt. Hur allvarligt detta är framgår av Guds ord: ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.” — Pred. 5:3.

Om någon i någon mån har glidit bort ifrån tron eller kanske har begått en allvarlig synd sedan han blev döpt, kan inte detta tas såsom ett bevis för att hans dop måste ha varit ogiltigt och att han följaktligen måste bli döpt på nytt. Med all sannolikhet var det inte något fel på hans överlämnande och hans dop. Felet består i hans underlåtenhet att leva i överensstämmelse med sitt löfte om att göra Guds vilja.

Om några i våra dagar finner att de bedriver sådant som är orätt eller om de bedrev sådant som var orätt någon tid efter sitt överlämnande, bör de inte automatiskt betrakta ett nytt dop såsom medlet att rätta till situationen. Vad de bör göra för att reda ut saken med Jehova är att bekänna det orätta för Jehova i bön och även för den dömande kommittén i församlingen, som under bön och i enlighet med Skriften kommer att behandla saken. (1 Joh. 1:9; Jak. 5:16) Vilken rättelse som än företas, så kommer den att verka till gagn för den som har bekant sitt orätta handlingssätt såväl som till gagn för hela församlingen.

Det är emellertid något helt annat om en person höll på med att begå allvarlig överträdelse vid tiden för sitt ”överlämnande” och sitt dop och kanske fortsatte med detta därefter. Om han vanemässigt syndade, bedrev något allvarligt orätt under den tiden, så befann han sig — även om han senare upphört med dessa ting någon tid efter sitt dop och gjort framsteg i tjänsten för Jehova — likväl i ett orent tillstånd inför Gud vid tiden för sitt dop. Ett sådant dop skulle vara ogiltigt, eftersom det inte förelåg ett sant överlämnande. Om en sådan person nu har övergivit detta bedrivande av synd, ångrat sig och gjort bättring och uppriktigt överlämnat sig åt Jehova Gud, bör han bli döpt på nytt.

Om därför någon individ, som önskar bli en döpt kristen, för ett liv som, om han redan vore överlämnad, skulle resultera i att han bleve avskuren från eller utesluten ur den kristna församlingen, är han inte redo för dopet. Först måste han rena sitt liv i överensstämmelse med Guds rättfärdiga krav, innan han kan framställa sig själv inför den Högste och kan överlämna sig och låta döpa sig. — 1 Kor. 6:9—11.

Tillväxt i fråga om uppskattning måste förväntas

Av det föregående kan vi se att man i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen har varit mycket angelägen att se till att alla som velat döpa sig förstod att de blev nedsänkta i vatten endast därför att de tidigare, endera kort innan eller lång tid dessförinnan, hade bestämt sig för att tillhöra Jehova Gud och i enlighet därmed avsiktligt och med insikt hade överlämnat sig åt Gud genom tro på Jesus Kristus.

Ingen bör därför vara oviss i sitt sinne om huruvida han hade en tillbörlig insikt i saken, när han blev nedsänkt. Med all sannolikhet är det så att han, om han framställde sig för att bli döpt tillsammans med andra dopkandidater, hade tillräcklig kunskap för att veta vad han gjorde, vilket skulle betyda att hans överlämnande och dop var giltiga.

Allteftersom tiden går, förväntas det att de kristna skall tillväxa i kunskap och insikt beträffande Guds uppsåt och krav. Det är därför naturligt att en människa vid tiden för vattendopet inte har den kunskap och insikt som han kommer att förvärva sedan han i flera år har gjort framsteg i riktning mot kristen mogenhet. Även Herren Jesus begav sig, efter sitt dop i floden Jordan och sedan han hade fått ta emot den heliga anden från himmelen, ut i Juda öken och tillbragte fyrtio dagar där för att vidga sin insikt i vad hans överlämnande åt Gud, som vattendopet var en symbol av, verkligen krävde av honom. Men att han förstod frågan om sitt överlämnande bättre vid slutet av de fyrtio dagarna betyder inte att han inte företog ett giltigt överlämnande av sig själv åt Jehova Gud. När Jesus lämnade snickarverkstaden i Nasaret och begav sig till Johannes döparen vid floden Jordan för att symbolisera sitt överlämnande, kände han till orsaken till detta. Men han tillväxte också i kunskap och insikt allteftersom tiden gick.

Vi bör vara tacksamma för den tillväxt och ökade insikt som Gud åstadkommer genom sin ande, sitt ord och sin organisation. Detta hjälper oss att troget fullgöra vårt överlämnande. Men bara därför att vi förstod förhållandevis litet av vad överlämnandet betydde vid tiden för dopet, bör vi, som nu äger en fullständigare, mera exakt insikt i vad överlämnandet och dopet innebär, inte nu anse det nödvändigt att vi blir döpta på nytt. Vi bör med andlig jämvikt komma ihåg alla de upplysningar i tryckt form och genom det talade ordet, som i flera tiotal år har klargjort frågan, och bör inte låta vårt bristfälliga minne göra oss oroliga till sinnes.

Vad vi bör inse och uppskatta mer och mer, allteftersom tiden går, är det allvarliga ansvar vi har fått genom att vi har överlämnat vårt liv åt Gud. Vi bör på allt sätt uppriktigt och ivrigt förnya vårt beslut att leva i överensstämmelse med detta överlämnande åt den högste Guden, Jehova, och på detta sätt efterlikna hans trogne Son, Jesus Kristus. — 1 Petr. 2:21.

[Fotnoter]

”1) Har du ångrat din synd och gottgjort den så mycket du förmått, och förtröstar du på Kristi offers förtjänst såsom tillräcklig för din synds förlåtelse och såsom grunden till din rättfärdiggörelse?

2) Har du fullt invigt dig själv med allt vad du äger — förmåga, penningar, tid, inflytande — överlämnat allt åt Herren att troget brukas i hans tjänst ända intill döden?”

Sedan de som ville bli döpta hade svarat jakande, sade han: ”På grundvalen av denna bekännelse erkänna vi dig såsom medlem av trons husfolk och räcka dig som sådan vår högra hand till gemenskap, icke i någon sekts eller något partis namn, utan i Återlösarens, vår förhärligade Herres, och hans trogna efterföljares namn.” — Se Vakt-Tornet och förkunnare af Kristi närvaro för 1 juli 1913, sidan 194, under rubriken ”Osekteriska frågor”.

Andra doptalare följde detta mönster, då de talade till sådana som stod i begrepp att låta döpa sig.